Böndernas underverk - polkett från Visnums-Kil efter Anton på Berget

Ligner Gustavsson berättar 1998 om julvisegängen

Ligner Gustavsson, 1998

I Gullspång finns en jultradition sedan långt tillbaka med julvisegäng som går från gård till gård under juldagskvällen och natten mot annandagen med sin stjärna, sjunger julvisan ”Guds son är född …” och samlar in pengar till behjärtansvärda ändamål. Idag finns julvisegäng i Amnehärad, i Gullspång centralt och i Otterbäcken. Ända in på 1990-talet gick även Sven Lindh i Kulta på egen hand kring med sin stjärna och sjöng. Seden har funnits i Hova, Södra Råda, Hassle m. fl. orter med dog troligen ut i början av 1900-talet. Ännu längre tillbaka, i mitten av 1800-talet, var seden med ”att gå med ljusa stjärnan” även vanlig i Visnum och Visnums-Kil.
Kärnan i traditionen  i Skaraborg och sydöstra Värmland  var att man sjöng på juldagen och natten mot annandagen. Man hade en judasfigur som samlade in gåvor i husen, man hade en upplyst stjärna som man snurrade på när man sjöng julvisan ”Guds son är född …”
Julvisan skrevs av amiralitetsstyrmannen C. E. Borritz, (f. i början av 1700-talet) till  melodin av en känd andlig vårvisa ”Ach liuflig tid” skriven av Anna Britta Elf. Julvisan spreds snabbt via skillingtrycksutgåvor i stora delar av landet.
Jag gjorde 1998 några intervjuer med personer som deltagit i julvisetraditionen i Gullspång med omnejd. Nedanstående är ett utdrag av en intervju jag gjorde med Ligner Gustavsson 1998-07-24 i hans hem i Nunnestad. Ligner spelade dragspel och accompanjerade julvisegängen. Han var medlem i både Nunnestadsgänget och Gullspångs gamla julvisegäng.  /Roland Tiger

Nunnestads julvisegäng sjunger i Amnegården 2015

-   Du har ju vart med väldigt länge. Om man går tillbaka ännu längre. Har du hört berättelser om hur det gick till längre tillbaks.

-   Vad jag kan berätta för dig som jag vet. Det är att min farmors far, han var född 1827. Han var en mycket, mycket berömd Judas på sin tid. Judas är ju han som tar emot gåvor när vi är ute. Han var mycket berömd på det och det berodde mycket på att han hade gjort sig nån form utav älghuvud som han på nåt sätt hade gjort så att underläppen gick att rycka med ett snöre så att den klappra. Och du vet folk de var väl ganska spökrädda och allting och så därför var han väldigt berömd för han hade det där snöret under rocken så de såg inte det och så ryckte han på ryggen och då gick underläppen på älgen.

-   Var det nåt som var traditionellt eller var det nåt han hade hittat på?

-  Det var nåt han hade hittat på. Annars förr, vet du, då gick dom ju inte för pengars skull. För det fanns ju inte pengar. Utan dom gick väl egentligen för mat och brännvin, de var väl det viktigast. Och när jag började och vara med …  Första gången jag vet att jag var med det var 1936. Men då spelade jag munspel för då hade jag inget dragspel än. Men --37 hade jag fått dragspel så då var jag med och spelade. Sen spelade jag fram till -42 eller -43 men då hade jag ett annat dragspel. Men det är en liten rolig historia med det här. Det var nån gång i slutet av trettiotalet då var det väldigt mildväder den där julnatta. Och det där dragspelet jag hade, det var ett litet tyskt dragspel med limmade knappar på. Och det där limmet var inte vattenfast så på natten framåt två, halv tre då började de här knapparna lossa på dragspelet. Och då så fort som … Då blev det bara ett hål i plåten men det visste jag att nu är den knappen borta. Och då skulle den finnas på marken, det visste jag ju. Och då var det att sätta i gång och leta när vi hade sjungit färdigt vid fönstret och få tag i den där knappen för den fick jag ju ta i fickan med mej sen. Sen kom det ut ett rykte efter jul. Det sa såhär: - De där julvisesjongera de var så fulle så när de hade sjungit färdigt då kröp en del på marka och de andre stod och lyste på dem med ficklamper. Det var ju det att vi leta ju dragspelsknappar. Så var det då.

-   Om man går tillbaka i tiden innan du började, nu vet jag ju att när ni är ute så sjungs det bara julvisan. Har du hört att man har sjungit även annat, någon inledningssång?

- Nej, det har jag aldrig hört. Men däremot vet jag att vi gång har sjungit … För att nån gång ibland så blev vi inbjudna på kaffe eller mat, julnatta. Ofta så hade vi inte tid när vi blev bjudna på mat och sånt. För att det tog ju nära på en timma innan vi kom in och äta och ut igen. Och natta hon gick ju fort. Så därför brukade vi göra så när vi blev bjudna nån gång att då tacka vi ja och sen så fortsatte vi att sjunga och sen när vi räknade med att mat och allting var klart då gick vi tillbaka till det huset. Och då förekom det nån gång att vi sjöng inne hos det värdfolket nån julsång eller nåt sånt där. Men nåt mer vet jag inte om.

