Julotta i Visnums-Kil 1925

Samuel Kaldén, f. 1905, son till komminister Bernhard Julius Kaldén, dokumenterade på 1920-talet livet på prästgården och jordbruket som bedrevs av prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson, hos vilken Samuel gjorde dagsverken perioden 1921-24. Dokumentationen utgjordes av ett stort antal vykortsstora akvareller som Samuel målade hemma på kammaren. Han hade ett mycket gott bildminne och målade sällan ute i det fria. Ett favoritmotiv var sockenkyrkan i Visnums-Kil, vilket ter sig naturligt eftersom det var faderns arbetsplats som sockenpräst.

1925 målar han kyrkan julottasmorgonen som fortfarande ligger i mörker med fönsterna upplysta av levande ljus. Man kan inte se ifall det är en snövinter eller om det är barmark. Man får förmoda att folket från Kilsby och Nynäsär på väg till kyrkan längs resapektive kyrkren vägledda av stallyktor eller facklor. På avstånd hörs ljuden av bjällerkransar  från hästskjutsar lite längre ifrån som hoppas på lediga spiltor i kyrkstallet, byggt 1893.

1924 målar Samuel kyrkan upplyst inför stundande julotta. Stakarna på altaret är tända liksom alla ljuskronor. Kyrkvaktmästaren Per Zetterqvist har haft fullt jobb att ordna och tända ljusen. 1861 övergick man från talgljus till stearinljus. Klockaren hade ansvar att få fram ljus till julottan med undantag för ett antal år när rotena fick detta ansvar. Axel N Eriksson var klockare 1924. Året därpå tillträdde Agnar Johansson denna tjänst. Otto Karlsson, Månserud, som var kyrkans orgeltrampare, måste infinna sig i god tid till julottan. (Uppdraget ärvdes av sonen och spelmannen Anton Karlsson.) Det skulle dröja till 1947 innan kyrkan fick elektricitet som kunde sköta bälgen till orgeln. Kyrktaket är vitmålat och de ursprungliga takmålningarna skulle skrapas fram 1947 i samband med restaureringen av kyrkan. De föremål som förvarats i tornrummet och som idag pryder koret placerades där i samband restaureringen 1947. Till höger i koret ses värmeapparaten som installerades i slutet av 1800-talet.

1923 avbildar Samuel orgelläktaren från koret. St Göran och draken samt golvuret saknas. De inventarierna restaurerades 1928 och placerades på nuvarande plats 1947 efter den stora renoveringen av kyrkan.

För att återgå till julottan 1925, för 100 år sedan:  Kyrkan är fullsatt, komminister Bernhard Julius Kaldén står framme i koret och församlingen stämmer upp ”Var hälsad sköna morgonstund”.

 

Källa:
Ernvik, Arvid : Socknen vid Kilsviken. 1956

Samuel Kaldén och prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson

 I juni 1920 kom Samuel Kaldén hem från Kristinehamn där han hade gått i realskola  och varit inneboende på Norra torget 5. De betyg han kunde visa upp hemma i Visnums-Kil i juni 1920 var minst sagt slätstrukna. Samuel vantrivdes med skolformen, d.v.s. undervisning i klass med många elever och kunde inte göra sig själv rättvisa. En grav närsynthet  gjorde inte förutsättningarna bättre.

Samuel Kaldén, 12 år t h på fotot

 

Samuel och hans syskon hade fått sin undervisning i prästhemmet. Julius Kaldén, fadern, hade vid sidan av prästexamen även folkskollärarexamen och föredrog att  sköta barnens undervisning själv.  I sin roll som komminister i församlingen ingick att vara ordförande i skolstyrelsen och kanske spelade detta in i beslutet att inte sätta egna barnen i byskolan i Kärr. Samuel var nu 15 år gammal. Hans jämnåriga i bygden hade säkert redan hamnat i arbete inom jordbruk eller andra näringar. Ytterst få hade ekonomiska möjligheter att studera vidare.  Samuel verkar ha varit osäker om sin framtida yrkesbana.  Som ett tillfälligt arbete i väntan på tydligare framtidsplaner fick han några månader under åren 1921-1924 göra dagsverken hos prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson.  

