Liten biltur i Visnums-Kil till de gamla spelmännens boställen 2025-09-19

På initiativ av Per Saxholm, folkmusikant från Karlskoga med stor kännedom om låtar från Visnums-Kil och Visnum, planerade Elisabeth Andersson och Maria Tiger en liten rundtur till Visnums-Kils tidigare spelmäns boställen.

Tyvärr blev Per sjuk men Torbjörn Westin, Bettan och jag startade vår resa från Visnums-Kils kyrka vid 13-tiden fredag 19/9. Bettan hade rekat lite i förväg så att vi skulle hitta bra. Vi passade på att ta foton av alla ställen vi besökte. De flesta husen var väl rustade och ibland även utbyggda.

Kilsby, huvudbyggnad och annex. Akvarell av S. Kaldén

Kilsby

Under Kilsby gård fanns många torp, där arbetare på gården bodde, varav bland annat Berget och Månserud

Vid Kilsby gård uppmärksammade vi Gösta Eriksson som fanns på gården 1901 då P G Norberg gjorde uppteckningar i socknen. Exakt var han bodde vet vi inte. Han var ca 25 år vid tillfället och kusin med Anton på Berget Karlsson.

Vi nämnde också Bror Beckman som tecknat upp några låtar och visor från Visnums härad. Beckman var född i Kristinehamn 1866 och var 1910-29 chef för Stockholms musikkonservatorium, numera Musikhögskolan, och dessutom vän med herrskapet Larsson på Kilsby, som han tydligen besökte åtminstone ca 1912. På Kilsby bor numera Thomas Kilsby med familj.

Berget

Första stopp gjordes på Berget där Anton Karlsson bodde tillsammans med sin fru Annie. Anton jobbade på Kilsby gård. Vi har många låtar efter Anton på Berget tack vare Lennart Gybrants inspelningar. Nu bor Olle Stevenholt på Berget.

Berget, dagsverkstorp under Kilsby.
Ägs idag av Olle Stevenholt

När vi for förbi Östergården nämnde vi Rudolf Karlsson som var halvbror med Sigvard Karlsson i Munkerud.

Månserud

Nästa stopp blev Månserud där Antons far Otto Karlsson bodde. Även efter Otto har vi många låtar, mycket tack vara P G Norbergs uppteckningar och Lennart Gybrants inspelningar. Månserud övertogs av Antons syskon Per och Lydia. Nu ägs och bebos Månserud av Claes Kilsby tidigare ägare till Kilsby.

Otto Karlsson, Månserud

Munkerud

Vid Mossen bar det av ut i skogen till Munkerud där Sigvard Karlsson och hans föräldrar Otto och Emilia bott. Munkerud låg under Nynäs men förvärvades så småningom av Otto Karlsson. När Sigvard  bodde där fanns ingen väg den sista biten till huset vilket det gör nu. Efter Sigvard har vi också många låtar tack vare Lennart Gybrants inspelningar.

Sigvard Karlsson. Foto: M. Holmstrand

Munkerud , hem för spelmannen Sigvard Karlsson.

 Nu i annan ägo och ombyggt.

Medhamn/Vallkrog

Sedan for vi vidare till Medhamn och Vallkrog där Petter Persson bott. Petter i Vallkrog tecknades också upp av P G Norberg, så några låtar finns efter honom. På tomten finns två hus, ett yngre vitt tvåvåningshus med brutet tak som vi inte tror fanns på Petters tid. Däremot är det troligt att han bodde i det låga röda huset på ett rum och kök. 

Vallkrog

Vallkrog, enkelstuga

I Medhamn bodde också Edvard Magnusson. Hans gård heter Medhamn Gammelgården. Vi har några låtar efter Edvard som också tecknades upp av P G Norberg. Gården ägs och bebos numera av Martin Kilsby med familj.

Medhamn, Gammelgården

Äldsta bostadshuset, Gammelgården. Nu rivet.

Hamnen i Medhamn

Vi gjorde också ett kort stopp i Medhamns hamn där Alf Haraldsson hade sin båt medan han var yrkesfiskare. Elisabeth Andersson och Roland Tiger har tidigare intervjuat Alf om fisket förr i bygden.

