Dialekten i Visnums-Kil

Av Elias Storm

Visnums-Kil är en gammal socken, som omnämns redan under 1300-talet, och gårdarna Ed och Näs (numera Nynäs) är kända redan från 1200-talet. Bygden är utan tvekan ännu äldre än så, och den har därför haft lång tid på sig att utveckla en egen särart – inte minst när det gäller språket. Tillsammans med övriga delar av Visnums härad har Kil utgjort en gränstrakt mellan Värmland och Västergötland, och socknen har haft flitiga kontakter både norr- och söderut. Genom Visnums härad har västgötska språkdrag kunnat sprida sig till östra Värmland, samtidigt som värmländska språkdrag på samma väg har kunnat tränga ned i Västergötland.

Dialekterna i hela Visnums härad – med socknarna Visnum, Kil, Rudskoga, Södra Råda och Nysund – utgör utpräglade övergångsmål mellan västgötska och värmländska, även om det värmländska inslaget är klart dominerande. Till de mest utmärkande värmländska dragen hör försvagningen av nästan samtliga ändelsevokaler till -e: I hela södra Värmland heter det å skrive, å bäre, e fḷecke och häster, medan det i Västergötland heter skriva, bära, e fḷecka och hästa(r). Typiskt värmländsk är också den bestämda pluralformen hästera för ’hästarna’, som i Västergötland motsvaras av hästa. På dessa punkter ansluter sig även Amnehärad till Värmland snarare än övriga Västergötland, och målet där är alltså också att betrakta som värmländskt. Dialektuttalet Kiel av sockennamnet (som egentligen borde stavas Kilen) är också avgjort värmländskt; ’kvällen’ och ’hunden’ heter i hela östra Värmland kväel och huen, men i Västergötland kvällen och hunn.

I förhållande till övriga Värmland utmärks emellertid Visnums härad av de många västgötska språkdragen. Ett par av dessa exemplifieras av följande talesätt, som jag har hört från Vike i Visnum: Ôppi Vesnômet, där hånnhälser de (”uppi Visnum, där handhälsar de”). För det första kan man jämföra uttalet Vesnômet med grannsocknen Varnum, som där uttalas Varnôme. I båda fallen får namnet en bestämdhetsändelse av samma slag som ’huset’, men medan det heter huset i Visnums härad och Västergötland, heter det huse i Varnum och övriga södra Värmland. Detta -t faller dock bort i vissa ord även i Visnums härad, som i nô anne (’något annat’), och sannolikt har former som huset och diket införts från Västergötland i ganska sen tid. För det andra skiljer sig uttalet hånn för ’hand’ från det gängse värmländska hann med mörkt, bakre a-ljud. Även detta å-uttal är ett västgötskt drag, som i Vinsums härad också förekommer i ord som bånn och sånn (’band, sand’). Uttalen hånn och bånn har härifrån spridits vidare uppåt Bergslagen, medan sånn är begränsat till Visnums härad (förr även Karlskogatrakten). Ett annat västgötskt uttal, som skiljer Visnums härad och Karlskogatrakten från övriga Värmland är uttalet av ordet viḷe (vila) med tjockt L; i övriga Värmland har detta ord tunt L. Uttalen sâ (skall) och sulle (skulle) är också typiska för Visnums härad, men förekommer även i Kristinehamnstrakten.

Uttalet de för ’de’ är anmärkningsvärt, eftersom detta pronomen uttalas som di i både Västergötland och övriga Sydvärmland. Detta uttal skiljer dialekterna i Vinsums härad från alla kringliggande mål, och utgör ett ålderdomligt drag som har råkat bevaras just här. Över huvud taget utgör dialekterna i Visnums härad ett ganska enhetligt och väl avgränsat dialektområde, även om det finns vissa mindre skillnader mellan de olika socknarna. Exempelvis är a-ljudet i backe mörkt och bakre i Kil, Visnum och Södra Råda, men ljusare och främre i Rudskoga och Nysund. Övriga häradets nöckeḷ motsvaras också av nyckeḷ i Nysund, där dialekten uppvisar viss påverkan från Närke.

