Liten biltur i Visnums-Kil till de gamla spelmännens boställen 2025-09-19

På initiativ av Per Saxholm, folkmusikant från Karlskoga med stor kännedom om låtar från Visnums-Kil och Visnum, planerade Elisabeth Andersson och Maria Tiger en liten rundtur till Visnums-Kils tidigare spelmäns boställen.

Tyvärr blev Per sjuk men Torbjörn Westin, Bettan och jag startade vår resa från Visnums-Kils kyrka vid 13-tiden fredag 19/9. Bettan hade rekat lite i förväg så att vi skulle hitta bra. Vi passade på att ta foton av alla ställen vi besökte. De flesta husen var väl rustade och ibland även utbyggda.

Kilsby, huvudbyggnad och annex. Akvarell av S. Kaldén

Kilsby

Under Kilsby gård fanns många torp, där arbetare på gården bodde, varav bland annat Berget och Månserud

Vid Kilsby gård uppmärksammade vi Gösta Eriksson som fanns på gården 1901 då P G Norberg gjorde uppteckningar i socknen. Exakt var han bodde vet vi inte. Han var ca 25 år vid tillfället och kusin med Anton på Berget Karlsson.

Vi nämnde också Bror Beckman som tecknat upp några låtar och visor från Visnums härad. Beckman var född i Kristinehamn 1866 och var 1910-29 chef för Stockholms musikkonservatorium, numera Musikhögskolan, och dessutom vän med herrskapet Larsson på Kilsby, som han tydligen besökte åtminstone ca 1912. På Kilsby bor numera Thomas Kilsby med familj.

Berget

Första stopp gjordes på Berget där Anton Karlsson bodde tillsammans med sin fru Annie. Anton jobbade på Kilsby gård. Vi har många låtar efter Anton på Berget tack vare Lennart Gybrants inspelningar. Nu bor Olle Stevenholt på Berget.

Berget, dagsverkstorp under Kilsby.
Ägs idag av Olle Stevenholt

När vi for förbi Östergården nämnde vi Rudolf Karlsson som var halvbror med Sigvard Karlsson i Munkerud.

Månserud

Nästa stopp blev Månserud där Antons far Otto Karlsson bodde. Även efter Otto har vi många låtar, mycket tack vara P G Norbergs uppteckningar och Lennart Gybrants inspelningar. Månserud övertogs av Antons syskon Per och Lydia. Nu ägs och bebos Månserud av Claes Kilsby tidigare ägare till Kilsby.

Otto Karlsson, Månserud

Munkerud

Vid Mossen bar det av ut i skogen till Munkerud där Sigvard Karlsson och hans föräldrar Otto och Emilia bott. Munkerud låg under Nynäs men förvärvades så småningom av Otto Karlsson. När Sigvard  bodde där fanns ingen väg den sista biten till huset vilket det gör nu. Efter Sigvard har vi också många låtar tack vare Lennart Gybrants inspelningar.

Sigvard Karlsson. Foto: M. Holmstrand

Munkerud , hem för spelmannen Sigvard Karlsson.

 Nu i annan ägo och ombyggt.

Medhamn/Vallkrog

Sedan for vi vidare till Medhamn och Vallkrog där Petter Persson bott. Petter i Vallkrog tecknades också upp av P G Norberg, så några låtar finns efter honom. På tomten finns två hus, ett yngre vitt tvåvåningshus med brutet tak som vi inte tror fanns på Petters tid. Däremot är det troligt att han bodde i det låga röda huset på ett rum och kök. 

Vallkrog

Vallkrog, enkelstuga

I Medhamn bodde också Edvard Magnusson. Hans gård heter Medhamn Gammelgården. Vi har några låtar efter Edvard som också tecknades upp av P G Norberg. Gården ägs och bebos numera av Martin Kilsby med familj.

Medhamn, Gammelgården

Äldsta bostadshuset, Gammelgården. Nu rivet.

