De samvetsömma på Nynäs. Del I

av Nils Eliasson

I hembygdsföreningens årsskrift år 2000 skrev min mor en artikel om hur hon blev anställd för att sköta mathållningen för de samvetsömma under tiden de var förlagda i den nuvarande hembygdsgården i Kärr. Men vad var bakgrunden till att de samvetsömma hamnade i Kärr?

Under åren 1924-1936 hade på Nynäs förlagts kontingenter av s k samvetsömma, d v s värnpliktiga som hade erhållit tillstånd att istället för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning (se Lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, SFS 1920:303). Det civila arbetet på Nynäs, som då ägdes av Vattenfallsstyrelsen, bestod huvudsakligen av skötsel av skogskulturerna (jord- och skogsarbete), men senhösten 1933 och första halvåret 1934 medverkade samvetsömma också vid den ombyggnad av ladugården som överenskommits mellan Vattenfallsstyrelse och den år 1934 tillträdande arrendatorn Anders Andersson. Han köpte senare gården av Vattenfallsstyrelsen. Civilt arbete i andra fall gällde Domänstyrelsen revir, Vattenfallsverkets övriga verksamhet som linjebyggnader och kraftverk, Uppsala Universitets skogsförvaltning och Riksantikvarieämbetets utgrävningar.

Samvetsömma deltog i byggandet av ny ladugård vid Nynäs 1934

Inledningsvis omfattade kontingenterna på Nynäs 10-15 man, men växte i början av 1930-talet till 25-28 man, för att sista året vara nere på 10 man. Uttagningen av de samvetsömma till Nynäs är väl dokumenterad i generalorder (publicerade i TLB Tjänstemeddelande rörande Lantförsvaret, en författningssamling som liknar SFS Svensk Författningssamling) som angav hur många man till Nynäs som skulle uttas från militärområdena i olika delar av landet. Militärområdenas och rullföringsområdenas handlingar på Krigsarkivet i Stockholm redovisar och dokumenterar den rätt utförliga processen från ansökan till beslut. Sista instansen var den s k inskrivningsrevisionen i respektive inskrivningsområde, i fallet Värmlands inskrivningsområde under ordförandeskap av landshövdingen personligen. Den värnpliktiges samvetsbetänkligheter, grundade på religiös övertygelse, skulle intygas av den sökande själv, av kyrkoherden i hemförsamlingen och av pastor i frikyrkliga församlingar eller andra som hade personlig kännedom om den sökandes samvetsbetänkligheter (jfr SFS 1920:303).  

Under årens lopp skedde rekryteringen till Nynäs enligt generalorder enligt följande:

1924 Värmland, Kopparberg, Västernorrland och Västerbotten
1925 Örebro och Värmland
1926 Kalmar, Östergötland och Värmland
1927 Malmöhus, Halland, Blekinge och Kronoberg
1928 Skaraborg
1929??
1930 Malmöhus, Halland, Kronoberg och Norra Småland
1931 Malmöhus, Södermanland och Skaraborg
1932 Malmöhus och Kronoberg
1933 Värmland
1934 Västgöta-Bohus, Värmland och Västernorrland
1935 Värmland
1936 Västernorrland, Skaraborg och Värmland

Inställelsen skedde normalt i januari eller mars respektive år, t o m 1931 på Värmlands-Säby station, därefter på Kristinehamns station. De två första åren var det jägmästaren F Carlsson som tog emot och, från 1926 skogvaktaren H Persson. De värnpliktiga var för sitt arbete underställda dessa. Tjänstgöringstiden som normalt fullgjordes i en följd, i andra fall i två omgångar, var satt till 260 dagar vilket var 50 % längre än för värnpliktiga i allmänhet. Som kuriosa kan noteras, att de värnpliktiga ”därest de under tjänstgöringstiden begagna egen velociped för färd mellan förläggnings- och arbetsplatserna, de erhålla en ersättning från [Vattenfalls]styrelsen av en krona och 50 öre per vecka i ett för allt under den tid velocipeden användes i styrelsens tjänst”. Huruvida de samvetsömma vid Nynäs erhållit sådan ersättning har jag inte kunnat utreda.