Några ungefärliga dialektgränser i sydöstra Värmland. Linje 1 visar nordgränsen för tjockt L i ordet ’vila’. Linje 2 visar gränsen mellan sydligt huset, de och nordligt huse, di. Linje 3 visar gränsen mellan värmländskt bäre, hästera och västgötskt bära, hästa.

Som dessa exempel visar, har dialekten i Kil och övriga Visnums härad formats av kontakterna mellan värmlänningar och västgötar under lång tid. Ofta har de västgötska språkdragen hejdats i denna del av Värmland, medan de i andra fall har spridits vidare till stora delar av landskapet. Detta gäller inte minst det skorrande r-ljudet i början av ord och när det är långt, t.ex. i rätt och kärr, som trängde in i Visnums härad från Västergötland i början på 1800-talet. Sådant uttal är numera rätt allmänt i östra Värmland fram till en ungefärlig gräns Väse–Molkom–Olsätter–Lysvik–Lekvattnet, och nordgränsen löper över Nyskoga–Norra Råda–Tyngsjö (och även väster och norr därom kan skorrande r förekomma hos vissa personer). Dialekterna i Visnums härad har alltså varit helt avgörande för språkutvecklingen i hela Värmland genom att transportera västgötskt språkgods norrut med fiskebåtar och vagnar. Våra dagars förändrade kommunikationer och rikssvenskans dominerande ställning har sannolikt satt stopp för det nära språkliga utbytet mellan västgötskan och värmländskan, men både killingar och visnumingar bör ägna en tanke åt, hur deras förfäder har påverkat våra värmländska dialekter.

För den som vill lyssna på äldre tiders dialekt från Visnums-Kil, finns det två inspelningar från socknen på den digitala karttjänsten Folke, som sköts av Institutet för språk och folkminnen. Där kan man lyssna på fadern och sonen Nils och Sven Andersson i Brattsand (födda 1875 respektive 1915) berätta om fisket på Vänern förr, samt höra Anders Svensson i Elinerud (född 1876) tala om fiske, jordbruk och luciafirande. Inspelningarna finns att tillgå här:  https://folke.isof.se/places/1917/category/contentG5

För vidare läsning om dialekten i Visnums-Kil och dess grannsocknar hänvisar jag till källförteckningen nedan.

Källförteckning

Broberg, R., (1973): Språk- och kulturgränser i Värmland: En översikt och några synpunkter. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 1972:2.

Götlind, J. (1941): Västergötlands folkmål del 1: Vokalerna. A. Text. Uppsala. Kungl. Gustav Adolfs akademien.

Kallstenius, G., (1927): Översikt av Värmlands svenska dialekter. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 1927:1.

Kallstenius, G., Lampa, S. & Noreen, E. (1939): Ortnamnen i Värmland län del XII: Visnums härad. Uppsala. Kungl. ortnamnskommissionen.

Landtmanson, S. (1950): Västergötlands folkmål del 4: Formläran. Uppsala. Kungl. Gustav Adolfs akademien.

Storm, E. (2023): Ölmemålet. Kristinehamn. Norlén & Slottner.

Orgeln i Visnums-Kils kyrka. Del I

 

Kyrkan  i Visnums-Kil med orgelläktareni bakgrunden.

Akvarell av Samuel Kaldén 1923

Visnums-Kils kyrkostämma var tidigare ute än grannförsamlingarna Visnum och Rudskoga att skaffa orgelverk till respektive sockenkyrka. I Visnums pastorat  väcktes 1838 frågan om orgel till kyrkan i Visnum. I Rudskoga beslöt kyrkostämman 1861 att inrätta en orgelbyggnadskassa. Orgeln som beställdes av E. A. Setterqvist, Örebro invigdes 1869. Visnums-Kil invigde sin första kyrkorgel 1822.