Johannes Jonsson bredvid dotterdottern Märta och dottern Anna

Johannes började som prästgårdsarrendator 1915 och hade hjälp av sönerna  Viktor och Karl och ibland Gösta Johansson, en släkting till Johannes och 1921-24 också av Samuel.  Han förde noga arbetsdagbok över de dagsverken han gjorde åt arrendatorn och dagboken noterade från slutet av 1922 även vad Viktor, Karl och Gösta gjorde. Arbetsdagboken ger en ganska bra bild av det arbete som utfördes på gården vår, sommar och höst. Samuel verkar snabbt fått ansvar för att harva, köra vält och plöja, oftast under Viktors överinseende. Arbetsdagboken visar också på hur viktig Kalvmyren (nordost om Sunnås) var för arrendet vid sidan av gärdena närmast prästgården.

Skördelag på ladugårdsbacken vid prästgården. Johannes
med sönerna Viktor och Karl. Samuel Kaldén tredje person fr. h.

I prästgården fanns en liten islandshäst, Blända, som Samuels far använde till och från olika förrättningar i församlingen. 1917 under Första världskriget . när det rådde brist på mat i landet , slaktades hästen eller såldes och en ko införskaffades och längre fram ytterligare en. Samtidigt uppfördes på prästgården en mindre ladugård och ett vedhus.  Djuren på prästgården och arbetet hos arrendatorn dokumenterade Samuel i ett antal akvareller under 1920-talet. 

Havren på södra gärdet skördas. Viktor kör självbindaren.  Johannes inspekterar.

Arbetet hos prästgårdsarrendatorn  ledde Samuel in på den bana som kom att bli hans livsgärning – arbetet som trädgårdsarkitekt.  Efter åren hos arrendatorn praktiserade Samuel i olika handelsträdgårdar. Det ledde honom därefter till trädgårdsmästarutbidning i Ulfhäll, Strängnäs och därefter utbidning till trädgårdsarkitekt i Köpenhamn.

Akvarell av luktärt utförd av Samuel K vid trädgårdsmästar-
utbildningen i Strängnäs.

 

1937 hade Samuel lämnat hemmet i Visnums-Kil och startat egen firma som trädgårdsarkitekt i Karlstad. Prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson avslutade sitt arrendekontrakt i prästgården 1937 82 år gammal och flyttade till det nybyggda pingstkapellet i Kärr, där han avled 1938.

Samuel på besök hos föräldrarna  i prästgården Visnums-Kil 1937

SAMUEL KALDÉN: Kärleken till kyrkan och bygden kring Visnums-Kilsslätten uttrycktes i akvarellmåleri i miniatyr

Samuel Kaldén  var född i prästgården i Visnums-Kil 1905 som yngst av tre syskon. Brodern Johannes föddes 1898 i Finspång och systern Elisabeth föddes 1902 i Visnums-Kil.  Samuels mor var Emilie Cederström, född och uppvuxen på Bråte herrgård i Segerstad. Fadern B Julius Kaldén, som blev komminister 1902 i Visnums-Kils församling, hade träffat Emilie under den period han tjänstgjorde i Segerstad. Paret gifte sig 1896. För att dryga ut komministerlönen hade man på prästgården i Visnums-Kil några kor, några får, en gris, höns och en liten häst. Prästgårdsmarken i övrigt sköttes av en arrendator som bodde nära prästgården.

Prästgården i höstfärger 1928

För Samuel, som tidigt intresserade sig för att teckna och måla, erbjöd livet på prästgården och hos arrendatorn mycket att dokumentera i form av husdjur, arbete och miljöer m.m. I de flesta fall arbetade han i akvarellteknik i formatet 9 x 14 cm. Inspiration till sitt konstutövande fick han av sin moster Anna Cederström, som målade små akvareller från sitt barndomshem Bråte i Segerstad väster om Karlstad. Anna Cederströms akvareller från slutet av 1800-talet utgör underlaget till Värmlands Museums årsbok 2016 ”Hemma på Bråte” med text av Elisabet Hidemark.

Visnums-Kils kyrka i februari 1922

Samuel Kaldéns motivkrets var i första hand prästgården med omgivningar, sockenkyrkan i Visnums-Kil samt landskap och bebyggelse vid Visnums-Kilsslätten. Hans ambition var att avbilda händelser och miljöer så naturtroget som möjligt trots att måleriet skedde efter minnesbilder av motivet. Han hade ett exceptionellt bildminne som hjälpte honom att korrekt återge motiv och perspektiv. Innehöll akvarellerna fåglar eller andra djur kunde han som stöd beskåda dem på håll i en militär tubkikare som troligen en gång tillhört Samuels morfars far som varit regementschef i Karlstad. Även om Samuel ville avbilda verkligheten som den var kunde han tillfälligtvis infoga andra bildelement så länge de utgjorde en naturlig del av det han avbildade. Han hade inga konstnärliga ambitioner i sitt måleri men insåg att många akvareller som speglar jord- och skogsarbete på 1920-talet på prästgården eller arrendegården ändå hade en klar dokumentär betydelse för senare generationer som kom i kontakt med hans akvareller.