(forts.De samvetsömma på Nynäs. Del II)

De samvetsömma på Nynäs. Del II

av  Nils Eliasson
De samvetsömma tycks från början ha förlagts i det numera rivna huset Sjövik mellan Nynäs gård och Kilsviken och med mathållning genom Axel Broström som arrenderade Nynäs t o m 14/3 1929. Ansvaret för mathållningen tycks direkt ha övergått på Carl Otterström som arrenderade Nynäs fr o m 14/3 1929. Enligt överenskommelse av den 19/4 och 24/4 1930 har Vattenfallsstyrelsen och arrendatorn avtalat, att för de samvetsömma värnpliktiga, som inackorderats i maten vid Nynäs gård, skulle Carl Otterström erhålla en ersättning av 2 kr per dag och värnpliktig samt att byggnaden Sjövik skulle upplåtas åt Vattenfallsstyrelsen utan ersättning som förläggning för de värnpliktiga.

Ture Persson drar kärra med Dagmar Andersson (g. Eliasson) på.

Sedan upprepade klagomål förekommit beträffande mathållningen meddelande Vattenfallsstyrelsen i september 1932 att avtalet om mathållning med Carl Otterström skulle upphöra per den 1/10 1932. Istället beslöt Vattenfallsstyrelsen att från Visnums-Kils fattigvårdsstyrelsen per den 1/11 1932 mot en avgift om 30 kr/månad förhyra några rum i det gamla ålderdomshemmet, nuvarande hembygdsgården, som förläggning av de samvetsömma. Huset hade tömts sedan det nya ålderdomshemmet blivit färdigt, men av fattigvårdsstyrelsens protokoll i mars 1933 framgår, att Sven Harald Nilsson fortfarande skulle få bebo ”sin nuvarande lägenhet i f d ålderdomshemmet”. Tydligen delades alltså utrymmena i huset den aktuella tiden mellan de samvetsömma, min mor (som skrev att hon sov i ”kökssoffan vid fönstret mot väster”) och Sven Harald Nilsson. 

Gruppbild med samvetsömma på Nynäs tillsamman med var sin häst.

I nästan 1 ½ år från den 1/11 1932 till den 31/3 1934 var de samvetsömma förlagda i det gamla ålderdomshemmet tills Vattenfallsstyrelsen överenskom med tillträdande arrendatorn Anders Andersson, att han från den 1/4 1934 mot en ersättning av 1.90 kr per person och dag skulle tillhandahålla kost i lämplig lokal vid Nynäs huvudgård. Anders Andersson arrenderade Nynäs tiden 14/3 1934-14/3 1939 men köpte gården per den 14/3 1937. Därefter kunde samvetsömma inte längre förläggas på gården eftersom den inte längre var i statlig ägo. 

Som min mor skrev i hembydsföreningens årsskrift år 2000 blev hon anställd för att sköta mathållningen för de samvetsömma under tiden de var förlagda i den nuvarande hembygdsgården. Jag förmodar att hon formellt anställdes av Vattenfallsstyrelsen även om det i deras arkiv inte gått att finna några anställningshandlingar. Vilka var då de samvetsömma som min mor lagade mat åt? De som ryckte in den 28/1 1932 torde alla just ha fullgjort sina 260 dagar när min mor började sin anställning, så det borde vara de kontingenter som ryckte in 1933 och 1934 som hon lärde känna. Dessa var:  

 Inryckta till Nynäs den 7/3 1933:                     

Axel Paul Lindman, Forshaga                             
Oskar Verner Folke Edvinsson, Karlstad

Karl Olov Svärd, Skattkärr                                   
Sven Elving, Uddeholm

Gustaf Yngve Gustafsson, Höje                                                     
Johan Gustav Valdemar Hedlund, Forshaga

Jan Axel Eklöf, Ekshärad                                      
Arvid Natanael Persson, Frykerud

Anton Julius Sjögren, St Kil                                  
Johan Axel Johansson-Sjöberg, N Ullerud

Nils Ingemar Olsson, Sunne                               
Gustaf Edvin Jonsson, Sunne

Anders Bernhard Persson, Gustavsfors         
Lars Folke Larsson, Arvika

John Hugo Johansson, Arvika                             
Edvin Johansson, Edane

G E Engstrand, Edane (?)                                     
Axel Otto Axelsson, Årjäng

Torsten Andreas Balder, Mellerud                  
Gösta Fridolf Karlsson, Skållerud

Bengt Zakeus Carlsson, Skållerud                     

Inryckta till Nynäs den 8/1 1934:                     

Erik Albin Natanael Wahle, V Frölunda          
Karl Axel Henzo Karlsson, Lysekil

Nils Oskar Johansson, Oscarfredriksborg     
Bertil Valfrid Flyckt, Boo

Knut Hugo Natanael Edlund, Karlstad            
Karl Axel Daniel Holm, Ö Fågelvik

Alf Arnold Gustafsson, Skived                                                        
Klas Ture Persson, Gustav Adolf

Nils Oskar Mellqvist, Hagfors                             
K A Karlsson, Munkfors (?)