Vis nums-Kils kyrkas första orgel

Intresset för införskaffande av ett orgelverk till Visnums-Kils kyrka väcktes 1821av kammarherre C. F. Hammarhjelm oå Nynäs och patron J. Holmstedt, Kilsby. De åtog sig att kontakta brukspatron E. W Holmstedt på Hennickehammar, bror till J. Holmstedt på Kilsby, som hade ett orgelverk med 8 stämmor till salu. Ernvik anger i boken Socknen vid Kilsviken felaktigt att orgeln hade 6 stämmor men ett kyrkostämmoprotokoll av den 19 augusti 1921 noterar att orgeln hade 8 stämmor. För att öka på osäkerheten  vad gäller omfattningen av orgelverkets stämmor anger ett inventarium i kyrkoarkivet från 4:e maj 1822 att orgeln skulle ha haft 9 stämmor. Vilken typ av orgelverk som det var frågan om och vem som var orgelbyggaren, det kan vi aldrig få veta. Kanhända var orgeln, som Ernvik antyder,  ett orgelpositiv av den typ som återfinns i Nyeds kyrka. Kostnaden för orgelverket, 500 riksdaler banco, fördelades mellan hemmanen i socknen. Även torpare, drängar, pigor och soldater fick bidra efter förmåga. Hammarhjelm och Holmstedt bidrog med 100 respektive 30 riksdaler banco. Orgeln hade i slutändan  blivit 100 riksdaler banco dyrare. K. G. Hamberg, organist och klockare i Filipstad fick därtill ersättning för nermontering och uppsättning av orgelverket samt för spel på orgeln i samband med invigningen.

Altaret i Visnums-Kils kyrka inför konfirmation 1924.

Akvarell av Samuel Kaldén

Karl Gustav Göransson, f. 1795 anställdes som klockare i Visnums-Kil 1821. Han kunde inte spela orgel och anmodades att senast 1824 ha lärt sig så pass mycket orgelspel att han kunde ackompanjera psalmerna vid gudstjänsterna. I tiden där emellan fungerade Lars Magnus Broström som vikarie 1822-1824. Lars Magnus, f. 1807, var halvbror till  skeppsredaren Axel Broström. K. G. Hamberg, organist och klockare i Filipstad, fungerade som Karl Gustav Göranssons lärare i orgelspel fram till 1824 då Göransson ansågs kunna klara organistsysslan på egen hand i hemförsamlingen.

Mer om orgeln i del II av denna artikel.

Källor: 

Ernvik, Arvid (1956), Socknen vid Kilsviken : Minnesskrift vid Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum. Ystad. 159 s

Räf, Per-Ola (Pelle) (2007).Orglar och organister i Karlstads stift t o m 1869. 544 s.

Orgeln i Visnums-Kils kyrka. Del II

Orgelläktaren i Visnums-Kils kyrka. Akvarell av Samuel Kaldén 1923

 

Första orgeln modifieras och byggs till
Redan 1827 anmälde klockaren Göranson till kyrkostämman att orgeln var i stort behov av åtgärder. Fyra år senare utbetalades 25 riksdaler för reparationen  till en ”Lindberg” (enligt P-O Räv troligen organisten Johan Lindberg d ä i Fägre, Skaraborg). Först 1846 och året därefter skedde en mer grundlig reparation och utbyggnad av orgeln utförd av orgelbyggaren E. A. Setterqvist, Örebro. 1880 beslöts om ännu en reparation av orgeln, som av okända orsaker fullföljdes först två år senare. 1896 tillkallades E. A. Setterqvist igen för att yttra sig om orgelns status. Han konstaterade vid tillfället att orgelverket inte längre kunde repareras och kyrkostämman beslöt att bilda en orgelfond för att finansiera en ny orgel.
Biskopen hade 1901 vid visitation av kyrkan, anmodat kyrkostämman besluta om anskaffande av en ny orgel. Detta hörsammade man vid kyrkostämman 23 maj 1902 efter att kyrkorgeln varit ospelbar vid några gudstjänster och ett mindre orgelharmonium i hast måst skaffas till kyrkan som ersättning.