Hamnen i Medhamn

Vi gjorde också ett kort stopp i Medhamns hamn där Alf Haraldsson hade sin båt medan han var yrkesfiskare. Elisabeth Andersson och Roland Tiger har tidigare intervjuat Alf om fisket förr i bygden.

Stenåsen

Vi for sen ut till och över gamla vägen till Kristinehamn och tog oss på vindlande grusvägar genom skogen till Stenåsen, en lite stuga på rum och kök. Där bodde Göran Andersson kallad Göra. Han var skomakare, spelman och fiolbyggare. Även efter Göra har vi några låtar. Kanske har även sonen Ernst Göransson bott här som barn. Som vuxen bodde han dock i Ingevaldstorp, Mossen inom Visnums socken.

Stenåsen

Lerbäcken

Sista stopp på vår lilla tur blev Lerbäcken. Där bodde Helge Johansson som vi har ett par låtar efter. Gården övertogs av dottern Signe Johansson. Nu ägs Lerbäcken av sonen på Hygn, Gustaf Höglund.

Lerbäcken

 

Åter i Klockargården efter tre timmars intressant resa intogs kantarellsoppa och äppelpaj. Sen en stunds spel innan dagen var till ända.

 

Vid pennan och bakom kameran        Maria Tiger

………………………….

 

Kilsby: Gösta Eriksson (kusin till Anton Karlsson)  ca 1875-  (P G Norberg,  upptecknare)                                                    

:Bror Beckman, 1866-1929 (född i Kr-h, upptecknare)

Berget: Anton Karlsson, 1900-1996 (Lennart Gybrant inspelningar)

Månserud: Otto Karlsson (Antons far), 1863-1939 (P G Norberg, upptecknare),

Munkerud:  Otto Karlsson, 1880-1944
  Sigvard Karlsson, 1912-1992 (Lennart Gybrant, inspelningar)

Vallkrog: Petter Persson, 1822-1906 (P G Norberg, upptecknare)

Medhamn: Edward Magnusson, 1887-1976( P G Norberg, upptecknare)

Stenåsen: Göran Andersson, 1868-1939      
Ernst Göransson, 1891-1974

Lerbäcken: Helge Johansson, 1894-1966

 

Anm: P G Norberg gjorde uppteckningar 1901 och Lennart Gybrant inspelningar på 1970-talet. 

Svenska gårdstomten och tomtarna i häststallet på Kilsby gård

 

Kilsby gård. Akvarell av Samuel Kaldén, 1922

I det gamla bondesamhället fanns övernaturliga väsen av olika slag. Närmast husbondfolket stod gårdstomten som frivillig tjänste- och skyddsande för gårdsfolket och kreaturen i uthusen.  För det mesta skötte gårdstomten sina sysslor självständigt efter eget huvud. Sällan var han synlig men resultatet av hans arbete var uppenbart. Skymtade han till i ögonvrån nån gång var han liten till växten med en gammal mans ansikte inramat av ett grått eller vitt helskägg. Klädseln var vadmalsgrå men huvudbonaden kunde vara röd och toppig. I de flesta fall var hustomten ensamstående och kunde ha tjänat samma gård i århundraden ifall han trivdes med generationsväxlingen på gården och blev väl behandlad.

Tomte matar hästar i stallet. Julkort målat av Jrnny Nyström

Gårdstomten var alltså en varelse som på något sätt stod utanför tiden. I Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” går huvudpersonen omkring på gården i vinternatten och grunnar på den gåta han inte ser någon lösning på.: Varifrån kommer människorna och var tar de vägen i det eviga kretsloppet födelse, liv och död? Viktor Rydbergs ”Tomten” publicerades 1881 i tidskriften Ny Illustrerad Tidning. Illustrationerna till dikten gjordes av Jenny Nyström som i och med detta arbete och efterföljande antal julkortstomtar befäste bilden av den svenska tomten.

