Julotta i Visnums-Kil 1925

Samuel Kaldén, f. 1905, son till komminister Bernhard Julius Kaldén, dokumenterade på 1920-talet livet på prästgården och jordbruket som bedrevs av prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson, hos vilken Samuel gjorde dagsverken perioden 1921-24. Dokumentationen utgjordes av ett stort antal vykortsstora akvareller som Samuel målade hemma på kammaren. Han hade ett mycket gott bildminne och målade sällan ute i det fria. Ett favoritmotiv var sockenkyrkan i Visnums-Kil, vilket ter sig naturligt eftersom det var faderns arbetsplats som sockenpräst.

1925 målar han kyrkan julottasmorgonen som fortfarande ligger i mörker med fönsterna upplysta av levande ljus. Man kan inte se ifall det är en snövinter eller om det är barmark. Man får förmoda att folket från Kilsby och Nynäsär på väg till kyrkan längs resapektive kyrkren vägledda av stallyktor eller facklor. På avstånd hörs ljuden av bjällerkransar  från hästskjutsar lite längre ifrån som hoppas på lediga spiltor i kyrkstallet, byggt 1893.

1924 målar Samuel kyrkan upplyst inför stundande julotta. Stakarna på altaret är tända liksom alla ljuskronor. Kyrkvaktmästaren Per Zetterqvist har haft fullt jobb att ordna och tända ljusen. 1861 övergick man från talgljus till stearinljus. Klockaren hade ansvar att få fram ljus till julottan med undantag för ett antal år när rotena fick detta ansvar. Axel N Eriksson var klockare 1924. Året därpå tillträdde Agnar Johansson denna tjänst. Otto Karlsson, Månserud, som var kyrkans orgeltrampare, måste infinna sig i god tid till julottan. (Uppdraget ärvdes av sonen och spelmannen Anton Karlsson.) Det skulle dröja till 1947 innan kyrkan fick elektricitet som kunde sköta bälgen till orgeln. Kyrktaket är vitmålat och de ursprungliga takmålningarna skulle skrapas fram 1947 i samband med restaureringen av kyrkan. De föremål som förvarats i tornrummet och som idag pryder koret placerades där i samband restaureringen 1947. Till höger i koret ses värmeapparaten som installerades i slutet av 1800-talet.

1923 avbildar Samuel orgelläktaren från koret. St Göran och draken samt golvuret saknas. De inventarierna restaurerades 1928 och placerades på nuvarande plats 1947 efter den stora renoveringen av kyrkan.

För att återgå till julottan 1925, för 100 år sedan:  Kyrkan är fullsatt, komminister Bernhard Julius Kaldén står framme i koret och församlingen stämmer upp ”Var hälsad sköna morgonstund”.

 

Källa:
Ernvik, Arvid : Socknen vid Kilsviken. 1956

Lars Lämgren om golvuret i Visnums-Kils kyrka

Golvuret ursprungligen skänkt till kyrkan av Nynäs

 

Inom EU existerar en digitaliseringstjänst som fått namnet EOD (E-books on demand).  För  närvarande deltar 40 europeiska bibliotek i projektet bl a Kungliga Biblioteket. Här hittade jag en liten skrift av Lars Lämgren som författade lokalhistoriska alster företrädesvis med motiv från Ölme. Lars Lämgren var född  i Lungsunds socken, Värmlands län 1855. Han blev indelt soldat för hemmanet Lämås i Ölme där han avled 1925. 1919 publicerade han en 15-sidig liten skrift betitlad Visnum och Visnums-Kil : Några anteckningar. Kristinehamn 1919. Publikationen kan man läsa som e-bok om man följer denna länk file:///D:/VISNUMS-KIL/L%C3%84MGREN,%20LARS.pdf

I den lilla skriften kan man på sidorna 11-12 läsa om golvuret vid norra långsidan av kyrkan, ett urverk som idag inte längre är igång med ringning varje kvart, halv och hel timme. Högst uppe på uret finns några små figurer som dansade runt när uret slog och som distraherade kyrkobesökarna. Åtminstone tyckte prosten från Visnum Johannes Fröding det. Man får kanske anta att det gäller Johannes Fröding eftersom Lars Lämgren skriver ”gamle prosten Fröding”.  