Notis i NWT 1902-10-15

Ny kyrkorgel upphandlas
Kyrkostämman beslöt att begära förslag och anbud från orgelbyggaren E. A Setterqvist & Son i Örebro samt uppdra till kyrkorådet att fullfölja upphandling och ta upp ett lån på tio års amorteringstid. Setterqvist lämnade förslag på ett orgelverk med 10 stämmor. Man beslöt sig för att nöja sig med 8 stämmor för att slippa utbyggnad av orgelläktaren. Däremot innebar det förslag som godkändes att orgelns manual vändes mot församling och prästen i koret. Efter godkännande av fasadritning och amorteringslån byggdes orgeln till ett pris strax under 5 000 kronor. Domkyrkoorganisten i Karlstad, C. V. Rendahl provspelade och godkände den nya orgeln 16 sept 1903 enligt kyrkostämmoprotokoll. 

Invigningen av den nya orgeln skedde samma datum (Ernvik anger 1906). Enligt en artikel i NKP 30 september 1903 skedde invigningen 16 september av kyrkoherde Fröding. Den sedan ett år tidigare tillträdde komministern B. J. Kaldén höll högmässopredikan. Inledningsvis spelades musiken på det orgelharmonium som tillfälligtvis ersatt den trasiga kyrkorgeln. Sedan och vid gudstjänsterna härefter fick musiken brusa fritt från den nya orgeln. 1947 fick kyrkan elektricitet och orgeln modifierades så att orgeltrampare inte längre behövdes för att sköta lufttillförseln till orgeln. Orgeltramparsysslan hade fram till 1947 förtjänstfullt skötts av Anton Karlsson, ”Anton på Berget” som 1930 ersatte sin far Otto Karlsson i Månserud som orgeltrampare och ringare.

Källor: 

Ernvik, Arvid (1956), Socknen vid Kilsviken : Minnesskrift vid Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum. Ystad. 159 s

Räf, Per-Ola (Pelle) (2007).Orglar och organister i Karlstads stift t o m 1869. 544 s.

”Den nya orgeln i Visnums-Kils kyrka.”. Nya Kristinehamnsposten, 30 september 1903.

Johannes Kaldén - en auktoritet vad gäller hästar och hästavel

 

Johannes Kaldén 

Johannes föddes 1898 i Finspång, där fadern B Julius Kaldén hade tjänst som brukspräst. 1902 flyttade familjen till Visnums-Kil där fadern1902 tillträdde tjänsten som komminister, en befattning han innehade ända till våren1942. Johannes fick sin folkskoleundervisning i hemmet och   genomgick sedan realskola i Kristinehamn 1910-13, Han tog studenten i Karlstad, troligen 1916, gjorde sin värnplikt i Stockholm 1918-19 som expeditionsbiträde på ett av infanteriregementena. Han utbildade sig till agronom på Ulltuna med examen 1922 och kom att bli sakkunnig på hästar och hästavel. 

Johannes Kaldén under studietiden i Uppsala

Efter examen blev han biträdande sekreterare i ardennerföreningen och 1939 ordinarie sekreterare och skattmästare där. 1939 blev han även statens ledamot i 3:e distriktets hästpremieringsnämnder och tjänstgjorde som ordförande inom en del av nämnda distrikt. I Rikspremieringsnämnden deltog han som ledamot inom norra området. Han tjänstgjorde som prisdomare vid ett stort antal hästutställningar och var ledamot i typbesiktningsnämnden. 

Johannes Kaldén vid besök i Visnums-Kil 1930-tal

Han författade också eller var medförfattare till flera betydande verk med anknytning till sitt arbete (se nedanstående lista. Källa: Nationalbibliografin Libris).

Husdjursaveln i östra distriktet : av Johannes Kaldén och S. Kvarnbäck : Norrköping 1942

Kaldén, Johannes (författare)

Kvarnbäck, S. (författare)

[Stockholm] : Skand. kreatursförsäkringsbol., 1942

Svenska 160 s. + Register ... 13 s.