Stenåsen

Vi for sen ut till och över gamla vägen till Kristinehamn och tog oss på vindlande grusvägar genom skogen till Stenåsen, en lite stuga på rum och kök. Där bodde Göran Andersson kallad Göra. Han var skomakare, spelman och fiolbyggare. Även efter Göra har vi några låtar. Kanske har även sonen Ernst Göransson bott här som barn. Som vuxen bodde han dock i Ingevaldstorp, Mossen inom Visnums socken.

Stenåsen

Lerbäcken

Sista stopp på vår lilla tur blev Lerbäcken. Där bodde Helge Johansson som vi har ett par låtar efter. Gården övertogs av dottern Signe Johansson. Nu ägs Lerbäcken av sonen på Hygn, Gustaf Höglund.

Lerbäcken

 

Åter i Klockargården efter tre timmars intressant resa intogs kantarellsoppa och äppelpaj. Sen en stunds spel innan dagen var till ända.

 

Vid pennan och bakom kameran        Maria Tiger

………………………….

 

Kilsby: Gösta Eriksson (kusin till Anton Karlsson)  ca 1875-  (P G Norberg,  upptecknare)                                                    

:Bror Beckman, 1866-1929 (född i Kr-h, upptecknare)

Berget: Anton Karlsson, 1900-1996 (Lennart Gybrant inspelningar)

Månserud: Otto Karlsson (Antons far), 1863-1939 (P G Norberg, upptecknare),

Munkerud:  Otto Karlsson, 1880-1944
  Sigvard Karlsson, 1912-1992 (Lennart Gybrant, inspelningar)

Vallkrog: Petter Persson, 1822-1906 (P G Norberg, upptecknare)

Medhamn: Edward Magnusson, 1887-1976( P G Norberg, upptecknare)

Stenåsen: Göran Andersson, 1868-1939      
Ernst Göransson, 1891-1974

Lerbäcken: Helge Johansson, 1894-1966

 

Anm: P G Norberg gjorde uppteckningar 1901 och Lennart Gybrant inspelningar på 1970-talet. 

De samvetsömma på Nynäs. Del I

av Nils Eliasson

I hembygdsföreningens årsskrift år 2000 skrev min mor en artikel om hur hon blev anställd för att sköta mathållningen för de samvetsömma under tiden de var förlagda i den nuvarande hembygdsgården i Kärr. Men vad var bakgrunden till att de samvetsömma hamnade i Kärr?

Under åren 1924-1936 hade på Nynäs förlagts kontingenter av s k samvetsömma, d v s värnpliktiga som hade erhållit tillstånd att istället för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning (se Lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, SFS 1920:303). Det civila arbetet på Nynäs, som då ägdes av Vattenfallsstyrelsen, bestod huvudsakligen av skötsel av skogskulturerna (jord- och skogsarbete), men senhösten 1933 och första halvåret 1934 medverkade samvetsömma också vid den ombyggnad av ladugården som överenskommits mellan Vattenfallsstyrelse och den år 1934 tillträdande arrendatorn Anders Andersson. Han köpte senare gården av Vattenfallsstyrelsen. Civilt arbete i andra fall gällde Domänstyrelsen revir, Vattenfallsverkets övriga verksamhet som linjebyggnader och kraftverk, Uppsala Universitets skogsförvaltning och Riksantikvarieämbetets utgrävningar.

Samvetsömma deltog i byggandet av ny ladugård vid Nynäs 1934

Inledningsvis omfattade kontingenterna på Nynäs 10-15 man, men växte i början av 1930-talet till 25-28 man, för att sista året vara nere på 10 man. Uttagningen av de samvetsömma till Nynäs är väl dokumenterad i generalorder (publicerade i TLB Tjänstemeddelande rörande Lantförsvaret, en författningssamling som liknar SFS Svensk Författningssamling) som angav hur många man till Nynäs som skulle uttas från militärområdena i olika delar av landet. Militärområdenas och rullföringsområdenas handlingar på Krigsarkivet i Stockholm redovisar och dokumenterar den rätt utförliga processen från ansökan till beslut. Sista instansen var den s k inskrivningsrevisionen i respektive inskrivningsområde, i fallet Värmlands inskrivningsområde under ordförandeskap av landshövdingen personligen. Den värnpliktiges samvetsbetänkligheter, grundade på religiös övertygelse, skulle intygas av den sökande själv, av kyrkoherden i hemförsamlingen och av pastor i frikyrkliga församlingar eller andra som hade personlig kännedom om den sökandes samvetsbetänkligheter (jfr SFS 1920:303).  