Otterbäckens julstjärna.

Ligner berättar om familjen Öberg i Esterberga som alltid bjöd in julvisegänget på en matbit eller kaffe på morgonsidan.
Och det hörde väl till … Det var så här att det finns i en familj ner i Esterberga som hette Öbergs. Det hörde till att det sista … att dit var vi nån gång och fick kaffe på natta. Oftast var det i slutet på sjungandet på morgonen. Det hörde absolut till och det var till för några år sedan när syskona dog nu och då var det ju slut naturligtvis. Annars har jag varit hos Öbergs och druckit kaffe varje julnatt.

Stora Årås har vi varit och spelat på, ja. Men Ribbingsfors hörde inte till vårt distrikt.

På frågan om gänget gjorde något för att ge sig till känna vid gårdarna:

-  Ja, på den tiden, alltså före 1940 eller -45 så behövde dom inte göra nånting. För då var hus och fönster så gistna så att när gänget satte igång ute då vakna dom som var inne. Men numera så får Judas föra ett himla liv för att få folk i kåken vakna. Så stor skillnad är det. Och vad som jag mest har tänkt på det är när vi spela och sjöng på den tiden före
-40 och det att då hade ju rutorna frosta igen så det var ju bara en oval i mitten som var klar och resten var rimfrost. Och då var det så att längst ner på rutorna såg du barnansiktena och längst upp var det föräldrarna. Idag finns det ingen frost på rutorna.

Gullspångs gamla stjärna från början av 1920-talet..

På frågan om man stod i någon viss ordning när man sjöng:

-  Nej, nej ingenting. Och numera har jag fått stått i mitten. För det blåser och har sig ofta och då är det kallt helt enkelt. Men det är ju inte så kallt som det var en natt, gissningsvis -78. Då var det -16 grader hela natten och vi sjöng från kl. sex på kvällen till fram mot sex på morgonen. Det gick att spela fem verser men det gick inte att spela sex.

På frågan om hur många som vanligtvis gick med i julvisegänget svarar Ligner:

-  Nä, nä det kan det ha varit till att börja med på kvällarna när vi var ute då kom ju vem som helst och anslöt sig och … Och jag säger, på trettiotalet då gick det bra att ha dem, men sen på sjuttiotalet kom de och var med. Vi tyckte egentligen aldrig om det där för att det var som en svans. För att när vi var inne i trädgårdarna så försöker vi alltid akta så att vi inte trampar sönder någonting. Men däremot svansen, det var inte noga med de, ser du. Men sen när de pratade och klagade över trädgården då var det julvisegänget som hade gjort det. Men numera är det sällan svans. Jag vet inte det har ändå försvunnit.

-   Om man går tillbaks till Judas, han skulle ju vara utklädd och inte visa egentligen hur han såg ut. Han var väl svärtad i ansiktet? Skulle han ha några andra attribut. Det här med staven skulle den vara på något visst sätt?

-  Nej, det har jag inte hört. Men det har ju vi använt oss utav. Alltså våran Judas han har ju haft stav hela tiden och lite silverband och bråte på den och lite medaljer på sig. Han har spökat ut sig lite grand så där. Men i övrigt är det ingen som gör nåt sånt, har på sig nåt extra eller så.

-   Släpptes Judas in eller fick han gåvorna eller pengarna vid dörrn?

-  Ja just precis det. Det var sällan han var inne utan han fick … Vår Judas som vi har nu, jag sa ju förut att han var fräck, han ser till att han får om han så är ute eller inne. Men vanligt var att dom öppnade dörrn och gav en gåva. På den tiden så var det inte så mycket pengar det var frågan om utan det kunde vara precis vad som helst apelsin, äpple, karameller eller. Jag har bara varit med en enda gång när vi fick en flaska brännvin, en enda gång.

-   Men eljest hände de väl att man blev bjuden in i stugan? Judas framför allt.

-  Ja, Judas i synnerhet. Han var inte torr. Annars det har gått väldigt hyfsat till. Nuförtiden.  Förr då dom sjöng för mat och brännvin då var dom dåligt nytra den saken är klar, många utav dom.

Sven Lindhs stjärna.

-  Du kommer inte ihåg att man att den mat eller de pengar man samlade in gick till ungdomarnas kalas under julen utan att man delade lika på vad man fått in inom laget?

Vi bara delade broderligt. Så länge jag var med fram på fyrtiotalet så delade vi och det blev … En kanske fick ihop 25-30 kronor på en natt. För det var ingen som fick nåt om han inte var med till morgonen. Du skulle ha hängt med hela natten. För till att börja med kanske vi var en 14-15 stycken som sjöng. Men sen börja de att gå hem allt eftersom de tröttnar. Sen var det kanske fem, sex, sju kvar på morgonen. Den sämsta utdelningen jag var med om det var 1942 eller -43. Då var det snöglopp. Det var nåt otroligt snöglopp. Och jag vet att jag hade en avriven rullgardin över dragspelet för att försöka skydda det lite. Men vi kunde inte hålla på längre. Jag tror vi slutade nånstans mellan nio och tio. Och då delade på penningarna som vi hade fått in och jag vet att jag fick 83 öre. Det var min tilldelning.