 

Historisk översikt av Skaraborgs läns hästavel / av Johannes Kaldén.

Kaldén, Johannes (författare)

Publicerad: Stockholm : Lantbruksförb:s tidskr.-ab. 1946

Svenska 61 s.

 

Husdjursaveln i mälardistriktet. : Stockholm 1946. Av J. Kaldén, S. Sixtensson, N. Insulander och T. Lindahl

Kaldén, Johannes, Pseud (författare)

Sixtensson, Sven (författare)

Publicerad: 1946

Publicerad: [Stockholm], 1946.

Svenska

 

Husdjursaveln i Skaraborgs län / av Johannes Kaldén och Orwar Fredricson.

Kaldén, Johannes, 1898- (författare)

Fredricson, Orwar, 1901- (författare)

Publicerad: Skara : Skand. kreatursförskringsbol. 1957

Tillverkad: Stockholm : Lindbergs tr.

Svenska 327 s.

 

Hästaveln i södra Kalmar län / utgiven till hästutställningen vid Ottenby den 7-8 juni 1952

Kaldén, Johannes (författare)

Stockholm : Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget, 1952

Svenska 30 s.

 

Husdjursaveln i mälardistriktet, Stockholm 1946 / av J. Kaldén ...

Kaldén, Johannes (medarbetare)

Stockholm : Skand. kreatursförsäkringsbol, 1946

Svenska 294s

 

Ljunits och Herrestads härads lantbruksklubb och hingstförening : 1894-1944

Frendahl, Victor (författare)

Kaldén, Johannes (författare)

Ystad : Bjurström, 1944

Svenska 78 s.

 
Johannes var bosatt i Örebro 1923-35 (de första tio åren på Nasta herrgård). Sedan flyttade han till Stockholm och Kungsholmen, där han var bosatt resten av sitt liv. Johannes dog redan 1958 några dagar efter sin 60-årsdag och är begravd i föräldragraven i Visnums-Kil. Bland sina vänner var Johannes uppskattad för sitt sin glada och charmerande personlighet och för sin berättarkonst.

 

 

 

Samuel Kaldén och prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson

 I juni 1920 kom Samuel Kaldén hem från Kristinehamn där han hade gått i realskola  och varit inneboende på Norra torget 5. De betyg han kunde visa upp hemma i Visnums-Kil i juni 1920 var minst sagt slätstrukna. Samuel vantrivdes med skolformen, d.v.s. undervisning i klass med många elever och kunde inte göra sig själv rättvisa. En grav närsynthet  gjorde inte förutsättningarna bättre.

Samuel Kaldén, 12 år t h på fotot

 

Samuel och hans syskon hade fått sin undervisning i prästhemmet. Julius Kaldén, fadern, hade vid sidan av prästexamen även folkskollärarexamen och föredrog att  sköta barnens undervisning själv.  I sin roll som komminister i församlingen ingick att vara ordförande i skolstyrelsen och kanske spelade detta in i beslutet att inte sätta egna barnen i byskolan i Kärr. Samuel var nu 15 år gammal. Hans jämnåriga i bygden hade säkert redan hamnat i arbete inom jordbruk eller andra näringar. Ytterst få hade ekonomiska möjligheter att studera vidare.  Samuel verkar ha varit osäker om sin framtida yrkesbana.  Som ett tillfälligt arbete i väntan på tydligare framtidsplaner fick han några månader under åren 1921-1924 göra dagsverken hos prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson.  

Johannes Jonsson bredvid dotterdottern Märta och dottern Anna

Johannes började som prästgårdsarrendator 1915 och hade hjälp av sönerna  Viktor och Karl och ibland Gösta Johansson, en släkting till Johannes och 1921-24 också av Samuel.  Han förde noga arbetsdagbok över de dagsverken han gjorde åt arrendatorn och dagboken noterade från slutet av 1922 även vad Viktor, Karl och Gösta gjorde. Arbetsdagboken ger en ganska bra bild av det arbete som utfördes på gården vår, sommar och höst. Samuel verkar snabbt fått ansvar för att harva, köra vält och plöja, oftast under Viktors överinseende. Arbetsdagboken visar också på hur viktig Kalvmyren (nordost om Sunnås) var för arrendet vid sidan av gärdena närmast prästgården.