 I en del berättelser uppträder gårdstomten tillsammans med andra tomtar och i sällsynta fall i familjebildning med tomtemor, tomtefar och smånissar. Här kan ha skett en sammanblandning med vättarna, eller vittra, som också var småfolk som existerade i människors närhet. De beskrivs allmänt leva i familjekonstellationer.

 Den svenska gårdstomten stod, oavsett om han verkade ensam eller tillsammans med andra, långt ifrån den kommersiella, jovialiske tomten som kommer med julgåvor.

 Gårdstomten  var grinig, lättstött, lättkränkt och långsint och kunde ställa till med besvär för gårdsfolket och i värsta fall lämna gården och dra ned den i fattigdom. Man skulle akta sig noga för att skratta åt eller förnärma tomten. Då kunde man få en hurril så man handlöst föll till golvet. Det kunde ta lång tid att komma på god fot med tomten igen. Trots sin ringa längd ansågs tomten vara urstark. Han kunde bära tunga bördor långa vägar och kunde om det var nödvändigt lyfta en ko eller en häst.

Sovande tomte målad av Jenny Nyström

 

 

 

 

 

 

Gårdstomtar har tydligen funnits i hela landet. I Skåne kallades han nissen eller gonissen, i Norrland tomtkallen.

 

I Visnums-Kil berättas om gårdstomtar på Kilsby gård. Otto Karlsson i Månserud, f. 1863, far till Anton på Berget, berättar i en uppteckning gjord av Linus Brodin 1927 om hur hans tio år äldre bror gjorde sig ovän med tomtarna i häststallet på gården.

En äldre broder till Otto Karlsson ( i 70-årsåldern när Otto berättade detta) gjorde dagsverken i stallet på Kilsby tillsammans med stalldrängen. Kilsby var och är en stor gård och hade många hästar på den tiden. Det här var före mekaniseringen av jordbruket, innan traktorerna hade tagit över.

Otto Karlsson(1863-1938) framför sitt torp Månserud

Så fort brodern var ensam i stallet hölls dessa småtomtar där eller småpytten som Otto kallade dem. Brodern såg aldrig småtomtarna när han stod intill hästarna men blev varse dem uppe på höskullen. De hade tröja och toppig röd mössa. En gång när tomtarna kastade ner hö till hästarna genom gluggen från höskullen stod brodern och såg på och råkade väl skratta till åt den lustiga synen.  Genast fick han en kraftig örfil så att han stöp på huvudet. Gårdstomtarna var kända för att vara långsinta så Ottos bror fick besvär med tomtenärvaron i fortsättningen. En händelse som var avgörande  för att brodern behövde byta jobb  var den gången när han glömt nyckeln i stalldörren och återvände  för att hämta den.  När han kom till stallet stod där en gubbe bredbent för dörren och han var så stor att han räckte över takåsen.. Det blev till att byta sysselsättning. Men mot hästarna var tomtarna i allmänhet snälla och hjälpte till med ryktning och utfordring.

 

 

Källor: Schön, Ebbe: Vår svenska tomte (1996), Stockholm, 199 s.

 Folkminnesuppteckning efter Otto Karlsson, Månserud Visnums-Kil  nedtecknad av Linus Brodin 1927. I.F.G.H. Acc: 1249

Arne Kilsby - Värmländsk konstnär med rötterna i Visnums-Kil

Arne Kilsby. Självporträtt 1975

Arne Kilsby föddes 1895 och växte upp på den stora gården Kilsby som äldste son till godsägaren Erik Henning Larsson, f. 1862. Hans yngre bror Ernst f. 1897 kom att ta över gården och jordbruket. En yngre syster Gunhilde, kallad Gun, gifte sig med läkaren Hakon Sikén och bosatte sig i Stockholm.