Under årens lopp skedde rekryteringen till Nynäs enligt generalorder enligt följande:

1924 Värmland, Kopparberg, Västernorrland och Västerbotten
1925 Örebro och Värmland
1926 Kalmar, Östergötland och Värmland
1927 Malmöhus, Halland, Blekinge och Kronoberg
1928 Skaraborg
1929??
1930 Malmöhus, Halland, Kronoberg och Norra Småland
1931 Malmöhus, Södermanland och Skaraborg
1932 Malmöhus och Kronoberg
1933 Värmland
1934 Västgöta-Bohus, Värmland och Västernorrland
1935 Värmland
1936 Västernorrland, Skaraborg och Värmland

Inställelsen skedde normalt i januari eller mars respektive år, t o m 1931 på Värmlands-Säby station, därefter på Kristinehamns station. De två första åren var det jägmästaren F Carlsson som tog emot och, från 1926 skogvaktaren H Persson. De värnpliktiga var för sitt arbete underställda dessa. Tjänstgöringstiden som normalt fullgjordes i en följd, i andra fall i två omgångar, var satt till 260 dagar vilket var 50 % längre än för värnpliktiga i allmänhet. Som kuriosa kan noteras, att de värnpliktiga ”därest de under tjänstgöringstiden begagna egen velociped för färd mellan förläggnings- och arbetsplatserna, de erhålla en ersättning från [Vattenfalls]styrelsen av en krona och 50 öre per vecka i ett för allt under den tid velocipeden användes i styrelsens tjänst”. Huruvida de samvetsömma vid Nynäs erhållit sådan ersättning har jag inte kunnat utreda.

(forts.De samvetsömma på Nynäs. Del II)

De samvetsömma på Nynäs. Del II

av  Nils Eliasson
De samvetsömma tycks från början ha förlagts i det numera rivna huset Sjövik mellan Nynäs gård och Kilsviken och med mathållning genom Axel Broström som arrenderade Nynäs t o m 14/3 1929. Ansvaret för mathållningen tycks direkt ha övergått på Carl Otterström som arrenderade Nynäs fr o m 14/3 1929. Enligt överenskommelse av den 19/4 och 24/4 1930 har Vattenfallsstyrelsen och arrendatorn avtalat, att för de samvetsömma värnpliktiga, som inackorderats i maten vid Nynäs gård, skulle Carl Otterström erhålla en ersättning av 2 kr per dag och värnpliktig samt att byggnaden Sjövik skulle upplåtas åt Vattenfallsstyrelsen utan ersättning som förläggning för de värnpliktiga.

Ture Persson drar kärra med Dagmar Andersson (g. Eliasson) på.

Sedan upprepade klagomål förekommit beträffande mathållningen meddelande Vattenfallsstyrelsen i september 1932 att avtalet om mathållning med Carl Otterström skulle upphöra per den 1/10 1932. Istället beslöt Vattenfallsstyrelsen att från Visnums-Kils fattigvårdsstyrelsen per den 1/11 1932 mot en avgift om 30 kr/månad förhyra några rum i det gamla ålderdomshemmet, nuvarande hembygdsgården, som förläggning av de samvetsömma. Huset hade tömts sedan det nya ålderdomshemmet blivit färdigt, men av fattigvårdsstyrelsens protokoll i mars 1933 framgår, att Sven Harald Nilsson fortfarande skulle få bebo ”sin nuvarande lägenhet i f d ålderdomshemmet”. Tydligen delades alltså utrymmena i huset den aktuella tiden mellan de samvetsömma, min mor (som skrev att hon sov i ”kökssoffan vid fönstret mot väster”) och Sven Harald Nilsson. 

Gruppbild med samvetsömma på Nynäs tillsamman med var sin häst.