Sven Enock Larsson, Lekvattnet                                                    
Frej Eskil Lennart Vinborg, Annelund

Karl Olof Erik Rud, Karud                                     
Arnold Verner Pettersson, Grums

Olov Arvid Larsson, Sunne                                  
K L Eklund, Säffle

Algot Vilhelm Jansson, Sunne                                                        
Erik Mauritz Thyberg, Gräsmark

Alf Herbert Andersson, Växvik                                                       
Sven Bertil Johansson, Edane

Erik Gustaf Lindmark, Åmål/Göteborg          
Sigvard Teodor Napoleon Magnusson, Högsäter

Gösta Evert Helmer Helmersson, Åmål         
Axel Alfred Andersson, Skållerud

Johan Rudolf Johannesson, Skållerud            
Anders Gunnar Andersson, Ärtemark

Arne Karlsson, Ärtemark    

I sin artikel namnger min mor endast en av de samvetsömma, John Hedlund från Forshaga, den ort där mina föräldrar bodde under 30 år. I kapitlet Vapenvägraren i sina memoarer Korstågpastorn, en bok som jag inte tror min mor läst, skriver John Hedlund om sin tid på Nynäs och hur han åtalades för vägran att utföra anvisat arbete eftersom han inte kunde acceptera att utföra något arbete som bestämts av militära myndigheter; han begärde att samvetsömma skulle sortera under ”ett civilt departement”. Han dömdes av Kristinehamns tingsrätt till fängelse i två månader för att dels ha uteblivit efter permission, dels vägrat utföra honom anvisat arbete – ”arbetsvägran och rymning” som han själv skriver i sin bok. Bakgrunden var frågan huruvida även samvetsömma vid krigsutbrott skulle få bära vapen som alla vapenföra personer.  Hedlund skriver utförligt om hur straffet avtjänandes i Karlstad och Kristinehamn och om fortsatt militärtjänstgöring i Porjus fram till dess han kom hem till Värmland straxt före jul 1934.

Jag har mer utförligt kommit i kontakt med två andra samvetsömma från 1934 års kontingent, nämligen dels Ture Persson, som gifte sig med Valborg Ullström från Visnums-Kil och bosatte sig i Kristinehamn, dels Erik Wahle, som också bosatte sig i Kristinehamn. Från Ture Perssons sondotter i Kristinehamn, och Erik Wahles son i Vansbro, har jag fått bilder från deras respektive familjealbum tagna under förfädernas respektive tjänstgöring på Nynäs. En av bilderna, där min mor sitter på en kärra som dras av Ture Persson, finns även i min mors album. Nedan återges även några gruppbilder av samvetsömma på Nynäs 1934 med förmannen skogvaktaren Herbert Persson, samt ombyggnaden av ladugården år 1934.    

           

Pingstkapellet i Kärr

Kommer man från Nybble och passerar Ed finner man som första hus på höger hand en sommarbostad i falurött, i dag ägd av ett holländskt par. Mycket lite skvallrar idag om byggnadens ursprung och tidigare funktion som pingstkapell, en period som sträckte sig mellan 1937 och 1973.

Kapellet i Kärr nybyggt och omålat

Kapellet byggs

1936 inleddes byggandet av Betaniakapellet i Kärr, en utpost till pingstförsamlingen i Kristinehamn. Av godsägaren Victor Andersson, Ed, fick församlingen 1936 friköpa en tomt, belägen mellan gamla och nya landsvägen vid Kärr. Där uppfördes under 1936 en frikyrkolokal med sittplatser för ungefär 150 personer samt en bostadslägenhet på ett rum och kök för en vaktmästare. På övre botten iordningställdes ett rum för gästande evangelister. Lokalen och bostadslägenheterna försågs med elektriskt ljus och uppvärmning. Byggnaden saknade indraget vatten och wc. Samlingslokaldelen hade ingång från gamla landsvägen. Den var möblerad med enkla bänkar med ryggstöd med en mittgång fram till podiet eller estraden. På podiet fanns till höger en predikstol och bakom denna tramporgeln. Ovanför podiet fanns en enkel oval tavla med namnet Jesus. I en nisch i mitten fanns dopgraven. Till höger om den ledde en dörr in till ett mindre rum, där dopkandidaterna förberedde sig för dopet. Längre fram doldes dopgraven av ett draperi. Sidorummet var tillräckligt stort för att få plats med en säng, en byrå eller ett sängbord. Det fungerade bl a som ett avskilt rum för sjuka medlemmar i vaktmästarfamiljen och som bönerum. Här tillbringade Johannes Jonsson, en av pingströrelsens pionjärer i Visnums-Kil, sina sista dagar i augusti 1938. Inför en dopakt fick man fylla dopgraven med vatten som man körde fram med häst till entrén och via en ränna ledde ned i dopgraven. 

