De samvetsömma på Nynäs. Del I

av Nils Eliasson

I hembygdsföreningens årsskrift år 2000 skrev min mor en artikel om hur hon blev anställd för att sköta mathållningen för de samvetsömma under tiden de var förlagda i den nuvarande hembygdsgården i Kärr. Men vad var bakgrunden till att de samvetsömma hamnade i Kärr?

Under åren 1924-1936 hade på Nynäs förlagts kontingenter av s k samvetsömma, d v s värnpliktiga som hade erhållit tillstånd att istället för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning (se Lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, SFS 1920:303). Det civila arbetet på Nynäs, som då ägdes av Vattenfallsstyrelsen, bestod huvudsakligen av skötsel av skogskulturerna (jord- och skogsarbete), men senhösten 1933 och första halvåret 1934 medverkade samvetsömma också vid den ombyggnad av ladugården som överenskommits mellan Vattenfallsstyrelse och den år 1934 tillträdande arrendatorn Anders Andersson. Han köpte senare gården av Vattenfallsstyrelsen. Civilt arbete i andra fall gällde Domänstyrelsen revir, Vattenfallsverkets övriga verksamhet som linjebyggnader och kraftverk, Uppsala Universitets skogsförvaltning och Riksantikvarieämbetets utgrävningar.

Samvetsömma deltog i byggandet av ny ladugård vid Nynäs 1934

Inledningsvis omfattade kontingenterna på Nynäs 10-15 man, men växte i början av 1930-talet till 25-28 man, för att sista året vara nere på 10 man. Uttagningen av de samvetsömma till Nynäs är väl dokumenterad i generalorder (publicerade i TLB Tjänstemeddelande rörande Lantförsvaret, en författningssamling som liknar SFS Svensk Författningssamling) som angav hur många man till Nynäs som skulle uttas från militärområdena i olika delar av landet. Militärområdenas och rullföringsområdenas handlingar på Krigsarkivet i Stockholm redovisar och dokumenterar den rätt utförliga processen från ansökan till beslut. Sista instansen var den s k inskrivningsrevisionen i respektive inskrivningsområde, i fallet Värmlands inskrivningsområde under ordförandeskap av landshövdingen personligen. Den värnpliktiges samvetsbetänkligheter, grundade på religiös övertygelse, skulle intygas av den sökande själv, av kyrkoherden i hemförsamlingen och av pastor i frikyrkliga församlingar eller andra som hade personlig kännedom om den sökandes samvetsbetänkligheter (jfr SFS 1920:303).  

Under årens lopp skedde rekryteringen till Nynäs enligt generalorder enligt följande:

1924 Värmland, Kopparberg, Västernorrland och Västerbotten
1925 Örebro och Värmland
1926 Kalmar, Östergötland och Värmland
1927 Malmöhus, Halland, Blekinge och Kronoberg
1928 Skaraborg
1929??
1930 Malmöhus, Halland, Kronoberg och Norra Småland
1931 Malmöhus, Södermanland och Skaraborg
1932 Malmöhus och Kronoberg
1933 Värmland
1934 Västgöta-Bohus, Värmland och Västernorrland
1935 Värmland
1936 Västernorrland, Skaraborg och Värmland

Inställelsen skedde normalt i januari eller mars respektive år, t o m 1931 på Värmlands-Säby station, därefter på Kristinehamns station. De två första åren var det jägmästaren F Carlsson som tog emot och, från 1926 skogvaktaren H Persson. De värnpliktiga var för sitt arbete underställda dessa. Tjänstgöringstiden som normalt fullgjordes i en följd, i andra fall i två omgångar, var satt till 260 dagar vilket var 50 % längre än för värnpliktiga i allmänhet. Som kuriosa kan noteras, att de värnpliktiga ”därest de under tjänstgöringstiden begagna egen velociped för färd mellan förläggnings- och arbetsplatserna, de erhålla en ersättning från [Vattenfalls]styrelsen av en krona och 50 öre per vecka i ett för allt under den tid velocipeden användes i styrelsens tjänst”. Huruvida de samvetsömma vid Nynäs erhållit sådan ersättning har jag inte kunnat utreda.

(forts.De samvetsömma på Nynäs. Del II)