I nästan 1 ½ år från den 1/11 1932 till den 31/3 1934 var de samvetsömma förlagda i det gamla ålderdomshemmet tills Vattenfallsstyrelsen överenskom med tillträdande arrendatorn Anders Andersson, att han från den 1/4 1934 mot en ersättning av 1.90 kr per person och dag skulle tillhandahålla kost i lämplig lokal vid Nynäs huvudgård. Anders Andersson arrenderade Nynäs tiden 14/3 1934-14/3 1939 men köpte gården per den 14/3 1937. Därefter kunde samvetsömma inte längre förläggas på gården eftersom den inte längre var i statlig ägo. 

Som min mor skrev i hembydsföreningens årsskrift år 2000 blev hon anställd för att sköta mathållningen för de samvetsömma under tiden de var förlagda i den nuvarande hembygdsgården. Jag förmodar att hon formellt anställdes av Vattenfallsstyrelsen även om det i deras arkiv inte gått att finna några anställningshandlingar. Vilka var då de samvetsömma som min mor lagade mat åt? De som ryckte in den 28/1 1932 torde alla just ha fullgjort sina 260 dagar när min mor började sin anställning, så det borde vara de kontingenter som ryckte in 1933 och 1934 som hon lärde känna. Dessa var:  

 Inryckta till Nynäs den 7/3 1933:                     

Axel Paul Lindman, Forshaga                             
Oskar Verner Folke Edvinsson, Karlstad

Karl Olov Svärd, Skattkärr                                   
Sven Elving, Uddeholm

Gustaf Yngve Gustafsson, Höje                                                     
Johan Gustav Valdemar Hedlund, Forshaga

Jan Axel Eklöf, Ekshärad                                      
Arvid Natanael Persson, Frykerud

Anton Julius Sjögren, St Kil                                  
Johan Axel Johansson-Sjöberg, N Ullerud

Nils Ingemar Olsson, Sunne                               
Gustaf Edvin Jonsson, Sunne

Anders Bernhard Persson, Gustavsfors         
Lars Folke Larsson, Arvika

John Hugo Johansson, Arvika                             
Edvin Johansson, Edane

G E Engstrand, Edane (?)                                     
Axel Otto Axelsson, Årjäng

Torsten Andreas Balder, Mellerud                  
Gösta Fridolf Karlsson, Skållerud

Bengt Zakeus Carlsson, Skållerud                     

Inryckta till Nynäs den 8/1 1934:                     

Erik Albin Natanael Wahle, V Frölunda          
Karl Axel Henzo Karlsson, Lysekil

Nils Oskar Johansson, Oscarfredriksborg     
Bertil Valfrid Flyckt, Boo

Knut Hugo Natanael Edlund, Karlstad            
Karl Axel Daniel Holm, Ö Fågelvik

Alf Arnold Gustafsson, Skived                                                        
Klas Ture Persson, Gustav Adolf

Nils Oskar Mellqvist, Hagfors                             
K A Karlsson, Munkfors (?)

Sven Enock Larsson, Lekvattnet                                                    
Frej Eskil Lennart Vinborg, Annelund

Karl Olof Erik Rud, Karud                                     
Arnold Verner Pettersson, Grums

Olov Arvid Larsson, Sunne                                  
K L Eklund, Säffle

Algot Vilhelm Jansson, Sunne                                                        
Erik Mauritz Thyberg, Gräsmark

Alf Herbert Andersson, Växvik                                                       
Sven Bertil Johansson, Edane

Erik Gustaf Lindmark, Åmål/Göteborg          
Sigvard Teodor Napoleon Magnusson, Högsäter

Gösta Evert Helmer Helmersson, Åmål         
Axel Alfred Andersson, Skållerud

Johan Rudolf Johannesson, Skållerud            
Anders Gunnar Andersson, Ärtemark

