Dialekten i Visnums-Kil

Av Elias Storm

Visnums-Kil är en gammal socken, som omnämns redan under 1300-talet, och gårdarna Ed och Näs (numera Nynäs) är kända redan från 1200-talet. Bygden är utan tvekan ännu äldre än så, och den har därför haft lång tid på sig att utveckla en egen särart – inte minst när det gäller språket. Tillsammans med övriga delar av Visnums härad har Kil utgjort en gränstrakt mellan Värmland och Västergötland, och socknen har haft flitiga kontakter både norr- och söderut. Genom Visnums härad har västgötska språkdrag kunnat sprida sig till östra Värmland, samtidigt som värmländska språkdrag på samma väg har kunnat tränga ned i Västergötland.

Dialekterna i hela Visnums härad – med socknarna Visnum, Kil, Rudskoga, Södra Råda och Nysund – utgör utpräglade övergångsmål mellan västgötska och värmländska, även om det värmländska inslaget är klart dominerande. Till de mest utmärkande värmländska dragen hör försvagningen av nästan samtliga ändelsevokaler till -e: I hela södra Värmland heter det å skrive, å bäre, e fḷecke och häster, medan det i Västergötland heter skriva, bära, e fḷecka och hästa(r). Typiskt värmländsk är också den bestämda pluralformen hästera för ’hästarna’, som i Västergötland motsvaras av hästa. På dessa punkter ansluter sig även Amnehärad till Värmland snarare än övriga Västergötland, och målet där är alltså också att betrakta som värmländskt. Dialektuttalet Kiel av sockennamnet (som egentligen borde stavas Kilen) är också avgjort värmländskt; ’kvällen’ och ’hunden’ heter i hela östra Värmland kväel och huen, men i Västergötland kvällen och hunn.

I förhållande till övriga Värmland utmärks emellertid Visnums härad av de många västgötska språkdragen. Ett par av dessa exemplifieras av följande talesätt, som jag har hört från Vike i Visnum: Ôppi Vesnômet, där hånnhälser de (”uppi Visnum, där handhälsar de”). För det första kan man jämföra uttalet Vesnômet med grannsocknen Varnum, som där uttalas Varnôme. I båda fallen får namnet en bestämdhetsändelse av samma slag som ’huset’, men medan det heter huset i Visnums härad och Västergötland, heter det huse i Varnum och övriga södra Värmland. Detta -t faller dock bort i vissa ord även i Visnums härad, som i nô anne (’något annat’), och sannolikt har former som huset och diket införts från Västergötland i ganska sen tid. För det andra skiljer sig uttalet hånn för ’hand’ från det gängse värmländska hann med mörkt, bakre a-ljud. Även detta å-uttal är ett västgötskt drag, som i Vinsums härad också förekommer i ord som bånn och sånn (’band, sand’). Uttalen hånn och bånn har härifrån spridits vidare uppåt Bergslagen, medan sånn är begränsat till Visnums härad (förr även Karlskogatrakten). Ett annat västgötskt uttal, som skiljer Visnums härad och Karlskogatrakten från övriga Värmland är uttalet av ordet viḷe (vila) med tjockt L; i övriga Värmland har detta ord tunt L. Uttalen sâ (skall) och sulle (skulle) är också typiska för Visnums härad, men förekommer även i Kristinehamnstrakten.

Uttalet de för ’de’ är anmärkningsvärt, eftersom detta pronomen uttalas som di i både Västergötland och övriga Sydvärmland. Detta uttal skiljer dialekterna i Vinsums härad från alla kringliggande mål, och utgör ett ålderdomligt drag som har råkat bevaras just här. Över huvud taget utgör dialekterna i Visnums härad ett ganska enhetligt och väl avgränsat dialektområde, även om det finns vissa mindre skillnader mellan de olika socknarna. Exempelvis är a-ljudet i backe mörkt och bakre i Kil, Visnum och Södra Råda, men ljusare och främre i Rudskoga och Nysund. Övriga häradets nöckeḷ motsvaras också av nyckeḷ i Nysund, där dialekten uppvisar viss påverkan från Närke.

Några ungefärliga dialektgränser i sydöstra Värmland. Linje 1 visar nordgränsen för tjockt L i ordet ’vila’. Linje 2 visar gränsen mellan sydligt huset, de och nordligt huse, di. Linje 3 visar gränsen mellan värmländskt bäre, hästera och västgötskt bära, hästa.