-  Men nu går det ni samlar in oavkortat till nyttiga ändamål?

-  Vi som sjunger nu här har den principen med insjungna pengar att dem skänker vi bort, vartenda öre vi kommer över skänker vi. En fjärdedel går till Gullspångs IF för att vi får ha deras buss och vi använder deras lokaler när vi ska prata. Tre fjärdedelar fördelas på ungdomsverksamhet. Har gjort alltså. Men det har även förekommit att vi har sjungit för hjälpbehövande även i andra länder. Vi sjöng för Rumäniens barn exempelvis och vi sjöng för den där stora jordbävningen som var, var det i Ryssland eller var det Skopje eller vad hette det, och skänkte dit dom. Och förresten. den gången vi sjöng för Rumäniens barn, jag kan inte säga årtalet, var det -93 eller nåt i den stilen, då sjöng vi först i Hova in på ålderdomshemmet där men det brukar inte ge så mycket bland de gamla. Men sen sjöng vi utanför Ica i Otterbäcken och så sjöng vi på torget i Gullspång och vi fick ihop 6 115 kronor. Det är fantastiskt vad folk var givmilda. Det är det mesta vi nånsin har fått ihop annars så brukar det ligga kring 3 000 kronor numera och det är ju inte dåligt de. Som vi då skänker som sagt var. Och det här med ungdomsverksamhet det gäller alla, även kyrkans ungdom, ja alla föreningar som har något med ungdomar att göra kan få bidrag.

-   Långt tillbaks, så långt du minns, då fanns det väl fler gäng som gick runt?

-  Här nere i Nunnestad … På den tiden fanns inte Gullspångs gamla julvisegäng utan då var det  Nunnestad här nere och här fanns det två gäng. Alltså det var det vanliga kallat för det stora gänget och sen var vi ungdomar… Det fanns ett ungdomsgäng också som hade en litet mindre stjärna och gick och sjöng här fast det var inte så vittfarna utan det blev mest i bygden här runt ikring. Så då var vi ett par gäng. Sen så blev då … Det börja på att tryta här nere kan jag tro för sen kom Gullspångsbor med i gänget. Sen gick det några år och då bildade dom ett nytt gäng här nere i Nunnestad och då kallade sig de första för Gullspångs gamla julvisegäng. Så det är grunden till julvisan här i … De har ju varit med sedan -40-talet i varje fall och sjungit en del utav de pojkarna.

-   Men i övrigt i Amnehärad eller bortöver … ?

Nej, för när jag var ung var det bara vi i Nunnestad som sjöng. Då fanns det inget i Gullspång. Och då hörde det till saken att vi som Nunnestadsgänget vi gick upp till Brandbergs, Isak Brandberg …
… Nej, huset före järnhandeln, Isak Brandberg hette han att dit måste vi … Sen gick vi inte längre upp där.

-  Träffades ni i julvisegänget nån gång under året före juldagskvällen?

-  Inte mer än strax före jul så brukar vi ha en eller två träffar före och resonerar om … Vi övar faktiskt lite grann och så pratar vi om: Vart ska vi gå? Idag nu så har det ju blivit så att det är inget att resonera om för det är torget helt enkelt.

- När det blev annandag och man sjungit färdigt gick var och en hem till sitt?

-  Ja, ja, ja. Jag ska tala om för dig att jag och jag vet att de andra kände att var gång vi skiljdes efter en julvisenatt så var det en viss saknad. Kamratskapet var och är fortfarande väldigt gott. Då hade det gått ytterligare en natt alltså. Vi var ett år äldre.

Källor:
Amnehärad och Södra Råda : [en hembygds-bok] / Erik H. Cederbom; 1963 427, [7] s.

Stjärngossarna : deras visor och julspel / av Hilding Celander: Nordiska museet, 1950. 500 s.
Vadsbobygden : tidskrift för Vadsbo hembygds- och fornminnesförening. Årg. 2 (1919)

Intervju med Ligner Gustavsson 1998-07-24

Gullspångs nuvarande stjärna.

Ett tvåtusenårigt vallhorn från Konsterud

Det tvåtusenåriga vallhornet från Konsterudsmossen

Man hittade vallhornet vid torvbrytning på 1940-talet. I samband med att man lastade ur torv i en torvlada ramlade hornet ur en torva. Hornet, som i dag finns i Värmlands museums samlingar hittades i Konsterud, Visnum. Det ca två tusen år gamla hornet säger mycket om sin tid och om forntida hantverksskicklighet. Hornet är mycket välgjort och dekorerat och ljudhålen placerade så att man ådstadkom rena toner i skalan.
2016 ingick vallhornet från Konsterud i ett europeisk musikarkeologiskt projekt, där en mängd olika forntida instrument från olika delar av Europa  presenterades i en europeisk vandringsutställning. Tanken med utställningen var att visa på att länderna i Europa har, och har haft, samma typer av musik och ljudproduktion men med olika typer av instrument.
Vallhornet från Konsterud och andra vallhorn hör samman med boskapsskötseln. Hornet användes för att kalla på boskapen.
En vokal musikform med samma syfte är lullen som finns belagd i Visnum och Visnums-Kils socknar. Exemplet här är fragment av en lull upptecknad av Gunnar Turesson efter Hilma Järn, Nybygget Visnums-Kil 1958.