Oftast var det den äldste sonen i huset som förutsattes axla ansvaret för gården och jordbruket men Arne Kilsbys håg stod till annat.  Tidigt yppades hans intresse för att måla och teckna. Hans uttalade önskan att bli konstnär föll, kan man förstå, inte i god jord hos fadern Erik. Han ansåg att sonen åtminstone borde skaffa sig en ordentlig utbildning för arbete i bank eller liknande. 

Han hade gått realskola i Kristinehamn och behövde gå vidare. Konstnärskap var inget att satsa på menade föräldrarna. Arne underordnade sig faderns önskan och flyttade till Stockholm för att som privatist ta studenten och inleda en karriär som bankanställd.  

Han fullföljde inte den utstakade studieplanen utan började efter ett tag i Ahltins målarskola. Med ett tidigt självporträtt sökte han tillträde till konstakademien och blev antagen 1919.Hans lärare på konsthögskolan var Olle Hjortzberg och Oskar Björk. Efter avlutade studier 1922 vistades han nio månader i Paris och studerade måleri för Othon Friecz. Trots knapra förhållanden i starten som konstnär kunde han ändå göra de sedvanliga bildningsresorna till Frankrike, Italien, England m fl länder. I slutet av 1930-talet fick han möjlighet att se sig om i hemlandet och fastnade motivmässigt för landskapen på Österlen, i Blekinge, på Öland och på Gotland. Även Visnums-Kilsslätten har färgat hans måleri som har karakteriserats som ett intimt måleri med en stillsam kolorit, utan stora gester och ofta i det lilla formatet.  Kilsby var främst känd för sina porträtt, stilleben och sitt landskapsmåleri. Hans stora förebilder och inspiratörer inom franskt måleri var Paul Cézanne 1839-1906 och Pierre Bonnard 1867-1947.

     Höstlandskap med aspar. Värmlands Museum

                  Från Visnums-Kil flyttade han till Karlstad och Romstad 1947. Främsta orsaken till flytten var att ge sina barn bättre möjligheter till utbildning på hemorten. Det vita huset på Ekbacken  i Visnums-Kil, med utsikt från ateljéfönstret mot Kilsby, hade han kvar.

Arne Kilsby debuterade med en samlingsutställning i Karlstad rådhus 1922. Han har haft separatutställningar i Värmlands Museum 1927, 1959, 1964. 1945 ställde han ut i Stockholm, i 1972 i Kristinehamn 1968 och på Galleri Gripen i Karlstad 1972.

Han finns representerad i Värmlands museum, statliga och kommunala samlingar i Karlstad, Härnösand, Umeå och Stockholm.

    Ringblommor - Stilleben. Privat

Den retrospektiva utställningen 1975, som arrangerades av Värmlands museum, representerar en värdig avrundning på ett långt och framgångsrikt konstnärskap. Den åttiårige konstnären skulle ändå ha ett antal år kvar som aktiv konstnär innan han 1989 lade ner penslarna för gott.

 Ekbacken sedd från kyrkan

    Källor:

Arne Kilsby – Retrospektiv utställning 8 mars-31 mars 1975, Värmlands Museum 

Nestor bland Värmlands konstnärer – Arne Kilsby. NWT 1975-03-10

Arne Kilsby ställer ut 120 verk retrospektivt. NWT 1975-03-12

Nyupptäckt folkmusik från Visnums härad

Det finns ganska få uppteckningar av vokal folkmusik från sydöstra Värmland. Betydligt fler låtar från området finns upptecknade och spelade. Det geografiska området i sydöstra Värmland som omfattas av Visnums härad är Visnum, Visnums-Kil, Nysund, Rudskoga och Södra Råda. Det senaste tillskottet till folkmusiken i vår del av landskapet hittades nyligen i Musik- och Teaterbiblioteket i Stockholm där några låtar och visor (11 st) från Visnums härad fanns bland Bror Beckmans arkiverade handlingar. Bror Beckman föddes 10 februari 1866 i Kristinehamn och avled 22 juli 1929 i Ljungskile. Farfadern Johan Wilhelm Beckman var präst och hymnolog. Fadern Adolf Beckman var musikbefälhavare vid Värmlands fältjägare, musiklärare och tonsättare, men också verksam som försäkringsinspektör. 