Skördelag på ladugårdsbacken vid prästgården. Johannes
med sönerna Viktor och Karl. Samuel Kaldén tredje person fr. h.

I prästgården fanns en liten islandshäst, Blända, som Samuels far använde till och från olika förrättningar i församlingen. 1917 under Första världskriget . när det rådde brist på mat i landet , slaktades hästen eller såldes och en ko införskaffades och längre fram ytterligare en. Samtidigt uppfördes på prästgården en mindre ladugård och ett vedhus.  Djuren på prästgården och arbetet hos arrendatorn dokumenterade Samuel i ett antal akvareller under 1920-talet. 

Havren på södra gärdet skördas. Viktor kör självbindaren.  Johannes inspekterar.

Arbetet hos prästgårdsarrendatorn  ledde Samuel in på den bana som kom att bli hans livsgärning – arbetet som trädgårdsarkitekt.  Efter åren hos arrendatorn praktiserade Samuel i olika handelsträdgårdar. Det ledde honom därefter till trädgårdsmästarutbidning i Ulfhäll, Strängnäs och därefter utbidning till trädgårdsarkitekt i Köpenhamn.

Akvarell av luktärt utförd av Samuel K vid trädgårdsmästar-
utbildningen i Strängnäs.

 

1937 hade Samuel lämnat hemmet i Visnums-Kil och startat egen firma som trädgårdsarkitekt i Karlstad. Prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson avslutade sitt arrendekontrakt i prästgården 1937 82 år gammal och flyttade till det nybyggda pingstkapellet i Kärr, där han avled 1938.

Samuel på besök hos föräldrarna  i prästgården Visnums-Kil 1937

Kolera och andra dödliga farsoter i 1800-talets Visnums-Kil

 

Man talar än idag om att välja mellan pest och kolera om att välja mellan två dåliga saker. Pesten förknippas vanligen med medeltiden men återkom med jämna mellanrum ända in på 1700-talet om än inte med samma ödesdigra konsekvenser som när den först dök upp 1350 i vårt land. Men faktum är att rödsoten (dysenteri) bara under 1800-talet skördade ca 100 000 offer, många fler än koleraepidemierna som kom och gick under 1800-talet.

Återkommande koleraepidemier 1834-1873

Kolera, som härjade i vårt land mellan 1834 och 1873, med enstaka fall senare, var en ny åkomma för landet och som läkarvetenskapen inledningsvis inte visste så mycket om. Sjukdomen hade dock i alla tider funnits i Indien och spritt sig i återkommande utbrott i Asien och så småningom i Europa. Till Sveriges gränser nådde den aldrig förrän 1834 då det första dödsfallet noterades i Göteborg. Sedan spred sig sjukdomen snabbt i Göteborg och vidare längs Göta älv och till slut in i Vänern och hotade hamnstäderna varav vissa klarade sig utan större utbrott och vissa som drabbades hårdare. Koleran är en otäck sjukdom som dränerar kroppen på vätska genom kraftiga diarréer och kräkningar vilket kan innebära döden inom några timmar.  Överlevnadsprocenten bland dem som drabbades var ca 50 %. I samhällen med utvecklad sjukvård är idag sjukdomsförloppet i kolera lätt att häva. Till Jönköping, som var en stad som upplevde stora utbrott av kolera, kom sjukdomen landvägen. Till östsidan av Sverige kom smittan österifrån, från Finland, Ryssland och Baltikum.

 

Vad orsakade kolerasjukdomen?