Det har säkert sjungits många typer av folkliga sånger i Visnums-Kil och Visnum men mycket lite av den vokala musiktraditionen har tecknats upp och bevarats. Var finns alla vaggvisor, vallvisor, dansleksmelodier, berättande visor? Finns fortfarande några som kan visor som mor, farmor/mormor sjöng för dem? Hör av er i så fall till Grön Musiktradition (GMT)

Källor:
Gunnar Turesson: Värmländska kulturtraditioner - Del II Säterlivets lock och arbetssånger. Tidens förlag, 1963, sid. 120-122
SvR Värmland 27 januari 2015

Adolf Josefsons orgelfabrik, Gullspång

Johannes Josefsson föddes i Åråstorp i Södra Råda 1884. Föräldrarna var Joseph Jonsson och Anna Svensdotter. Johannes flyttade 1856 till Kronqvarn och gifte sig med med Anna Maria Olofsdotter. Han var ursprungligen vagnmakare men sadlade om och började tillverka tramporglar eller harmonier av olika storlekar och modeller i Gullspång. Yrket gick i arv till sonen Adolf. Det fanns många orgelfabriker i landet från mitten av 1800-talet fram till början av 1900-talet. I många hem prydde ett harmonium finrummet och harmoniet var ett vanligt instrumentet i den framväxande frikyrkan och i byskolorna. Harmonier användes också i dansmusiken, särskilt i de norra delarna av landet. I folkmusiksammanhang är harmoniet vanligt än idag, både på svenska och finska sidan. Det tillverkades vid sidan av kammarorglar också små reseharmonier som var lätta att flytta och kunde fraktas med häst till danserna och längre fram stuvas in i en större bil. Generellt var harmonierna ganska tåliga instrument till skillnad mot pianon. Josefssons orgelfabrik i Gullspång producerade orglar åtminstone till slutet av 1920-talet. Josefssons orgelfabrik låg ungefär där Partex i Gullspång nu finns. Inne på Värmlandssidan fanns ett par orgelfabrikörer i Kristinehamn: Kristinehamns orgelfabrik Carl G. Nyström och Wikström & Nord. Harmonierna eller tramporglarna har mässingstungor eller stämmor, som sätts i svängning då luft passerar genom dem. Dragspel och munspel bildar tonen på samma sätt och är således släktingar till tramporglarna. Tramporglar byggdes i många olika utföranden från sådana som hade ett enda register (uppsättning stämmor) till större orglar med 2-3 manualer och pedal och ända upp till 30 register. Efter sin användning kallades de t.ex. skolorglar, kammarorglar, hemorglar, skrivbordsorglar, salongsorglar, kapellorglar m.m.

Källor: Bygdeband: Amnehärads Hembygdsförening, Klaverens hus www.klaverenshus.se

Adolf Josefsons orgelfabrik, Gullspång

Exempel på rikt ornamenterad orgel i fabrikens
sortiment

Medhamnsvägens krökar

Nedanstående är en sammanfattning av Ingemar Eliassons kåseri om Medhamnsvägen vid GMT:s arrangemang Berätta för guds skull! 2019-10-11 i församlingshemmet i Visnums-Kil. Förr var omvägen via Visnums-Kil enda sättet att via bil ta sig till Kristinehamn från Medhamn.

1. Medhamnskorset (korsningen Medhamnsvägen och vägen till Medhamns skola)
2. Långvallen
3. Bergskröken
4. Åsbacken
5. Inskogsbjörkera (en stor och kraftig björk som nyttjades som affischtavla. Tidigare flera björkar på platsen. Kallades ibland bara Björkera)
6. Inskogsrena (Inskogsrenen)
7. Åserudsvägen (nu Hasselmarksvägskälet. Förr en trekantskorsning med skogklätt parti i mitten)
8. Långbroan (Som underlag för bärlagret för vägen byggdes en lång kavelbro. Fem meter moras ner till fast mark under.)
9. Holmbacken (Tidigare två handelsbodar, Augusta Gustavsson hade den ena och Elis Johansson den andra. Ett mejeri med hästdragen separator fanns också på Holmbacken. För transporterna var det viktigt att byggnaderna låg nära vägen. Därav vägens sträckning.
Hjalmar i Nyänga körde skolbuss under kriget då bussen var utrustad med gengasdrift som gav motorn mindre effekt i uppförsbackarna. När bussen behövde backa för att ta fart, sjöng skolbarnen  denna stump på melodin Lili Marlene:
Bussen går med gengas,
jag åker aldrig mer
Han skulle uppför backen
men kom i stället ner.)