Höhässjning med slanhässjor  1922

Ett stort urval av akvarellerna ställdes ut 1978 på hembygdsgården i Visnums-Kil. I slutet av 1983 ställdes akvarellerna ut på Värmlands Museum för att därefter visas på Kristinehamns konsthall med Kristinehamns och Varnums hembygdsförening som arrangör.

Nya Kyrkogatan, Kristinehamn 1928

Bland Samuels efterlämnade akvareller finns även en del alster från hans utbildningstid och värnpliktstjänstgöring. Han gjorde sin värnplikt som expeditionsbiträde vid K I i Stockholm 1925-26. Han började tidigt intressera sig för trädgårdsarbete och praktiserade vid Hjelmsäters herrgårdsträdgård på Kinnekulle och i K A Karlströms handelsträdgård i Kristinehamn 1928. Han studerade därefter vid Ulfhälls trädgårdsskola i Strängnäs och avlade där trädgårdsmästarexamen 1930. Efter att ha arrenderat en handelsträdgård i Filipstad en kort tid läste han till hortonom vid LandbohØjskolen i Köpenhamn Examen avlades 1934 varefter följde ett år som assistent hos trädgårdsarkitekt J P Andersen i Köpenhamn. 1936-37 var han anställd hos Värmlands läns hushållningssällskap. Under hela utbildningstiden fortsatte han med sitt akvarellmåleri men efter att 1937 startat egen firma som trädgårdsarkitekt hade han inte längre tid att ägna sig åt måleriet och dessutom fick han delvis utlopp för sitt konstnärliga intresse i sitt arbete. Exempel på Samuel Kaldéns arbete är hans arbete med trädgården vid Apertin  som finns dokumenterad på Värmlands Museum på denna länk: https://digitaltmuseum.org/021189667759/apertins-herrgard-nedslag-i-arkivet

Samuel Kaldén avled 1987, 81 år gammal. Samuels akvareller förvaltas av hans båda döttrar. Hans arbeten som trädgårdsarkitekt, elevarbeten, korrespondens, dagböcker m.m. finns på Värmlands Mueum.

Skulptören Jonas Fröding och "Handen"

  Modell till skulpturen "Mänskligheten i Guds hand"

När jag fyllde 40 år fick jag av min svärmor Gunvor Kaldén en gipsmodell, troligen ett förslag till offentlig utsmyckning någonstans. Jag var länge ovetande om vem konstnären/skulptören var, vilket namn verket fått, och om modellen utmynnat i en offentlig utsmyckning. Svärmor nämnde inget om detta vid överlämnandet och jag var dum nog att inte fråga men tackade artigt och tog emot gåvan som ursprungligen förvärvats av Gunvors man Samuel Kaldén. Gipsmodellen är ca 50 cm hög inklusive sockel. Den föreställer en stiliserad hand i vars handflata en grupp människor vuxna och barn är avbildade i relief. Snett nedanför gruppen av människor finns en diktstrof som jag senare identifierat är hämtad från en dikt av Per Lagerkvist: "O soluppgång i evigheten". Gipsmodellen var troligen ett förslag till utsmyckning i en minneslund eller liknande på en kyrkogård.

Modellen var något svårplacerad och hamnade slutligen ovanpå ett dokumentskåp i min frus arbetsrum. Sedermera fick gipsmodellen följa med flytten till Mariestad där den nu står på en byrå i vårt sovrum.

Det senaste året har trots nedstängning och isolering p g a covid-19 erbjudit rikliga möjligheter till reflektion och eftertanke och tid att fylla igen luckor i kunskap och minnen, rörande släkten framför allt. I marginalen av detta fanns bl.a. gipsmodellen som efter närstudium avslöjade en diskret signatur på ena sidan av sockeln – J Fröding. Det kan inte vara någon annan än Jonas (Johannes) Fröding, f. 1905 och son till prosten Johan Hjalmar Fröding i Visnum och hans första hustru Ida Elisabeth Dahlgren.

