Mona Kalin 1936 – 2019, en författare med anknytning till Kristinehamn, Bäckhammar och Visnum

Mona Kalin

Mona Kalin föddes i Kristinehamn 1936. Hennes far var svetsaren Tage Kalin och modern Astrid, född Axelsson. På grund av moderns sjukdom växte hon upp hos släktingar i Bäckhammar. Hon gick kontors- och journalistutbildning i Göteborg, där hon bodde och arbetade i många år som journalist och yrkeslärare.

Varje sommar återvände Mona Kalin till Kristinehamn och den lilla skrivarstugan mellan järnvägsstationen och pingstkyrkan. Under ett antal år hade hon dessutom en liten sommarstuga i Valunda, Visnum. Sommartid kunde man ibland möta henne på vägen från bussen eller från affären i Nybble med en somrig hatt på huvudet och dragandes på en shoppingkärra.

Mona Kalin hämtade mycket av sitt litterära stoff i arbetarmiljöerna i bruksorten Bäckhammar (Harghammar i romanerna). Där fanns en rik muntlig berättartradition med utgångspunkt i fantasi och myter men även med hög grad av verklighetsförankring. Hon räknas som en i raden av viktiga kvinnliga arbetarförfattare men påverkan från äldre värmländsk berättartradition, framför allt Selma Lagerlöf, är också tydlig.

Arbetarkök i Bäckhammar. Ur Kristinehamns bildarkiv.

Mona Kalin hann ge ut sju romaner, en lättläst roman, två diktsamlingar samt en radiopjäs baserad på romanen ”Den babyloniska prinsessan”. Hennes första roman ”Livet är härligt”, som utkom 1978, är baserad på hennes fars barndom i Bäckhammar, hennes sista, 38 år senare (2016), baseras på moderns erfarenhet av svensk psykvård från 1940-tal och framåt. Romanen ”Käraste syster min” utgavs 1981 i En bok för alla och kom att ge romanen många nya läsare.

Inga goda ord. Dikter. (Wahlström & Widstrand 1965)

Livet är härligt (Alba 1978)

Käraste syster min (Alba 1979)

Svansviftningarnas drottning (Alba 1981)

Den barmhärtige Hemsamariten (Alba 1983)

Sara och kärleken (LL-bok, 1984)

Prinsessan av Babylonien (Alba 1986)

Kattleken (Alba 1989)

Gamla vanliga dikter. (Nomen förlag, 2015)

Arbetarhustru. (Nomen förlag, 2016)

Några av Mona Kalins bokutgåvor, flera med omslag av Hans Arnold

Folkligt kulturarv i form av populärkultur, sägner, sagor, folkvisor är ett återkommande inslag i hennes författarskap. 1962 lämnade Mona in till ULMA i Uppsala (accnr 25054) en sammanställning av visor, ramsor och lekar efter Ida Karlsson, Visnums socken, som i sin tur hade materialet efter Kristina Kalin (Andersdotter) f. 1868. 

Tyvärr finns inga noter till visexemplen här nedan men de två första sjungs helt säkert på fiskeskärsmelodin. 

Stackere den sôm litta ä

långt imella gålera.
Hänner å fötter blir fulle mä frôst
å ögona fulle mä tårer.

Vi ska lulle mammas barn
å tjäne ôss e kake.
Ôm vi inga kake får
ska vi lätte lulla stå
å lätte pôjken gråte. 

Det satt ena käring ve vägen å spann

fantan tulan lu lan lej.
Hon koka en gröt så pepprande fin
fantan tulan lu lan lej:
Skam ger ja rocken.
Prästen ger ja tampa.

Sågs dä va Vall-Kari feck
när ho geck vall uti skogen.
Ho feck den lelle spelgôssen vånn
som inte vell köre för plogen.
Och skogen å plogen å Vall-Kari mä,
skogen å plogen å Kari.

Va ska du mä tåa?
Ja ska hôppe te koa.
Va ska du mä koa?
Ja ska mjölke henne.
Va ska du mä mjölka?
Ja ska ge de småbarna
sôm sitter på körktaket
å gråter efter mat. 

Mona Kalin avled i oktober 2019 i en ålder av 83 år. De flesta av hennes verk finns inte längre att köpa i bokhandel. Hennes sista roman ”Arbetarhustru” som kom 2016 finns däremot att få tag på. Övriga verk kan lånas på bibliotek eller köpas i antikvariat. 

Adolf Josefsons orgelfabrik, Gullspång

Johannes Josefsson föddes i Åråstorp i Södra Råda 1884. Föräldrarna var Joseph Jonsson och Anna Svensdotter. Johannes flyttade 1856 till Kronqvarn och gifte sig med med Anna Maria Olofsdotter. Han var ursprungligen vagnmakare men sadlade om och började tillverka tramporglar eller harmonier av olika storlekar och modeller i Gullspång. Yrket gick i arv till sonen Adolf. Det fanns många orgelfabriker i landet från mitten av 1800-talet fram till början av 1900-talet. I många hem prydde ett harmonium finrummet och harmoniet var ett vanligt instrumentet i den framväxande frikyrkan och i byskolorna. Harmonier användes också i dansmusiken, särskilt i de norra delarna av landet. I folkmusiksammanhang är harmoniet vanligt än idag, både på svenska och finska sidan. Det tillverkades vid sidan av kammarorglar också små reseharmonier som var lätta att flytta och kunde fraktas med häst till danserna och längre fram stuvas in i en större bil. Generellt var harmonierna ganska tåliga instrument till skillnad mot pianon. Josefssons orgelfabrik i Gullspång producerade orglar åtminstone till slutet av 1920-talet. Josefssons orgelfabrik låg ungefär där Partex i Gullspång nu finns. Inne på Värmlandssidan fanns ett par orgelfabrikörer i Kristinehamn: Kristinehamns orgelfabrik Carl G. Nyström och Wikström & Nord. Harmonierna eller tramporglarna har mässingstungor eller stämmor, som sätts i svängning då luft passerar genom dem. Dragspel och munspel bildar tonen på samma sätt och är således släktingar till tramporglarna. Tramporglar byggdes i många olika utföranden från sådana som hade ett enda register (uppsättning stämmor) till större orglar med 2-3 manualer och pedal och ända upp till 30 register. Efter sin användning kallades de t.ex. skolorglar, kammarorglar, hemorglar, skrivbordsorglar, salongsorglar, kapellorglar m.m.

Källor: Bygdeband: Amnehärads Hembygdsförening, Klaverens hus www.klaverenshus.se

Adolf Josefsons orgelfabrik, Gullspång

Exempel på rikt ornamenterad orgel i fabrikens
sortiment