På gaveln på byggnaden till höger i bilden syns hästvandringen
som drev kärnan eller separatorn i mejeriet på Holmen.
Foto: 1900.

10. Söggerskröken (Sågerudskröken. Namnet kan eventuellt anspela på sughål enl. Bernhard Magnusson. Maja i Sögre hade sin stuga vid vägen. För att vara fin när fotografen hälsade på fick hon låna den kofta hon har på fotot av Ella på Holmen. Lägg märke till konstruktionen framför fönstret som hade till uppgift att hålla kreatur borta från att komma åt fönstret.)

Maja Persdotter i Sögre f. 1843

11. Stagrinna (grind till Stavsjövägen)
12. Brobytorp (Där bodde Tant Johanna Karl-Alfred. En gästfri gumma som alltid bjöd på kaffe.)
13. Håbergsbacken, -kröken. Likkisteberget (Vem Håberg var är okänt. Vid vägen finns ett par platta stenblock som man enligt muntlig tradition ställde ner likkistan på för bärarna att vila en stund på vägen till kyrkan.)
14. Brobykorset
15. Bäcklampa (Ett torp i närheten hette Bäcken/Bäckåsen. Lampa syftar på de ljus förbifarande tycks skönja över våtmarken vid sidan av vägen.)

16. Klockaränget (Ett torp med ladugård på ena sidan vägen och bostadshuset på den andra. Numera borta utan synliga spår.)

17. Bröten (Soldattorp på Kilsbys mark. Skylten på husgaveln skvallrar än i dag om att detta har varit ett soldattorp av många i socknen.)

Text på torpets skylt: Kongl. Lifreg:tet till fot. 8 komp. No 86
Vestra Kiln 

18. Rangeriet (Allén mot kyrkan till är en av de äldsta vägsträckningarna i landskapet.)

Karta: Generalstabskarta 1910.

De samvetsömma på Nynäs. Del I

av Nils Eliasson

I hembygdsföreningens årsskrift år 2000 skrev min mor en artikel om hur hon blev anställd för att sköta mathållningen för de samvetsömma under tiden de var förlagda i den nuvarande hembygdsgården i Kärr. Men vad var bakgrunden till att de samvetsömma hamnade i Kärr?

Under åren 1924-1936 hade på Nynäs förlagts kontingenter av s k samvetsömma, d v s värnpliktiga som hade erhållit tillstånd att istället för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning (se Lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, SFS 1920:303). Det civila arbetet på Nynäs, som då ägdes av Vattenfallsstyrelsen, bestod huvudsakligen av skötsel av skogskulturerna (jord- och skogsarbete), men senhösten 1933 och första halvåret 1934 medverkade samvetsömma också vid den ombyggnad av ladugården som överenskommits mellan Vattenfallsstyrelse och den år 1934 tillträdande arrendatorn Anders Andersson. Han köpte senare gården av Vattenfallsstyrelsen. Civilt arbete i andra fall gällde Domänstyrelsen revir, Vattenfallsverkets övriga verksamhet som linjebyggnader och kraftverk, Uppsala Universitets skogsförvaltning och Riksantikvarieämbetets utgrävningar.

Samvetsömma deltog i byggandet av ny ladugård vid Nynäs 1934

Inledningsvis omfattade kontingenterna på Nynäs 10-15 man, men växte i början av 1930-talet till 25-28 man, för att sista året vara nere på 10 man. Uttagningen av de samvetsömma till Nynäs är väl dokumenterad i generalorder (publicerade i TLB Tjänstemeddelande rörande Lantförsvaret, en författningssamling som liknar SFS Svensk Författningssamling) som angav hur många man till Nynäs som skulle uttas från militärområdena i olika delar av landet. Militärområdenas och rullföringsområdenas handlingar på Krigsarkivet i Stockholm redovisar och dokumenterar den rätt utförliga processen från ansökan till beslut. Sista instansen var den s k inskrivningsrevisionen i respektive inskrivningsområde, i fallet Värmlands inskrivningsområde under ordförandeskap av landshövdingen personligen. Den värnpliktiges samvetsbetänkligheter, grundade på religiös övertygelse, skulle intygas av den sökande själv, av kyrkoherden i hemförsamlingen och av pastor i frikyrkliga församlingar eller andra som hade personlig kännedom om den sökandes samvetsbetänkligheter (jfr SFS 1920:303).  