Jonas Fröding 1905-1959

Samuel Kaldén och Jonas Fröding var födda samma år och hade säkert anledning att träffas och umgås, prästsöner som de båda var. Båda delade intresset för konst. Jonas blev skulptör med säte i Malmö. Samuel Kaldén lämnade sitt akvarellmåleri och blev trädgårdsarkitekt i Karlstad.

Jonas studerade vid Larssons och Berggrens konstskola 1923-25. Han blev därefter under två år elev till Carl Milles vid Konsthögskolan. Han genomförde sedan konstresor till Paris, Tyskland och Italien under 1930- och 1950-talen. Han tillhörde konstkollektivet Aura som deltog i olika utställningar i Sverige och Norden genom åren.  Han har avbildat kända personer i form av byster t.ex. nordpolsfararen Andrée (1937), författarinnan 

Victoria Benedictsson (1938) och Erik Dahlberg (1952) m.fl.
Bland skulpturer och offentliga utsmyckningsuppdrag kan nämnas "Flora" i Malmö (1936), ”De fyra årstiderna”, Ruds kyrkogård, Karlstad (1947), "Lekande barn" i Lund (1950), "All vår början" i Malmö (1952), Han är även känd som akvarellist, grafiker och glasmålare. Jonas Fröding avled 1959 endast 54 år gammal.

Under sommaren och hösten 2020 följde jag och min fru spåren efter Samuel Kaldéns arbete som trädgårdsarkitekt. Åtskilliga är de kyrkogårdar som han av församlingarna getts uppdrag att gestalta, utvidgningar eller förändringar i äldre delar. Vi kom så småningom till Nedre Ulleruds kyrka och dess kyrkogård, där Samuel anlitats för olika åtgärder under åren 1963-1975. Redan ca 1950  blev Samuel Kaldén konsulterad för åtgärder inom kyrkogården efter att den centralt placerade stora hängbjörken ”Kronbrua” blåst ned. Kyrkoherden Johannes Lindberg ville ha ett förslag på en ceremoniplats där stubben till björken på något vis skulle ingå. Samuel Kaldén föreslog att ett fyra meter högt kors av rundvirke i ek skulle resas, med den gamla björkstubben som fundament. Det blev inte så och det är här Jonas Fröding kommer in.

"Mänskligheten i Guds hand" Foto:

Carina Libeck/ Forshaga-Munkfors församl.

Man beslöt i stället att Jonas Frödings stenskulptur  ”Mänskligheten i Guds hand” skulle resas på platsen. Skulpturen var fullskaleutförandet av den gipsmodell vi har i vår ägo, med vissa modifieringar varav den viktigaste är texten som är inhuggen i skulpturen. I den slutliga versionen är vers två av ”Härlig är jorden” vald i st.f. strofen ur Pär Lagerkvists dikt "O soluppgång i evigheten".

Vi tror att Samuel fick gipsmodellen av ”Mänskligheten i Guds hand” som 50-årsgåva av konstnären i anslutning till att statyn restes i mitten av   1950-talet.

/Roland Tiger

Källor:

Konstnärsbiografi Jonas Fröding: Wikipedia
Bevarandeplan för kyrkogårdar i Forshaga-Munkfors församling, 2016. Inventering, text och foto där annat inte anges: Carina Libeck/ Forshaga-Munkfors församling.

 

Julhögar – en brödtradition i gamla bondesamhället

I förberedelserna inför årets stora högtider räknades brödbaket som en av de allra viktigaste sysslorna. Det bakades finare bröd som skiljde sig från det hårda och torra bröd som hörde till vardagen i bondesamhället. Det bröd som bakades inför årets högtider, speciellt inför julen, var bakat med omsorg, dekorerades, sötades och smaksattes med brödkryddor av olika slag. De helger under vilka färskt mjukt bröd serverades kallades också för sötebrödsdagar.

Det var framför allt till jul och till de andra stora högtiderna som man bakade sötebröd. Julbaken var väl tilltagna, eftersom baket skulle räcka till många under den långa helgen. Till familjen och till tjänstefolket på gården i första hand men även till den indelte soldaten och till tiggare och fattiga som gick runt i bygderna för att få en smakbit av gårdarnas överflöd. Det var särskilt viktigt att under julen dela med sig.