Arne Karlsson, Ärtemark    

I sin artikel namnger min mor endast en av de samvetsömma, John Hedlund från Forshaga, den ort där mina föräldrar bodde under 30 år. I kapitlet Vapenvägraren i sina memoarer Korstågpastorn, en bok som jag inte tror min mor läst, skriver John Hedlund om sin tid på Nynäs och hur han åtalades för vägran att utföra anvisat arbete eftersom han inte kunde acceptera att utföra något arbete som bestämts av militära myndigheter; han begärde att samvetsömma skulle sortera under ”ett civilt departement”. Han dömdes av Kristinehamns tingsrätt till fängelse i två månader för att dels ha uteblivit efter permission, dels vägrat utföra honom anvisat arbete – ”arbetsvägran och rymning” som han själv skriver i sin bok. Bakgrunden var frågan huruvida även samvetsömma vid krigsutbrott skulle få bära vapen som alla vapenföra personer.  Hedlund skriver utförligt om hur straffet avtjänandes i Karlstad och Kristinehamn och om fortsatt militärtjänstgöring i Porjus fram till dess han kom hem till Värmland straxt före jul 1934.

Jag har mer utförligt kommit i kontakt med två andra samvetsömma från 1934 års kontingent, nämligen dels Ture Persson, som gifte sig med Valborg Ullström från Visnums-Kil och bosatte sig i Kristinehamn, dels Erik Wahle, som också bosatte sig i Kristinehamn. Från Ture Perssons sondotter i Kristinehamn, och Erik Wahles son i Vansbro, har jag fått bilder från deras respektive familjealbum tagna under förfädernas respektive tjänstgöring på Nynäs. En av bilderna, där min mor sitter på en kärra som dras av Ture Persson, finns även i min mors album. Nedan återges även några gruppbilder av samvetsömma på Nynäs 1934 med förmannen skogvaktaren Herbert Persson, samt ombyggnaden av ladugården år 1934.    

           

Kyrkrenen från Kilsby respektive Nynäs

Kyrkrenen från Ekbacken till Visnums-Kils kyrka

Att kyrkan var en viktig samlingspunkt i bygden vittnar bl.a. de kyrkrenar som förr ledde från de stora gårdarna, Nynäs och Kilsby till kyrkan i Visnums-Kil. Idag skvallrar en vacker gammal grind i smidesjärn och en öppning i stengärdesgården mot Nynäs ägor om att det har lett en kyrkren till kyrkan från de båda gårdarna. När kyrkrenarna kom till är osäkert men på den häradsekonomiska kartan 1883-1895 (Kilsbyn 1112-63-10) är kyrkrenen från Kilsby tydligt utmärkt. Kyrkrenen från Nynäs verkar ha kommit till senare. Ett fotografi från senare delen av 1920-talet har fångat ett hästekipage på väg från Ekbacken vid Kilsby mot kyrkan.

Förr i tiden förväntades varje vuxen besöka kyrkan och gudstjänsterna, åtminstone under de viktigare kyrkhelgerna. Under stormaktstiden var detta inskrivet i kyrkolagen.
Gör någon förackt af then allmänna Gudstjensten, så at han sellan kommer till kyrckjo på Söndagar och Högtidsdagar: är han therföre varnad, som i kyrckjoordningen sägs, böte 10 Daler. Håller någor sitt husfolk ifrån kyrckjo, således som sagdt är, vare lag samma.
- Sveriges Kyrkolag av år 1686, Missg. B. kap. 3, § 3.
I det tredje budordet Tänk på vilodagen, så att du helgar den betonas att söndagen var en vilodag som var och en skulle respektera. Det sågs inte med blida ögon att utföra arbete på helgen efter helgmålsringning kl. 18.00 på lördagen. För jordbrukaren som var och är beroende av tjänlig väderlek var det inte alltid lätt att lägga ner arbetet på helgen och invänta vardagen.

Bernhard Julius Kaldén, som tillträdde som komminister i Visnums-Kil 1901 var skolad i den shartauanska kyrkotraditionen och höll hårt på det tredje budet.  Det berättas att komministern vid något tillfälle anmärkt på att manskap från Kilsby utförde arbete på fälten under sabbaten. Patron på Kilsby ska ha blivit så förtörnad att han befallde att kyrkrenen skulle plöjas bort. Om historien är sann är oklart men sant är att berättelsen om detta cirkulerat i bygden. Troligen hade väl kyrkrenen spelat ut sin roll och att den var ett hinder för ett mer rationellt jordbruk.
Kyrkrenen från Nynäs plöjdes bort så sent som 1978.

Kyrkrenen från Nynäs fotograferad 1958