Under årens lopp skedde rekryteringen till Nynäs enligt generalorder enligt följande:

1924 Värmland, Kopparberg, Västernorrland och Västerbotten
1925 Örebro och Värmland
1926 Kalmar, Östergötland och Värmland
1927 Malmöhus, Halland, Blekinge och Kronoberg
1928 Skaraborg
1929??
1930 Malmöhus, Halland, Kronoberg och Norra Småland
1931 Malmöhus, Södermanland och Skaraborg
1932 Malmöhus och Kronoberg
1933 Värmland
1934 Västgöta-Bohus, Värmland och Västernorrland
1935 Värmland
1936 Västernorrland, Skaraborg och Värmland

Inställelsen skedde normalt i januari eller mars respektive år, t o m 1931 på Värmlands-Säby station, därefter på Kristinehamns station. De två första åren var det jägmästaren F Carlsson som tog emot och, från 1926 skogvaktaren H Persson. De värnpliktiga var för sitt arbete underställda dessa. Tjänstgöringstiden som normalt fullgjordes i en följd, i andra fall i två omgångar, var satt till 260 dagar vilket var 50 % längre än för värnpliktiga i allmänhet. Som kuriosa kan noteras, att de värnpliktiga ”därest de under tjänstgöringstiden begagna egen velociped för färd mellan förläggnings- och arbetsplatserna, de erhålla en ersättning från [Vattenfalls]styrelsen av en krona och 50 öre per vecka i ett för allt under den tid velocipeden användes i styrelsens tjänst”. Huruvida de samvetsömma vid Nynäs erhållit sådan ersättning har jag inte kunnat utreda.

(forts.De samvetsömma på Nynäs. Del II)

De samvetsömma på Nynäs. Del II

av  Nils Eliasson
De samvetsömma tycks från början ha förlagts i det numera rivna huset Sjövik mellan Nynäs gård och Kilsviken och med mathållning genom Axel Broström som arrenderade Nynäs t o m 14/3 1929. Ansvaret för mathållningen tycks direkt ha övergått på Carl Otterström som arrenderade Nynäs fr o m 14/3 1929. Enligt överenskommelse av den 19/4 och 24/4 1930 har Vattenfallsstyrelsen och arrendatorn avtalat, att för de samvetsömma värnpliktiga, som inackorderats i maten vid Nynäs gård, skulle Carl Otterström erhålla en ersättning av 2 kr per dag och värnpliktig samt att byggnaden Sjövik skulle upplåtas åt Vattenfallsstyrelsen utan ersättning som förläggning för de värnpliktiga.

Ture Persson drar kärra med Dagmar Andersson (g. Eliasson) på.

Sedan upprepade klagomål förekommit beträffande mathållningen meddelande Vattenfallsstyrelsen i september 1932 att avtalet om mathållning med Carl Otterström skulle upphöra per den 1/10 1932. Istället beslöt Vattenfallsstyrelsen att från Visnums-Kils fattigvårdsstyrelsen per den 1/11 1932 mot en avgift om 30 kr/månad förhyra några rum i det gamla ålderdomshemmet, nuvarande hembygdsgården, som förläggning av de samvetsömma. Huset hade tömts sedan det nya ålderdomshemmet blivit färdigt, men av fattigvårdsstyrelsens protokoll i mars 1933 framgår, att Sven Harald Nilsson fortfarande skulle få bebo ”sin nuvarande lägenhet i f d ålderdomshemmet”. Tydligen delades alltså utrymmena i huset den aktuella tiden mellan de samvetsömma, min mor (som skrev att hon sov i ”kökssoffan vid fönstret mot väster”) och Sven Harald Nilsson. 

Gruppbild med samvetsömma på Nynäs tillsamman med var sin häst.

I nästan 1 ½ år från den 1/11 1932 till den 31/3 1934 var de samvetsömma förlagda i det gamla ålderdomshemmet tills Vattenfallsstyrelsen överenskom med tillträdande arrendatorn Anders Andersson, att han från den 1/4 1934 mot en ersättning av 1.90 kr per person och dag skulle tillhandahålla kost i lämplig lokal vid Nynäs huvudgård. Anders Andersson arrenderade Nynäs tiden 14/3 1934-14/3 1939 men köpte gården per den 14/3 1937. Därefter kunde samvetsömma inte längre förläggas på gården eftersom den inte längre var i statlig ägo. 

Som min mor skrev i hembydsföreningens årsskrift år 2000 blev hon anställd för att sköta mathållningen för de samvetsömma under tiden de var förlagda i den nuvarande hembygdsgården. Jag förmodar att hon formellt anställdes av Vattenfallsstyrelsen även om det i deras arkiv inte gått att finna några anställningshandlingar. Vilka var då de samvetsömma som min mor lagade mat åt? De som ryckte in den 28/1 1932 torde alla just ha fullgjort sina 260 dagar när min mor började sin anställning, så det borde vara de kontingenter som ryckte in 1933 och 1934 som hon lärde känna. Dessa var:  

 Inryckta till Nynäs den 7/3 1933:                     

Axel Paul Lindman, Forshaga                             
Oskar Verner Folke Edvinsson, Karlstad

Karl Olov Svärd, Skattkärr                                   
Sven Elving, Uddeholm

Gustaf Yngve Gustafsson, Höje                                                     
Johan Gustav Valdemar Hedlund, Forshaga

Jan Axel Eklöf, Ekshärad                                      
Arvid Natanael Persson, Frykerud

Anton Julius Sjögren, St Kil                                  
Johan Axel Johansson-Sjöberg, N Ullerud