Som dessa exempel visar, har dialekten i Kil och övriga Visnums härad formats av kontakterna mellan värmlänningar och västgötar under lång tid. Ofta har de västgötska språkdragen hejdats i denna del av Värmland, medan de i andra fall har spridits vidare till stora delar av landskapet. Detta gäller inte minst det skorrande r-ljudet i början av ord och när det är långt, t.ex. i rätt och kärr, som trängde in i Visnums härad från Västergötland i början på 1800-talet. Sådant uttal är numera rätt allmänt i östra Värmland fram till en ungefärlig gräns Väse–Molkom–Olsätter–Lysvik–Lekvattnet, och nordgränsen löper över Nyskoga–Norra Råda–Tyngsjö (och även väster och norr därom kan skorrande r förekomma hos vissa personer). Dialekterna i Visnums härad har alltså varit helt avgörande för språkutvecklingen i hela Värmland genom att transportera västgötskt språkgods norrut med fiskebåtar och vagnar. Våra dagars förändrade kommunikationer och rikssvenskans dominerande ställning har sannolikt satt stopp för det nära språkliga utbytet mellan västgötskan och värmländskan, men både killingar och visnumingar bör ägna en tanke åt, hur deras förfäder har påverkat våra värmländska dialekter.

För den som vill lyssna på äldre tiders dialekt från Visnums-Kil, finns det två inspelningar från socknen på den digitala karttjänsten Folke, som sköts av Institutet för språk och folkminnen. Där kan man lyssna på fadern och sonen Nils och Sven Andersson i Brattsand (födda 1875 respektive 1915) berätta om fisket på Vänern förr, samt höra Anders Svensson i Elinerud (född 1876) tala om fiske, jordbruk och luciafirande. Inspelningarna finns att tillgå här:  https://folke.isof.se/places/1917/category/contentG5

För vidare läsning om dialekten i Visnums-Kil och dess grannsocknar hänvisar jag till källförteckningen nedan.

Källförteckning

Broberg, R., (1973): Språk- och kulturgränser i Värmland: En översikt och några synpunkter. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 1972:2.

Götlind, J. (1941): Västergötlands folkmål del 1: Vokalerna. A. Text. Uppsala. Kungl. Gustav Adolfs akademien.

Kallstenius, G., (1927): Översikt av Värmlands svenska dialekter. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 1927:1.

Kallstenius, G., Lampa, S. & Noreen, E. (1939): Ortnamnen i Värmland län del XII: Visnums härad. Uppsala. Kungl. ortnamnskommissionen.

Landtmanson, S. (1950): Västergötlands folkmål del 4: Formläran. Uppsala. Kungl. Gustav Adolfs akademien.

Storm, E. (2023): Ölmemålet. Kristinehamn. Norlén & Slottner.

Julotta i Visnums-Kil 1925

Samuel Kaldén, f. 1905, son till komminister Bernhard Julius Kaldén, dokumenterade på 1920-talet livet på prästgården och jordbruket som bedrevs av prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson, hos vilken Samuel gjorde dagsverken perioden 1921-24. Dokumentationen utgjordes av ett stort antal vykortsstora akvareller som Samuel målade hemma på kammaren. Han hade ett mycket gott bildminne och målade sällan ute i det fria. Ett favoritmotiv var sockenkyrkan i Visnums-Kil, vilket ter sig naturligt eftersom det var faderns arbetsplats som sockenpräst.

1925 målar han kyrkan julottasmorgonen som fortfarande ligger i mörker med fönsterna upplysta av levande ljus. Man kan inte se ifall det är en snövinter eller om det är barmark. Man får förmoda att folket från Kilsby och Nynäsär på väg till kyrkan längs resapektive kyrkren vägledda av stallyktor eller facklor. På avstånd hörs ljuden av bjällerkransar  från hästskjutsar lite längre ifrån som hoppas på lediga spiltor i kyrkstallet, byggt 1893.

1924 målar Samuel kyrkan upplyst inför stundande julotta. Stakarna på altaret är tända liksom alla ljuskronor. Kyrkvaktmästaren Per Zetterqvist har haft fullt jobb att ordna och tända ljusen. 1861 övergick man från talgljus till stearinljus. Klockaren hade ansvar att få fram ljus till julottan med undantag för ett antal år när rotena fick detta ansvar. Axel N Eriksson var klockare 1924. Året därpå tillträdde Agnar Johansson denna tjänst. Otto Karlsson, Månserud, som var kyrkans orgeltrampare, måste infinna sig i god tid till julottan. (Uppdraget ärvdes av sonen och spelmannen Anton Karlsson.) Det skulle dröja till 1947 innan kyrkan fick elektricitet som kunde sköta bälgen till orgeln. Kyrktaket är vitmålat och de ursprungliga takmålningarna skulle skrapas fram 1947 i samband med restaureringen av kyrkan. De föremål som förvarats i tornrummet och som idag pryder koret placerades där i samband restaureringen 1947. Till höger i koret ses värmeapparaten som installerades i slutet av 1800-talet.