Interiör från pingstkapellet i Kärr

Stort åtagande

Kapellet var ett stort åtagande för en liten lokal bönegrupp på ca 20 personer. Med stöd från pingstförsamlingen i Kristinehamn, offer (kollekter), ideellt arbete och dagsverken samt gåvor i form av virke mm kunde man färdigställa kapellet och inviga detsamma 1937.
När på året 1937 invigningen skedde är oklart men utifrån en odaterad tidningsnotis (troligen från Värmlands-Posten) inleddes invigningshögtiden på en lördag med enskilt möte för troende med firande av Herrens nattvard. Påföljande söndag kl. 15.00 skedde själva invigningshögtiden för en fullsatt lokal.  Vid invigningshögtiden medverkade pastorer och strängmusik från församlingen i Kristinehamn samt gästande evangelister. Kl. 20.00 hölls väckelsemöte inför medlemmar och många intresserade från trakten. Många tog med intresse del av verksamheten i kapellet men antalet medlemmar begränsade sig till ett tjugotal genom åren.

Träffades i torpsstugorna

Pingströrelsen i Visnums-Kil ska ha kommit till socknen via Finnerödja och evangelister verksamma där, bl a två norska evangelister Maria och Anna Jansson.  De samvetsömma på Nynäs som utförde civilt arbete för Kungliga väg- och vattenfallsstyrelsens räkning var också en tidig drivkraft i rörelsen.

Under det första skedet, före tillkomsten av Betaniakapellet, brukade bönegruppen samlas i en ödestuga i Justorp. Ibland fick man låna missionshuset i Berg. En stuga vid Åserud användes också för sammankomster liksom Henning Karlssons hem i Hasselmarken. Emma Johanssons stuga i Tullens användes också som lokal för bönegruppens möten. Emma Johansson var en ensamstående mor till flera barn, levde i fattigdom och drog sig fram som dagsverkare i gårdarna och tillverkade riskvastar och sålde för sitt och sina barns uppehälle. Hon blev omvänd och anslöt sig till bönegruppen och blev rörelsen trogen fram till sin död 1943.

Pionjärerna

Johannes Jonsson, arrendator på prästgården i Visnums-Kil, blev tidigt dragen till pingströrelsen och blev en av pionjärerna. Johannes bror Anders Jonsson i torpet Sunnås, som också låg under prästgården, upplät torpet till bönegruppens sammankomster. Hur förhållandet var mellan arrendatorn och pingstvännen Johannes Jonsson och den högkyrklige komministern Bernhard Julius Kaldén i prästgården är inte dokumenterat men som representant för statskyrkan såg han troligen skeptiskt på den framväxande karismatiska väckelsen som slagit rot i socknen. 

Gruppbild från tidigt stugmöte i bönegruppen. Johannes Jonsson
står som fjärde man från h. iförd vegamössa.  Längst ned Sunnås
och Johannes Jonsson, arrendator i prästgården

Att några betraktade pingströrelsen som rena irrläror vittnar följande yttrande: ”Vägen till helvetet går via Sunnås. ”Vem som först fällde dessa fördömande ord är inte klarlagt.  Det hände också att ungdomar utförde olika pojkstreck för att störa verksamheten. Man bar t ex bort förstutrappen till torpet och en gång släpptes en katt ner i skorstenen. Johannes Jonsson, hans dotter Anna och hennes dotter Märta   flyttade till vaktmästarbostaden i det nybyggda Betaniakapellet sedan prästgårdsarrendet hade löpt ut 1937. Johannes och Anna dog båda 1938 och Märta gifte sig samma år med Johan Johansson som var dräng på Nynäs.

Foto troligen taget i samband med en gudstjänst i kapellet. Bakre raden fr. v: 

Henning Karlsson, okänd, okänd, Karl och Hulda Eng. Mellanraden fr. v: 

Emma Johansson, okänd, okänd, Birger Eng. I främre raden fr. v: 

Rickard Johansson, okänd, Märta Johansson, Elna Bard, Anny Johansson.