Då man skall hålla bouppteckning måste man även besöka kyrkovinden. Där finnes förvarad en mycket märkvärdig slagklocka. Då den stod i kyrkan slog den på hel, halv och kvarts timma. Då hon slog, dansade en hel del små figurer ovanpå huven. Denna märkvärdiga klocka sades vara en gåva till kyrkan från Nynäs, och den lär slutligen på gamle prosten Frödings föranstaltande ha blivit fraktad dit, där den nu står. Anledningen skulle ha varit, att hon störde andakten, då kyrkfolket mera tittade på klockan än lyssnade till predikan, och väntade att 8 klockor skulle pingla och en hel del gubbar dansa.

När golvuret togs till nåder och fick sin nuvarande plats längs norra kyrkväggen är oklart. Kanske skedde det i samband med renoveringen av kyrkan på 1940-talet, då även andra undanställda inventarier åter fick plats i kyrkan.

Vi minns de gamla spelmännen

Så går vi bort, men ändå finns
vi här i år och dar.
Så länge människorna minns
oss håller vi oss kvar.
---

Olle Adolphson

Visst är det märkligt att vissa människors eftermälen verkar bestå över tid, trots att de levt i relativt blygsamma omständigheter till skillnad mot andra med högre status och position under sin livstid och ibland med pampigare gravvårdar resta över sig.
Och visst är det märkligt att musiken har den förmågan sträcka sig över tid och generationer och beröra människor och bäras vidare av nya generationer av utövare och musikintresserade. I Visnums-Kil och för den delen även Visnum har det funnits aktiva spelmän som glatt människor med spel till dans och förströelse och vars folklåtar finns kvar och spelas än idag och påminner om de gamla kulturbärarna.

Kyrkan var länge stängd för spelmanmusiken. Idag är situationen en helt annan. Det närmaste några av de gamla spelmännen kom till musicerande i kyrkan var att trampa bälgen till kyrkorgeln. Otto Karlsson, Månserud var orgeltrampare 1905-1930. Hans son Anton Karlsson övertog sysslan och upprätthöll den till 1947 då kyrkan fick elektrisk ström liksom lufttillförseln till orgeln.

På kyrkogården hittar man glädjande nog fortfarande gravplatserna över många av traktens spelmän. Ingenstans anges att de var spelmän utan gravstenarna skriver t.ex. hemmansägare, jordbrukare skomakare m.m. liksom hemort.

På Visnums-Kils kyrkogård vilar följande spelmän:
Edvard Magnusson f. 1887, d. 1976
Otto Karlsson, Månserud, f. 1868-05-02 d. 1939-01-23
Anton Karlsson, Berget,1900-08-19, d. 1996
Otto Karlsson, Munkerud, f. 1880-10-14, d. 1944-01-08
Sigvard Karlsson, Munkerud, f. 1912-04-15, d. 1992
Helge Johansson, Lerbäcken, f. 1894, d, 1966
Göran Andersson, Västankärr, f. 1868-06-30, d. 1939-05-22
Ernst Göransson, f. 1891, d. 1974 (Visnums kyrkogård)

 

 

Sankt Göran i Visnums-Kils kyrka. Del II

Ett helgon och en martyr är värd en ballad

Vid vänstra långväggen i Visnums-Kils kyrka finns idag utställd en träskulptur av Sankt Göran till häst  med en besegrad drake nedanför halvvägs under hästekipaget. Lansen som dödar draken har under årens lopp förkommit.  Skulpturgruppen är en av flera som hörde till den gamla medeltidskyrkan som såldes och revs i samband med uppförandet av nuvarande kyrkobyggnad som stod färdig 1756. Inventarierna från gamla kyrkan, bl a Sankt Göranskulpturen, är medeltida och representerar den katolska delen av vår kyrkohistoria.

Vem var Sankt Göran? Sankt Göran heter i vissa berättelser även Georg eller Örjan. Han var en kristen överste från Kappadokien som tjänstgjorde i kejsar Diocletianus här. Med hjälp av kontakter i det kejserliga hovet lyckades han omvända kejsarinnan Alexandra till kristendomen. Diocletianus har blivit känd som en grym förföljare av romarrikets kristna. Göran blev gripen år 303, torterad och avrättad tillsammans med kejsarinnan.
I helgonlegender berättas att Sankt Göran räddat en jungfru/prinsessa som stod i tur att offras till en grym drake. Sankt Göran dödade draken, räddade jungfrun och staden som draken hade i sitt våld. Det är den legenden som Sankt Göranskulpturen i kyrkan refererar till.
Sankt Göran figurerar också i svenska helgonlegender och sägs har räddat Stockholm och lett Sten Sture den äldres trupper till seger mot Kristian I i slaget vid Brunkeberg 1471.