Nils Ingemar Olsson, Sunne                               
Gustaf Edvin Jonsson, Sunne

Anders Bernhard Persson, Gustavsfors         
Lars Folke Larsson, Arvika

John Hugo Johansson, Arvika                             
Edvin Johansson, Edane

G E Engstrand, Edane (?)                                     
Axel Otto Axelsson, Årjäng

Torsten Andreas Balder, Mellerud                  
Gösta Fridolf Karlsson, Skållerud

Bengt Zakeus Carlsson, Skållerud                     

Inryckta till Nynäs den 8/1 1934:                     

Erik Albin Natanael Wahle, V Frölunda          
Karl Axel Henzo Karlsson, Lysekil

Nils Oskar Johansson, Oscarfredriksborg     
Bertil Valfrid Flyckt, Boo

Knut Hugo Natanael Edlund, Karlstad            
Karl Axel Daniel Holm, Ö Fågelvik

Alf Arnold Gustafsson, Skived                                                        
Klas Ture Persson, Gustav Adolf

Nils Oskar Mellqvist, Hagfors                             
K A Karlsson, Munkfors (?)

Sven Enock Larsson, Lekvattnet                                                    
Frej Eskil Lennart Vinborg, Annelund

Karl Olof Erik Rud, Karud                                     
Arnold Verner Pettersson, Grums

Olov Arvid Larsson, Sunne                                  
K L Eklund, Säffle

Algot Vilhelm Jansson, Sunne                                                        
Erik Mauritz Thyberg, Gräsmark

Alf Herbert Andersson, Växvik                                                       
Sven Bertil Johansson, Edane

Erik Gustaf Lindmark, Åmål/Göteborg          
Sigvard Teodor Napoleon Magnusson, Högsäter

Gösta Evert Helmer Helmersson, Åmål         
Axel Alfred Andersson, Skållerud

Johan Rudolf Johannesson, Skållerud            
Anders Gunnar Andersson, Ärtemark

Arne Karlsson, Ärtemark    

I sin artikel namnger min mor endast en av de samvetsömma, John Hedlund från Forshaga, den ort där mina föräldrar bodde under 30 år. I kapitlet Vapenvägraren i sina memoarer Korstågpastorn, en bok som jag inte tror min mor läst, skriver John Hedlund om sin tid på Nynäs och hur han åtalades för vägran att utföra anvisat arbete eftersom han inte kunde acceptera att utföra något arbete som bestämts av militära myndigheter; han begärde att samvetsömma skulle sortera under ”ett civilt departement”. Han dömdes av Kristinehamns tingsrätt till fängelse i två månader för att dels ha uteblivit efter permission, dels vägrat utföra honom anvisat arbete – ”arbetsvägran och rymning” som han själv skriver i sin bok. Bakgrunden var frågan huruvida även samvetsömma vid krigsutbrott skulle få bära vapen som alla vapenföra personer.  Hedlund skriver utförligt om hur straffet avtjänandes i Karlstad och Kristinehamn och om fortsatt militärtjänstgöring i Porjus fram till dess han kom hem till Värmland straxt före jul 1934.

Jag har mer utförligt kommit i kontakt med två andra samvetsömma från 1934 års kontingent, nämligen dels Ture Persson, som gifte sig med Valborg Ullström från Visnums-Kil och bosatte sig i Kristinehamn, dels Erik Wahle, som också bosatte sig i Kristinehamn. Från Ture Perssons sondotter i Kristinehamn, och Erik Wahles son i Vansbro, har jag fått bilder från deras respektive familjealbum tagna under förfädernas respektive tjänstgöring på Nynäs. En av bilderna, där min mor sitter på en kärra som dras av Ture Persson, finns även i min mors album. Nedan återges även några gruppbilder av samvetsömma på Nynäs 1934 med förmannen skogvaktaren Herbert Persson, samt ombyggnaden av ladugården år 1934.    

           

Stina Larsson eller Stina Kajsa Larsdotter 1850-1933

Det här är den kortfattade historien om Stina Kajsa Larsdotter, en fattig backstugupiga i Roverud, Medhamn.  Hon hade varken pengar eller var bemärkt på annat sätt utan var en ensamstående kvinna som under sin hela levnad arbetade hårt för att försöka hålla nöden borta från sin lilla stuga i Roverud.

En historia och ett öde hon delade med åtskilliga då det begav sig och en historia väl värd att återberätta och minnas.

Stina Kajsa Larsdotter var född i Högåsen, Baggerud 18/11 1850. Hon hade åtminstone två syskon, två bröder, Karl och Lars Magnus, som blev skräddare. Stina, som sedermera är omtalad som Stina Larsson, bodde i torpet i Högåsen tillsammans med brodern Lars Magnus f. 1832 och modern Maria Ferdinandsdotter f.1809 men flyttade som ensamstående till backstugan Roverud 18/11 1901.  Varken torpet Högåsen eller backstugan Roverud finns kvar längre. I Högåsen är källaren synlig liksom husgrunder. När Stina flyttar till Roverud får hon i församlingsboken beteckningen backstugupiga. Stina är ihågkommen idag främst som mångårig söndagskolelärare inom missionsförsamlingen i Medhamn.