1923 avbildar Samuel orgelläktaren från koret. St Göran och draken samt golvuret saknas. De inventarierna restaurerades 1928 och placerades på nuvarande plats 1947 efter den stora renoveringen av kyrkan.

För att återgå till julottan 1925, för 100 år sedan:  Kyrkan är fullsatt, komminister Bernhard Julius Kaldén står framme i koret och församlingen stämmer upp ”Var hälsad sköna morgonstund”.

 

Källa:
Ernvik, Arvid : Socknen vid Kilsviken. 1956

Erik Holmer, f. 1896 (Fiske i Vänern del IV)

 

Erik Holmer, fiskare f. 1896

Fiskaren Jakob Andersson-Holmer föddes den 31/7 1866 på Sandholmarna.

I 20-årsåldern reste han till Amerika och återvände 1895 då han köpte Sörgårdsholmen och byggde ett hus motsvarande två rum och kök för sin ständigt växande familj. Jakobs hustru kom att få fjorton barn varav alla utom ett levde till vuxen ålder.
Erik Holmer föddes 1896 som en av de äldre i barnaskaran. Han kom att ägna sig åt fiske som sin far men fiskade enbart i Kilsviken. I en tidningsnotis inför Eriks 70-årsdag, troligen införd i NKP, framgår att han , innan han blev fiskare, arbetade som ladugårdskarl på Säby och i Justorp och att han varit torpare under Ed 
Vid sidan av jordbruket ägnade han sig åt fiske, men när han 1930 eller 1931 flyttade till Lindsön, började han fiska mer eller mindre på heltid. Han gifte sig 1921 med Ellen Adolfina Jonsson f. 1900 från Visnum och fick fyra barn. Erik blev änkeman tidigt i livet och fick klara hem och hushåll på egen hand.

I mitten av 1950-talet kunde han flytta in i ett eget nybyggt hem på Bengtsgårdsnäset. Det var tre kilometer till närmaste granne men desto närmare till Kilsviken. På vintern fann man säkrast Erik Holmer ute på isen, där han fiskade gädda och abborre, gärna med egentillverkade mjärdar, men på sommaren brukade han hjälpa bönderna i grannskapet och överlät fisket till fritidsfiskarna.
I slutet av sin verksamhet som fiskare uppstod problem med höga halter av kvicksilver i gädda som inte kunde avyttras till försäljning. Men Erik hade för sin egen del inga problem med att äta gädda flera gånger per vecka.

Källor:
Riksarkivet, folkräkningern 1930
Arkiv Digital
Födelsedagsnotis inför Erik Holmers 70-årsdag 1966

Liten biltur i Visnums-Kil till de gamla spelmännens boställen 2025-09-19

På initiativ av Per Saxholm, folkmusikant från Karlskoga med stor kännedom om låtar från Visnums-Kil och Visnum, planerade Elisabeth Andersson och Maria Tiger en liten rundtur till Visnums-Kils tidigare spelmäns boställen.

Tyvärr blev Per sjuk men Torbjörn Westin, Bettan och jag startade vår resa från Visnums-Kils kyrka vid 13-tiden fredag 19/9. Bettan hade rekat lite i förväg så att vi skulle hitta bra. Vi passade på att ta foton av alla ställen vi besökte. De flesta husen var väl rustade och ibland även utbyggda.

Kilsby, huvudbyggnad och annex. Akvarell av S. Kaldén

Kilsby

Under Kilsby gård fanns många torp, där arbetare på gården bodde, varav bland annat Berget och Månserud

Vid Kilsby gård uppmärksammade vi Gösta Eriksson som fanns på gården 1901 då P G Norberg gjorde uppteckningar i socknen. Exakt var han bodde vet vi inte. Han var ca 25 år vid tillfället och kusin med Anton på Berget Karlsson.