Sankt Örjanslåten

Sankt Göran (Örjan eller Georg) har i likhet med andra hjältar och martyrer genom historien fått sånger tillägnade sig. Det äldsta belägget för en ballad som hedrar Görans minne är ett melodifragment från 1500-talet. Längre fram i tiden, från slutet av 1600-talet till 1830-talet, finns uppteckningar i skillingtryck av Sankt Örjansballaden.
Den mest bekanta melodin är Sankt Örjansjåten som spelas från Stadshustornet i Stockholm varje dag och spelades vid lunchtid i radio från 1930-talet fram till 1970.  Den version av balladen som spelas från stadshuset  är en bearbetning gjord av organisten och tonsättaren Axel Boberg.
Erik Fernow anger att visan om Sankt Göran var bekant hos allmogen. Men om den sjungits i Visnums-Kil har vi ingen kunskap om. Åtminstone anger Fernow att Sankt Göran i socknen "varit hållen i stor vördnad".

Melodi av Sankt Göransvisan upptecknad i Småland 1830 eller 1840 av
G. O. Hylten-Cavallius

Hör du Sankt Örjan, jag säger dig

Du skall mitt ärende utrida
Till Babylon, den sköna stad
Emot den draken att strida

Den draken har så underlig sed
Var dag vill han hava av sin föda
Båd folk och fä och vad han får
Så månd han den staden utdöda

Konungen gav åt sitt folk det råd
Var dag en människa att giva
Så månde dock detta länga vårt liv
Och så får vi längre leva

Då varven voro gångna omkring
På konungens dotter det månd falla
Och borgarna gingo för kungen in

Konung, I hållen I have sagt
Och gören oss inte till mene
Eller ock vi gå i slottet in
Och brytom stockar och stenar

Jungfrun sig klärt i sin bästa dräkt
Den bästa, som hon hade
Så tar hon med sig sitt lekelamb
Och så av slottet utgångar

Riddar Sankt Örjan kom ridandes,
Hans häst för alla månde springa.
Baneret var vitt och korset rött
Det förde han i sina händer

Stånden I här min jungfru skön
Vi sörjen I så svåra?
Vad är väl Eder till möda lagt?
I sägen det uppenbara!

Riden nu bort, fager ungersven
Och gör Eder intet till mene
Ty detta är nog att jag skall dö
Jag dör nu hellre allena

Och så kom draken av denna sjö,
Sankt Örjan emot honom rider
Och ingen fågel flyger så snabbt
Som han sitt svärd uttryckte

Kära min jungfru, I träden fram
I binden om draken Edert bälte
Att Eder fader och moder må se,
Det I från honom ären frälste

De ledde den draken allt till den stad
Sankt Örjan och jungfrun den sköna
Och allt det folk som i staden var
Begynte då till att löpa

Hör du det konung, jag säger dig
Här gäller nu intet att löpa:
Med allt ditt rike och allt ditt folk
Idag skall du låta dig döpa.

Källor:

Gröna visboken. 2. uppl. 1950. sid. 278-279

Sveriges medeltida ballader utgivna av Svenskt Visarkiv. Band 2. 

Legendvisor, Historiska visor, sid. 66-90. Stockholm 1986
Beskrifning öfver Värmland : afdelad i sex tidehvarf : tvänne under hedendomen och lika många under påfvedömet och lutherska tiden : jemte en kort inledning om landets läge, namn, vattendrag, bergsträckningar, skogar m.m. utgifven af Erik Fernow. Ny uppl. utgifven af H.O. Norstedt. Karlstad, 1898, sid. 208-209.