Det finns kvar ett par fotografier som visar hur Stina och hennes backstuga såg ut. Det är en liten enkelstuga med påbyggd farstu. Stugan verkar inte vara i bästa skick och spåntaket är lappat och lagat. Stugan står på en torr enbacke och saknar rabatter eller trädgårdsland. Ett par detaljer är värda att kommentera. Överstyckena på dörr och fönster är mycket vackra och utarbetade och stämmer mindre väl med stugans i övrigt enkla utförande. Runt fönstret löper en båge i trä förankrad med en påle i marken. Enligt uppgift hade konstruktionen syftet att hindra kreatur från att komma åt fönstren och krossa någon ruta. Fönsterglas var dyrt. En enkel pinnstol är utställd vid förstugan, troligen på uppmaning av fotografen för på det andra fotot är hon porträtterad sittande på pinnstolen.

För sin försörjning gjorde hon dagsverken i gårdarna i Medhamn vid tvätt, slakt och skörd m m. Ibland var hon barnvakt för att frigöra kvinnorna i gårdarna att hjälpa till i utomhusarbete. Hon vävde också mattor eller gjorde sömnadsarbete mot betalning. För mattorna fick hon 10 öre per aln. En tid delade hon den trånga stugan med en annan kvinna som hette Kari.

På sin ålderdom fick hon plats på ålderdomshemmet i Kärr med beteckningen inackorderad. Hon betalade med andra ord för sin vistelse där till skillnad från andra boende som i kyrkoboken anges som fattighjon. Hon dog 12/12 1933 och är begravd på kyrkogården i Visnums-Kil. Gravstenen finns kvar ännu, enligt uppgift.

Uppgifterna i artikeln har lämnats av Birgit Johansson i Såen som i sin tur har uppgifter om Stina förmedlade av Elsa Johansson på Holmen.
Övriga uppgifter har hämtats från kyrkböckerna för Visnums-Kil och från Folkräkningen 1930.

Stina Larssons (Larsdotters) grav på Visnums-Kils
kyrkogård

Det stora fiskefänget i Edsvattnet

Idag är Lilla Edsvattnet och Stora Edsvattnet i stort sett igenväxta av främst bladvass. I sensommartid är det omöjligt att skönja någon öppen vattenspegel på de båda vattendragen. Igenväxningen skapar problem genom att genomströmningen av vatten blir alltför svag i bäcken mellan Edsvattnen och dess mynning vid Brattsand. Inget större vattendrag bidrar med sitt vatten till Lilla och Stora Edsvattnet och den bäck som förbinder de båda och utloppet i Vänern. Skogen och mossarna i sluttningarna ovanför ger ett begränsat men stadigt tillflöde av vatten.
Namnet Brunnshagen vittnar om att däromkring funnits tillgång till vatten som sällan eller aldrig sinade ut under sommarperioden.
På den häradsekonomiska kartan från 1883-1895 (Kilsbyn J112-63-10) finns Lilla och Stora Edsvattnet utmärkta som tydligt öppna vattendrag. Det ska ha förekommit husbehovsfiske i Edsvattnen längre tillbaka i tiden. Signe Johansson i Lerbäcken kan dock inte påminna sig ha hört talas om fiske i vattendragen. Däremot nyttjade man bäckraningarna ibland för slåtter.

I Eskiltuna Tidning 1886-04-09 stod att läsa följande notis om fisketillgången förr i Edsvattnen:
I Visnums-Kil finnes en liten sjö, mestadels kring stränderna beväxt med vass, ”Edsvattnet” kallad. Sjön är belagd med mycket tjock is, men på något ställe (troligen vid någon udde eller strömdrag) har isen varit svag, så att ett par gossar härom dagen ”gingo ned sig”. Man varseblef då att hålet bokstafligen tilltäpptes af fisk, som tillströmmade för att hemta frisk luft. Strandegarne hafva upphåfvat flera lass fisk under några dagar.

Idag torde utdikning, syrebrist och igenväxning ha tagit död på allt fiskbestånd i vattendragen. Även fågellivet har svårt att hävda sig.

Platsens fågelliv kan ännu betecknas som rikt, men man måste tyvärr konstatera att det avtagit under senare år. Orsaken därtill är den alltmer tilltagande igenväxningen av sjön, varvid bladvassen spelar huvudrollen. Klarvattenytorna har nära nog försvunnit, vilket inte bara försvårar fågelskådarnas iakttagelser, utan — vad som är långt mera betänkligt — många fågelarter försvinner, därför att de inte trivs utan fritt vatten. (Ur Erik Fjällman: Sällskapets för Naturskydd jubileumsskrift 1975) I samma skrift berättas även att den kände ornitologen Erik Rosenberg konstaterade att rördrommen höll till i Stora Edsvattnet.

Lilla Edsvattnet

Lilla Edsvattnet