Vi nämnde också Bror Beckman som tecknat upp några låtar och visor från Visnums härad. Beckman var född i Kristinehamn 1866 och var 1910-29 chef för Stockholms musikkonservatorium, numera Musikhögskolan, och dessutom vän med herrskapet Larsson på Kilsby, som han tydligen besökte åtminstone ca 1912. På Kilsby bor numera Thomas Kilsby med familj.

Berget

Första stopp gjordes på Berget där Anton Karlsson bodde tillsammans med sin fru Annie. Anton jobbade på Kilsby gård. Vi har många låtar efter Anton på Berget tack vare Lennart Gybrants inspelningar. Nu bor Olle Stevenholt på Berget.

Berget, dagsverkstorp under Kilsby.
Ägs idag av Olle Stevenholt

Anton på Berget

När vi for förbi Östergården nämnde vi Rudolf Karlsson som var halvbror med Sigvard Karlsson i Munkerud.

Månserud

Nästa stopp blev Månserud där Antons far Otto Karlsson bodde. Även efter Otto har vi många låtar, mycket tack vara P G Norbergs uppteckningar och Lennart Gybrants inspelningar. Månserud övertogs av Antons syskon Per och Lydia. Nu ägs och bebos Månserud av Claes Kilsby tidigare ägare till Kilsby.

Otto Karlsson, Månserud

Munkerud

Vid Mossen bar det av ut i skogen till Munkerud där Sigvard Karlsson och hans föräldrar Otto och Emilia bott. Munkerud låg under Nynäs men förvärvades så småningom av Otto Karlsson. När Sigvard  bodde där fanns ingen väg den sista biten till huset vilket det gör nu. Efter Sigvard har vi också många låtar tack vare Lennart Gybrants inspelningar.

Sigvard Karlsson. Foto: M. Holmstrand

Munkerud , hem för spelmannen Sigvard Karlsson.

 Nu i annan ägo och ombyggt.

Medhamn/Vallkrog

Sedan for vi vidare till Medhamn och Vallkrog där Petter Persson bott. Petter i Vallkrog tecknades också upp av P G Norberg, så några låtar finns efter honom. På tomten finns två hus, ett yngre vitt tvåvåningshus med brutet tak som vi inte tror fanns på Petters tid. Däremot är det troligt att han bodde i det låga röda huset på ett rum och kök. 

Vallkrog

Vallkrog, enkelstuga

I Medhamn bodde också Edvard Magnusson. Hans gård heter Medhamn Gammelgården. Vi har några låtar efter Edvard som också tecknades upp av P G Norberg. Gården ägs och bebos numera av Martin Kilsby med familj.

Medhamn, Gammelgården

Äldsta bostadshuset, Gammelgården. Nu rivet.

Hamnen i Medhamn

Vi gjorde också ett kort stopp i Medhamns hamn där Alf Haraldsson hade sin båt medan han var yrkesfiskare. Elisabeth Andersson och Roland Tiger har tidigare intervjuat Alf om fisket förr i bygden.

Stenåsen

Vi for sen ut till och över gamla vägen till Kristinehamn och tog oss på vindlande grusvägar genom skogen till Stenåsen, en lite stuga på rum och kök. Där bodde Göran Andersson kallad Göra. Han var skomakare, spelman och fiolbyggare. Även efter Göra har vi några låtar. Kanske har även sonen Ernst Göransson bott här som barn. Som vuxen bodde han dock i Ingevaldstorp, Mossen inom Visnums socken.

Stenåsen

Lerbäcken

Sista stopp på vår lilla tur blev Lerbäcken. Där bodde Helge Johansson som vi har ett par låtar efter. Gården övertogs av dottern Signe Johansson. Nu ägs Lerbäcken av sonen på Hygn, Gustaf Höglund.

Lerbäcken

 

Åter i Klockargården efter tre timmars intressant resa intogs kantarellsoppa och äppelpaj. Sen en stunds spel innan dagen var till ända.

 

Vid pennan och bakom kameran        Maria Tiger

………………………….

 

Kilsby: Gösta Eriksson (kusin till Anton Karlsson)  ca 1875-  (P G Norberg,  upptecknare)                                                    

:Bror Beckman, 1866-1929 (född i Kr-h, upptecknare)

Berget: Anton Karlsson, 1900-1996 (Lennart Gybrant inspelningar)

Månserud: Otto Karlsson (Antons far), 1863-1939 (P G Norberg, upptecknare),

Munkerud:  Otto Karlsson, 1880-1944
  Sigvard Karlsson, 1912-1992 (Lennart Gybrant, inspelningar)

Vallkrog: Petter Persson, 1822-1906 (P G Norberg, upptecknare)

Medhamn: Edward Magnusson, 1887-1976( P G Norberg, upptecknare)

Stenåsen: Göran Andersson, 1868-1939      
Ernst Göransson, 1891-1974

Lerbäcken: Helge Johansson, 1894-1966

 

Anm: P G Norberg gjorde uppteckningar 1901 och Lennart Gybrant inspelningar på 1970-talet. 