Läkarkåren var oenig om vad som orsakade sjukdomen. En falang, miasmatikerna, trodde att smittan uppkom mer eller mindre spontant genom osunda dunster (miasma) från marken eller luften. Den andra falangen, den kontagiösa, ansåg att smittan överfördes genom kontakter (kontagium) människor emellan eller med djur och föremål. Att förorenat vatten och dåliga eller obefintliga avlopp var boven i dramat fick man först kunskap om i samband med att Robert Koch upptäckte kolerabacillen 1883. De som anslöt sig till den kontagiösa teorin förordade strikta karantäns-bestämmelser och bevakning av infartsvägar till städerna. Miasmatikerna ansåg att epidemin inte gick att stoppa med några effektiva åtgärder andra än allmän renlighet.

I det första utbrottet 1834 lyckades Mariestad undvika sjukdomsfall. Däremot drabbades Kristinehamn och Karlstad i Värmland. Hur var det då med Visnums-Kil? I död- och begravningsböckerna för Visnums-Kils församling för perioden 1834 till 1873 finner man två uttalade dödsfall i kolera. I sept. 1834 dog soldaten Ås från Åsereds soldattorp. Dödsfallet skedde i Kristinehamn och personen begravdes där. I november1854 dog lösdrivaren Carl Olof Olsson i kolera i Råda och blev begravd där. Under den här perioden 1834 till 1873 saknar ganska ofta död- och begravningsböckerna notering av dödsorsak. Ytterligare dödsfall i kolera kan därför ha förekommit. I folktraditionen existerar i Medhamn ett område som anses vara en kolerakyrkogård. Området finns infört i Riksantikvarie-ämbetets Fornsök men i kommentarerna anges att platsen inte är antikvariskt undersökt. En kyrkogårdslämning på Norra Sandholmen är utmärkt på fornlämningskartan men kan ha ett äldre ursprung än koleraperioden på 1800-talet.

 J O Wallin, psalmdiktaren skrev dikten Dödens Engel 1834
 med koleraepidemin i åtanke. Den utkom i tryck 1839.
Illustrationen ovan av Carl Larsson är från en utgåva 1880.

Om inte kolera gett något större avtryck i död- och begravningsböckerna för Visnums-Kil, vilka andra farsoter drabbade dödligt befolkningen perioden 1834 till 1873 och några år därefter? Tuberkulos och lunginflammation var genomgående vanliga dödsorsaker. Scharlakansfeber drabbade socknen 1856 och än allvarligare 1875. Strypsjukan eller difteri var en allvarlig sjukdom som ofta drabbade de yngre. 1875 och 1876 orsakade sjukdomen ett antal dödsfall. Rödsot hade ett kraftigt utbrott 1841 med elva döda. Mässling orsakade många dödsfall 1856 och 1862. Den allvarliga sjukdomen smittkoppor visade sig 1851 och 1868.

 

Kolera skördade cirka 40 000 liv i Sverige 1834-1873

För att summera första koleraåret 1834 dog 4 650 personer i Göteborgs och Bohus län (3 % av befolk-ningen), Stockholm 3 892 döda (2, 1 % av befolkningen), Älvsborg 1 511 offer (0,8 % av befolkningen), Jönköping 748 döda (0,5 % av befolkningen, Skaraborg 471dödsfall (0,3 %) och Värmland 182 dödsfall (0,1 % av befolkningen).

Därefter återkom koleran med nya stora utbrott 1853, 1855, 1857 och 1866 men inte lika kraftiga som 1834. Totalt avled i Sverige ca 40 000 personer i kolera 1834 -1873. Efter 1873 noterades endast mindre eller enstaka fall.

Kolerakyrkogård i Medhamn enligt lokal tradition.
Fornsök: L2005:2474

.
 

Källor:

Larsson, Daniel: Kolera : samhället, idéerna och katastrofen 1834. Stockholm, 2015
Kolerans forna besök i Europa och vårt land. Helsovännen, Årg. 7, 1892
Zacke, Brita: När koleran kom till Värmland. Värmland förr och nu, 1977, sid. 141-147
Visnums-Kils kyrkoarkiv. Död- och begravningsböcker 1825-1894