I Hasselmarken var Henning Karlsson och Rickard Johansson aktiva och drivande inom bönegruppen. Henning blev ca 1940 äldstebroder i församlingen i Kristinehamn. Henning åtnjöt stort förtroende inom församlingen trots att han inte kunde motstå tobakens frestelse. Det var svårt att lägga av med snusandet. Han gömde snusdosan i vedboden och smög sig dit när begäret blev för stort. Snusandet hemlighöll han även för sin fru.  Församlingsrepresentanterna som utsågs att tala Henning till rätta undrade om inte hustrun känt tobakslukten när de pussade på varandra.

Rickard Johansson, granne med Henning i Hasselmarken, var också aktiv i bönegruppen och senare i kapellets verksamhet. Rickard, som var kassör för verksamheten i Visnums-Kil, var duktig på gitarr och spelade orgel i kapellet till församlingssången ur Segertoner som var pingströrelsens sångbok, sammanställd 1932 av Levi Pethrus. Rickard gifte sig på 1940-talet med Anny som var evangelist på utposten Kärr ett antal år. Tillsammans höll paret söndagsskola i Hasselmarken och deltog aktivt i församlingslivet och musiken i kapellet.En del Visnums-Kilsbor kommer ihåg att man såg Anny komma cyklande varje söndagförmiddag på väg från Hasselmarken till kapellet. Gitarrfodralet hade hon vilande på knäna med halsen på styrstången. Gitarrfodralet guppade lustigt upp och ner när hon kom trampande fram den långa milen från Hasselmarken. 

Rickard och Anny Johansson med söndagsskolebarn i Hasselmarken

Populär evangelist

De yngre tyckte om att besöka pingstkyrkans möten. Det var en friare gudstjänstordning och mycket sång och musik fastän en del tyckte det var märkligt och lite skrämmande med allt tungomålstalande. En norsk evangelist Bergelott Nordmoen som var verksam på utposten Kärr en kort period var mycket populär och slog an på ungdomen och inte minst de unga männen. Hennes visum löpte ut i september 1941 och hon blev tvungen att återvända till ett okänt öde i hemlandet Norge som var ockuperat av Tyskland. Bergelott dök upp hos Rakel och Åke Johansson i Hasselmarken en gång på 1980-talet i sällskap med sin man och sina två barn och bar syn för sägen att allt gått bra.

Tältmöten

För att nå fler med det kristna budskapet anordnades sommartid tältmöten på några platser i socknen, bl a Medskagen och på Eds ägor. Årligen anordnades också i början av augusti stormöten i kapellet med deltagande av pastorer och strängmusik från Kristinehamn. I anslutning till mötena serverades kaffe utomhus vid tjänligt väder. Kapellet hade inget eget kök utan man fick nyttja vaktmästarbostadens kök.

Ett erbjudande från kommunen

1940 blev kapellet via församlingen i Kristinehamn kontaktad av Visnums-Kils landskommun som ville göra ett byte av lokal med församlingen. Man erbjöd församlingen gamla ålderdomshemmet (nuvarande hembygdsgården) plus en mellanskillnad mot att kommunen fick överta kapellet. Troligen hade kommunen behov av ytterligare lokaler för skolverksamheten. Församlingen avböjde dock erbjudandet.

Många hyresgäster i kapellets vaktmästarbostad har passerat revy genom åren. Första hyresgästen var den tidigare nämnde Johannes Jonsson, dottern Anna och hennes dotter.  Frans och Elin Toll var hyresgäster i kapellet ett antal år liksom Alfhild och Erik Öhlén på 1960-talet.

Slutet

Den sista hyresgästen var Göte och Mary Andersson som senare bytte efternamn till Abresparr. Göte som var född i Väglösa, Rudskoga var kolportör och reste kring i trakten och sålde religiösa skrifter och musik. Göte var också missionär på Island. När de flyttade stod kapellet tomt en tid innan det såldes till Eje och Ingrid Hultström. Därmed sattes punkt för pingstkapellets 36-åriga historia som frikyrkolokal.

Kapellet före och efter ombyggnad till privatbostad

Källor:Esse Lövgren: Den religiösa utvecklingen i Visnums-Kil I-III
(Värmlands-Posten 1946-07-08—15)
Oscar Lövgren: Ur väckelserörelsens historia II : Värmländskt fromhetsliv. Stockholm 1940
Odaterad artikel om invigningen av Betaniakapellet 1937
(troligen från Värmlands-Posten)
Följande personer har vänligen bidragit med upplysningar om verksamheten och/eller lånat ut fotografier till artikeln:
Signe Johansson, Lerbäcken; Lars-Erik Ahlzén, Filipstad;  Rakel Johansson, Hasselmarken;  Birgit Johansson, Såen, Medhamn; PeO Johansson; Tord Jakobsson, Kristinehamn;
I Hultström, Kristinehamn