Samuel Kaldén 1905-1987

Samuel Kaldén föddes och växte upp i Visnums-Kils prästgård. Hans far var komminister i församlingen från 1902 och fyrtio år framåt. Samuel utbildade sig till trädgårdsarkitekt i Danmark, startade egen firma i Karlstad 1937 och arbetade främst med utvidgningar av kyrkogårdar.

Se nedanstående länk till Wikipedia:

Samuel Kaldén – Wikipedia

20071207 Hur är livet i Visnums-kil

Sigvard Karlsson, Visnums-Kil, spelman i tredje generation

SIGVARD KARLSSON(1912-1992) är tillsammans med Anton Karlsson (1900-1996) (Anton på Berget) två av de mest namnkunniga spelmännen i Visnums-Kil i modern tid. Oss veterligen spelade aldrig Sigvard och Anton tillsammans till skillnad mot deras fäder som ofta spelade tillsammans på stugbaler och i andra sammanhang. 

Sigvard och Anton var folkmusiker i en tid då nya musikaliska influencer gjorde sig gällande genom grammofonen och senare genom radions intåg i hemmen. Strukturrationalisering och mekanisering av jordbruket på de större gårdarna bidrog också till att successivt minska antalet anställda  och därmed förutsättningarna för traditionella sätt att utöva, lyssna och dansa till musik. Sigvard Karlsson anger i en intervju i P 4 Värmland 1987 att han inte spelat så ofta till dans utan utövat sin musik i mindre sammanhang där det musikaliska arvet efter Fadern Otto Karlsson (1880-1944) och farfadern Karl Andersson (f. 1838) kunde hållas aktuellt. 

Enligt Sigvard var farfadern en styv fiolspelman. Fadern Otto trakterade durspel och harmonium vid sidan av fiolen. Sigvard, som spelade både durspel och fiol, hade inte fiolen under hakan som brukligt är utan spelade med fiolen vilande mot bröstet i stället. 

Otto var anställd som dagkarl på Nynäs. I slutdelen av 1911-1915 bor han och familjen på dagsverkstorpet Lindsön, som idag ägs och sköts av Kristinehamns kommun som raststuga. 

Linsön och Munkerud

I slutet av 1920-talet flyttar Otto och familjen till Munkerud som arrendator först och sen som ägare sedan torpet avstyckats från Nynäs.
Här bedriver Otto jordbruk med 5-6 kor och häst, en verksamhet som drygades ut ekonomiskt genom skogsarbete vintertid. Sigvard kom också att arbeta i skogen som vuxen.
1944 dör fadern och Sigvard tar över torpet och bor kvar där ensam till sin död 1992.
Modern, Emilia Karolina Andersson, f. 1878 i Åker Södermanlands län kom in på ålderdomshem och levde till 1967.  Sigvard hade en halvbror, Rudolf (f. 1902) som mamman hade innan hon träffade Otto. Enligt uppgift kom Emilia till Nynäs som amma. Rudolf arbetade på gården Kilsby, bildade så småningom familj och lät bygga Östergården.    
 Torpet Munkerud hade telefon och elektricitet. Sigvard fick lita till elen som uppvärmning sedan han blivit för gammal för att orka skaffa ved för vintern. På den allt mer igenväxta vägen till och från torpet tar han sig fram med sin moped till macken och affären i Nybble och i allt mer sällsynta fall för ärenden i Kristinehamn.
Sigvard levde ensam utan hjälp av hemtjänsten in i det sista. Efter en stroke åkte han in på sjukhus och dog strax därefter. Han ligger begravd på Visnums-Kils kyrkogård tillsammans med sina föräldrar.

Sigvards låtar förs idag vidare främst genom Lennart Gybrant, Per Saxholm och Anders Norudde som sprider dem genom skivor, sociala medier, konserter och kurser.

Källor:

Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1910, 1930, 1990
Visnums-Kils kyrkoarkiv. Församlingsböcker 1905-1940
Programinslag 1987 i P4 Värmland om Sigvard Karlsson