Sankt Göran i Visnums-Kils kyrka. Del I

Vid vänstra långväggen i Visnums-Kils kyrka finns idag utställd en träskulptur av Sankt Göran till häst  med en besegrad drake nedanför halvvägs under hästekipaget. Lansen som dödar draken har under årens lopp förkommit.  Skulpturgruppen är en av flera som hörde till den gamla medeltidskyrkan som såldes och revs i samband med uppförandet av nuvarande kyrkobyggnad som stod färdig 1756. Inventarierna från gamla kyrkan är medeltida och representerar den katolska delen av vår kyrkohistoria. Många medeltida helgonbilder stuvades undan i tornrum eller andra ställen eller förstördes i samband med reformationen. I kyrkorummet fick de inte längre plats. Åtskilliga helgonskulpturer har längre fram i tiden tagits till nåder, ofta i ett erbarmligt skick p g a brist på underhåll och usla lagringsförhållanden. Förutom St Göran och draken fanns en unik biskopsbild från gamla kyrkan som togs om hand av Historiska museet i Stockholm och blev kvar där. En madonnabild från gamla kyrkan finns idag uppsatt vid dörren till sakristian.

Vem var Göran och varför helgonstatus?
Sankt Göran heter i vissa berättelser även Georg eller Örjan. Han var en kristen överste från Kappadokien som tjänstgjorde i kejsar Diocletianus här. Med hjälp av kontakter i det kejserliga hovet lyckades han omvända kejsarinnan Alexandra till kristendomen. Diocletianus har blivit känd som en grym förföljare av romarrikets kristna. Göran blev gripen år 303, torterad och avrättad tillsammans med kejsarinnan.
I helgonlegender berättas att Sankt Göran räddat en jungfru/prinsessa som stod i tur att offras till en grym drake. Sankt Göran dödade draken, räddade jungfrun och staden som draken hade i sitt våld.

Sankt Göran. Målning av Rogier van der Weyden
Holland 1400-tal

Sankt Göran figurerar också i svenska helgonlegender och sägs har räddat Stockholm och lett Sten Sture den äldres trupper till seger mot Kristian I i slaget vid Brunkeberg 1471. Skulpturen Sankt Göran och draken i Storkyrkan utgör ett magnifikt segermonument över slaget och antas ha inspirerat till Sankt Göranskulpturer i andra kyrkor. Om Visnums-Kils kyrka är en av dessa kan ifrågasättas. I varje fall är Sankt Göransbilden i Visnums-Kil den enda i sitt slag i Värmland.

När tillverkades Sankt Göran och draken i Visnums-Kil?
Det råder olika bud om när Sankt Göransbilden i Visnums-Kil kom till, alltifrån slutet av 1300-talet till 1600-talet. I Värmlands museums årsbok 1961 presenteras ett urval av 100 sevärdheter i landskapet, däribland Sankt Göranskulpturen i Visnums-Kils kyrka. Artikeln är författad av fil.lic. Rune Norberg, Stockholm. Han argumenterar utifrån framställningen av Sankt Göransfigurens klädedräkt m m att skulpturen torde kommit till i slutet av 1300-talet. 

Tronande biskop, 1200-talet, Sankt Göran och draken, 1400-talet samt
Madonna, 1200-talet. Foto Riksantikvarieämbetet

I anslutning till ett fotografi av biskopsbilden, Sankt Göran och madonnan utställda på trappen till  kyrkan lyder bildtexten: ”Tronande biskop, 1200-talet, Sankt Göran och draken, 1400-talet samt Madonna, 1200-talet” Riksantikvarieämbetet ansåg alltså vid tiden för fotot att skulpturen av Sankt Göran skulle härröra sig från 1400-talet. Arvid Ernvik ansåg å sin sida i ”Socknen vid Kilsviken”, utkommen i anslutning till Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum 1956 att Sankt Göran skapades under 1500-talet. I informationsmaterial om kyrkan och dess inventarier ansluter sig församlingen till Ernviks datering.

Länsstyrelsen i Värmland anger slutligen i ett informationsblad ”Kyrkliga kulturminnen Visnums-Kils kyrka” Sankt Göransbildens tillkomst till ca 1600. Existerar överhuvudtaget någon tillförlitlig datering av detta märkliga kyrkliga inventarium?

Hur såg Sankt Göransbilden ut ursprungligen?
Idag ser Sankt Göransbilden ganska blek och färglös ut, ungefär som en avlutad möbel. En del detaljer har förlorats genom åren. Seldon och tömmar har försvunnit. Lansen, som också saknas, var rikt ornamenterad enligt uppgifter. Skulpturgruppen har framför allt förlorat sin ursprungliga färgsättning. Någon gång har färgrester funnits som utgångspunkt för antaganden om skulpturens utseende.