Bror Beckman 1866-1929

Bror Beckman blev försäkringstjänsteman som sin far men efter gedigen musikutbildning kompositör och 1910-29 chef för Stockholms musikkonservatorium, numera Musikhögskolan. 1911 blev han utnämnd till professor. Bror Beckman var vän med herrskapet Larsson på Kilsby i Visnums-Kil som han besökte åtminstone ca 1912. I hans handlingar i Musik- och Teaterbiblioteket finns bevarat ett gratulationstelegram på Beckmans 55-årsdag år 1921 från Erik Larsson på Kilsby. Konstnären Arne Kilsby var troligen under del av sina konstnärsstudier i Stockholm inneboende hos Beckman. Eventuellt gjordes folkmusikuppteckningarna i Kilsby, Visnums-Kil men möjligen även på annat håll inom det geografiska området som är Visnums härad och senast i slutet av 1920-talet. 

Kyrkrenen från Kilsby respektive Nynäs

Kyrkrenen från Ekbacken till Visnums-Kils kyrka

Att kyrkan var en viktig samlingspunkt i bygden vittnar bl.a. de kyrkrenar som förr ledde från de stora gårdarna, Nynäs och Kilsby till kyrkan i Visnums-Kil. Idag skvallrar en vacker gammal grind i smidesjärn och en öppning i stengärdesgården mot Nynäs ägor om att det har lett en kyrkren till kyrkan från de båda gårdarna. När kyrkrenarna kom till är osäkert men på den häradsekonomiska kartan 1883-1895 (Kilsbyn 1112-63-10) är kyrkrenen från Kilsby tydligt utmärkt. Kyrkrenen från Nynäs verkar ha kommit till senare. Ett fotografi från senare delen av 1920-talet har fångat ett hästekipage på väg från Ekbacken vid Kilsby mot kyrkan.

Förr i tiden förväntades varje vuxen besöka kyrkan och gudstjänsterna, åtminstone under de viktigare kyrkhelgerna. Under stormaktstiden var detta inskrivet i kyrkolagen.
Gör någon förackt af then allmänna Gudstjensten, så at han sellan kommer till kyrckjo på Söndagar och Högtidsdagar: är han therföre varnad, som i kyrckjoordningen sägs, böte 10 Daler. Håller någor sitt husfolk ifrån kyrckjo, således som sagdt är, vare lag samma.
- Sveriges Kyrkolag av år 1686, Missg. B. kap. 3, § 3.
I det tredje budordet Tänk på vilodagen, så att du helgar den betonas att söndagen var en vilodag som var och en skulle respektera. Det sågs inte med blida ögon att utföra arbete på helgen efter helgmålsringning kl. 18.00 på lördagen. För jordbrukaren som var och är beroende av tjänlig väderlek var det inte alltid lätt att lägga ner arbetet på helgen och invänta vardagen.

Bernhard Julius Kaldén, som tillträdde som komminister i Visnums-Kil 1901 var skolad i den shartauanska kyrkotraditionen och höll hårt på det tredje budet.  Det berättas att komministern vid något tillfälle anmärkt på att manskap från Kilsby utförde arbete på fälten under sabbaten. Patron på Kilsby ska ha blivit så förtörnad att han befallde att kyrkrenen skulle plöjas bort. Om historien är sann är oklart men sant är att berättelsen om detta cirkulerat i bygden. Troligen hade väl kyrkrenen spelat ut sin roll och att den var ett hinder för ett mer rationellt jordbruk.
Kyrkrenen från Nynäs plöjdes bort så sent som 1978.

Kyrkrenen från Nynäs fotograferad 1958