En del av bröden åts mjuka och färska, men en vanlig jultradition i bondesamhället var att alla kring julbordet fick en egen hög med bröd, att hushålla med under helgen, en så kallad julhög. Det bakades även skådebröd som åts först efter helgen eller sparades till tiden för den första vårsådden, som en så kallad såkaka. Hästen som slet på tegarna kunde få en del av såkakan och resten kunde spridas ut över åkern, som en önskan om god skörd.
Seden med julhögar på julbordet har varit vanlig i landet fram till slutet av 1800-talet för att sedan avta och försvinna. Minnet av julseden kan man bl.a. se i uppteckningar in på 1920-talet i Institutet för språk och folkminnens samlingar. I sällsynta fall har seden med julhögar levt vidare inom vissa familjer.

Julbord med gipskyrka och julhögar. Bråte herrgård 1890-tal.
Akvarell: Anna Cederström

                            

 

Emilie Kaldén (f. Cederström) (1869-1949) var född och uppväxt på Bråte herrgård i Segerstad och gifte sig med B Julius Kaldén som så småningom (1902) blev präst i Visnums-Kil.  Hemma på Bråte var traditionen med julhögar levande i slutet av 1800-talet vilket dokumenterats av Emilies syster Anna som avbildat livet på Bråte i en serie små akvareller, interiörer såväl som exteriörer. Ett urval av Anna Cederströms akvareller från Bråte publicerades i Värmlands Museums årsbok 2016 under titeln Hemma på Bråte med kommentarer av Elisabet Hidemark. Systern Emilie förde med sig traditionen med julbröd till prästgården i Visnums-Kil. Det finns ett fotografi från prästgården 1936 som visar ett uppdukat julbord med julhögar till var och en i familjen. På fotot syns också en vit gipskyrka som också stod på julbordet i Bråte. 

Uppdukat julbord med julkyrka och julhögar i prästgården i Visnums-Kil.
Foto: Samuel Kaldén 

Yngste sonen i prästgården, Samuel Kaldén, såg till att fortsatta traditionen när han gifte sig och bildade familj i Karlstad. Han dokumenterade familjens julbord med julhögar och gipskyrka 1957. 

Julbord med julkyrka och julhögar i familjen Kaldéns hem i
Karlstad 1957. Döttrarna Elisabeth och Maria beskådar det
uppdukade julbordet.
Foto: Samuel Kaldén

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Maria Tiger (f. Kaldén) berättar följande om traditionen med julhögar inom familjen Kaldén: 

Julkyrkan i gips, som stått på Bråte och i prästgården i Visnums-Kil ställdes i centrum på den bakre halvan av jubordet. Ett rektangulärt ganska stort mässingsfat stod framför med fikon, dadlar och frukt. Ett mindre runt mässingsfat fylldes med nötter att knäcka. Längst fram på kanten lades julhögarna, en för varje familjemedlem. I varje hög låg underst en liten saffranskrans, därpå ett rågbröd i form av en kuse (som ett S) och överst en mördegskaka i form av en bokstav – initialbokstaven till vars och ens förnamn.

Traditionen med julhögar levde kvar inom familjen fram till början av 1980-talet. Traditionen verkar inte varit vanlig i Visnums-Kil. Dock finns den dokumenterad på andra håll, i Värmland, i Dalarna, Hälsingland och Småland.

/Roland Tiger

Litteratur: Det svenska julbordet : rötter, riter, rätter : från år 1000 till 2000 / Christina Fjellström, Håkan Liby ; huvudfotograf: Björn Lindberg. 2000

 

"Kjellgrens ärtor"

En ung Samuel Kaldén i prästgårdens ärtodling.

Vid växtinventeringar hittas ibland gamla och unika växter, rosor, fruktträd eller perenner, som har levt kvar ömt vårdade i trädgårdar intill våra dagar eller som lyckats överleva på ödetomter här och var.
Mindre ofta stöter man på ettåriga nyttoväxter som odlats i decennier i följd genom att man sett till att spara utsäde till nästa odlingssäsong. Gråärten är en baljväxt som har odlats i hushållen i alla tider ända in på 1850-talet då det kom andra baljväxter (gula och gröna ärtor) som var mer lämpliga för storskalig odling. Idag har gråärten fått något av en renässans bland hobbyodlare intresserade av äldre kulturväxter. I klockargården i Visnums-Kil fick gråärten en fristad i början av 1960-talet och har odlats i obruten följd till idag och förhoppningsvis många år framåt. 