Fil.lic. Rune Norberg beskriver den ursprunglige Sankt Göran  i Visnums-Kil på följande sätt:

Den unge riddarren är rödhårig, har brun dräkt med nu svartnade spår av silvermönster, gula byxor, svarta handskar, troligen en gåmg försilvrade, och ett rött bälte, belagt med rektangulära brickor. […] Sadeln är röd.

Rune Norberg menar att skulpturen inte är något obetydligt konstverk. Stelheten i utförandet, de slutna, stränga anletsdragen beror inte på oförmåga hos konstnären (provinsiell troligen) utan utgör ålderdomliga, medvetna stildrag.
Djurclou menar å sin sida att skulpturen är ett exempel på jemmerligt träsnideri.
Så kan omdömena variera liksom meningarna om tillkomstår.

Roland Tiger

Källor:
Djurclou, N G: Bidrag till Wermlands antiqvariska topografi / [utg. av Gösta von Schoultz och Gilbert Svenson].  [Karlstad] : [Värmlands museum], 1954-1956. Första delen.

Beskrifning öfver Värmland : afdelad i sex tidehvarf : tvänne under hedendomen och lika många under påfvedömet och lutherska tiden : jemte en kort inledning om landets läge, namn, vattendrag, bergsträckningar, skogar m.m. utgifven af Erik Fernow. Ny uppl. utgifven af H.O. Norstedt. Karlstad, 1898

100 sevärdheter i Värmland : ett urval / red. av Värmlands museum

Karlstad : Värmland förr och nu. Värmlands museum, 1961

Ernvik, Arvid: Socknen vid Kilsviken : Minnesskrift vid Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum. Ystad 1956.

Kyrkrenen från Kilsby respektive Nynäs

Kyrkrenen från Ekbacken till Visnums-Kils kyrka

Att kyrkan var en viktig samlingspunkt i bygden vittnar bl.a. de kyrkrenar som förr ledde från de stora gårdarna, Nynäs och Kilsby till kyrkan i Visnums-Kil. Idag skvallrar en vacker gammal grind i smidesjärn och en öppning i stengärdesgården mot Nynäs ägor om att det har lett en kyrkren till kyrkan från de båda gårdarna. När kyrkrenarna kom till är osäkert men på den häradsekonomiska kartan 1883-1895 (Kilsbyn 1112-63-10) är kyrkrenen från Kilsby tydligt utmärkt. Kyrkrenen från Nynäs verkar ha kommit till senare. Ett fotografi från senare delen av 1920-talet har fångat ett hästekipage på väg från Ekbacken vid Kilsby mot kyrkan.

Förr i tiden förväntades varje vuxen besöka kyrkan och gudstjänsterna, åtminstone under de viktigare kyrkhelgerna. Under stormaktstiden var detta inskrivet i kyrkolagen.
Gör någon förackt af then allmänna Gudstjensten, så at han sellan kommer till kyrckjo på Söndagar och Högtidsdagar: är han therföre varnad, som i kyrckjoordningen sägs, böte 10 Daler. Håller någor sitt husfolk ifrån kyrckjo, således som sagdt är, vare lag samma.
- Sveriges Kyrkolag av år 1686, Missg. B. kap. 3, § 3.
I det tredje budordet Tänk på vilodagen, så att du helgar den betonas att söndagen var en vilodag som var och en skulle respektera. Det sågs inte med blida ögon att utföra arbete på helgen efter helgmålsringning kl. 18.00 på lördagen. För jordbrukaren som var och är beroende av tjänlig väderlek var det inte alltid lätt att lägga ner arbetet på helgen och invänta vardagen.

Bernhard Julius Kaldén, som tillträdde som komminister i Visnums-Kil 1901 var skolad i den shartauanska kyrkotraditionen och höll hårt på det tredje budet.  Det berättas att komministern vid något tillfälle anmärkt på att manskap från Kilsby utförde arbete på fälten under sabbaten. Patron på Kilsby ska ha blivit så förtörnad att han befallde att kyrkrenen skulle plöjas bort. Om historien är sann är oklart men sant är att berättelsen om detta cirkulerat i bygden. Troligen hade väl kyrkrenen spelat ut sin roll och att den var ett hinder för ett mer rationellt jordbruk.
Kyrkrenen från Nynäs plöjdes bort så sent som 1978.

Kyrkrenen från Nynäs fotograferad 1958