 Min pappa Samuel Kaldén fick ärtorna, troligen på 1950-talet, av en man vid namn Kjellgren som han, efter vad jag minns, träffade i samband med sitt arbete. Denne Kjellgren skulle ha varit Eric Kjellgren, omtyckt lararettsläkare i Arvika. Pappa var trädgårdsarkitekt med kontor i Karlstad och arbetade mest med kyrkogårdsutvidgningar i de flesta församlingar inom Karlstads stift (Värmland och Dalsland) samt även närliggande församlingar inom Närke, Västmanland och Västergötland. Jag tycker mig minnas att han kan ha mött Kjellgren i Dalsland eller västra Värmland. Ärtorna har sedan odlats på familjens sommarställe Klockargården i Visnums-Kil, Kristinehamns kommun. Farfar köpte Klockargården som pensionärsbostad på 1940-talet efter ca 40 års arbete som präst i Visnums-Kils församling. Min far var född i prästgården där och fick så småningom ärva Klockargården och jag och min syster efter honom. Jag har varit alla mina somrar som barn och ung i Klockargården och minns att vi odlade, skördade och åt de goda ärtorna. 

Gråärtor i Klockargården juli 2020.

 

Ett år var det nära att vi förlorade dem. Pappa hade hängt ärtriset i vedboden för att torka och det tyckte mössen var perfekt. Tre ärtor fanns kvar och såddes i trädgårdslandet vid ett träd. Det gick bra och vi fick flera ärtor för sådd inför året därpå. Sedan jag och min man övertog Klockargården har vi fortsatt att odla ärtorna där. Vi odlade också ärtorna vid vårt hus i Hallsta, Ånge kommun under åren 1985-2016. 

 Gråärten kan användas som sockerärt, vilket jag gör mest.”Snoppa” och förväll mycket kort i kokande lätt saltat vatten. Frys in i lagom portioner. Eller förväll lite längre och ät genast med lite smör. 

 Funkar också utmärkt som ”släpärt”. Låt ärtorna växa till sig lite mera innan du plockar. Låt fästet och ’trådarna’ sitta kvar, förväll i lätt saltat vatten, doppa sen i skirat smör och sug ur ärtorna. Mums! 

 /Maria Tiger

Fårskötsel i liten skala på Visnums-Kils prästgård 1920-talet

Fåren på prästgården på vårbete. Akvarell av Samuel Kaldén

Samuel Kaldén, född 1905 i prästgården i Visnums-Kil, berättade 1982 hur han i sin ungdom hjälpte till med att sköta fåren på prästgården:

Under uppväxttiden 1910 -1920 var jag med och skötte om fåren i Visnums-Kils prästgård. Under vinterhalvåret hade vi i allmänhet fyra får, tre tackor och en bagge, eller ”bäse”. Fåren utfodrades under vintern med hö från en spjälhäck, som fåren fick repa åt sig fodret ur. Som fyllnadsfoder gav vi dem hackelse av havrehalm och rotfrukter. En hink färskt vatten fanns alltid i fårkätten. Råghalm och torrt löv användes som strö. På våren skedde lammningen, tackan fick ofta två lamm, ”tvärlamm”, kallad på bymål. Under ivrig svansviftning diade lammen på ömse sidor om tackan. Ibland fick man med nappflaska hjälpa ett lamm som tackan inte brydde sig om. På våren när det blev grönt ute släpptes fåren ut och klarade sig i allmänhet utan extra foder. I prästgården togs fåren alltid in om nätterna. Klippningen skedde under sommaren. Fåret lades på marken och fram och bakben bands samman, då kunde fåret ej resa sig och blev snart lugnt och lät sig klippas med ullsax, en tvåskärig sax med fjäder i handtaget. Man kunde också använda en vanlig hästsax. Vi sände i allmänhet ullen till spinneri för beredning. Tillbaka därifrån fick vi garn, svart för strumpor, vitt för vantar och sockar och någon gång grått. Ullen blev också till filtar, då färgades ibland ullen ibland röd. I prästgården fanns alltid gråa filtar med svarta bårder eller vita med gråblå bårder eller röda med svarta eller vita bårder. Något år kardade vi och spann ullen i Prästgården och det blev fint naturvitt garn. Fåren hade vi för köttet skull, det saltades och röktes. Fårskinnen spändes och spikades upp på vägg i luftig bod med ullen mot väggen, för att torka, Sedan skickades de till garveri för beredning. Skinnet användes sedan som skydd mot golvdrag, eller syddes samman och användes som slädfäll.

När B J Kaldén flyttade till klockargården efter pensionering fick några 
av fåren följa med.