Dialekten i Visnums-Kil

Av Elias Storm

Visnums-Kil är en gammal socken, som omnämns redan under 1300-talet, och gårdarna Ed och Näs (numera Nynäs) är kända redan från 1200-talet. Bygden är utan tvekan ännu äldre än så, och den har därför haft lång tid på sig att utveckla en egen särart – inte minst när det gäller språket. Tillsammans med övriga delar av Visnums härad har Kil utgjort en gränstrakt mellan Värmland och Västergötland, och socknen har haft flitiga kontakter både norr- och söderut. Genom Visnums härad har västgötska språkdrag kunnat sprida sig till östra Värmland, samtidigt som värmländska språkdrag på samma väg har kunnat tränga ned i Västergötland.

Dialekterna i hela Visnums härad – med socknarna Visnum, Kil, Rudskoga, Södra Råda och Nysund – utgör utpräglade övergångsmål mellan västgötska och värmländska, även om det värmländska inslaget är klart dominerande. Till de mest utmärkande värmländska dragen hör försvagningen av nästan samtliga ändelsevokaler till -e: I hela södra Värmland heter det å skrive, å bäre, e fḷecke och häster, medan det i Västergötland heter skriva, bära, e fḷecka och hästa(r). Typiskt värmländsk är också den bestämda pluralformen hästera för ’hästarna’, som i Västergötland motsvaras av hästa. På dessa punkter ansluter sig även Amnehärad till Värmland snarare än övriga Västergötland, och målet där är alltså också att betrakta som värmländskt. Dialektuttalet Kiel av sockennamnet (som egentligen borde stavas Kilen) är också avgjort värmländskt; ’kvällen’ och ’hunden’ heter i hela östra Värmland kväel och huen, men i Västergötland kvällen och hunn.

I förhållande till övriga Värmland utmärks emellertid Visnums härad av de många västgötska språkdragen. Ett par av dessa exemplifieras av följande talesätt, som jag har hört från Vike i Visnum: Ôppi Vesnômet, där hånnhälser de (”uppi Visnum, där handhälsar de”). För det första kan man jämföra uttalet Vesnômet med grannsocknen Varnum, som där uttalas Varnôme. I båda fallen får namnet en bestämdhetsändelse av samma slag som ’huset’, men medan det heter huset i Visnums härad och Västergötland, heter det huse i Varnum och övriga södra Värmland. Detta -t faller dock bort i vissa ord även i Visnums härad, som i nô anne (’något annat’), och sannolikt har former som huset och diket införts från Västergötland i ganska sen tid. För det andra skiljer sig uttalet hånn för ’hand’ från det gängse värmländska hann med mörkt, bakre a-ljud. Även detta å-uttal är ett västgötskt drag, som i Vinsums härad också förekommer i ord som bånn och sånn (’band, sand’). Uttalen hånn och bånn har härifrån spridits vidare uppåt Bergslagen, medan sånn är begränsat till Visnums härad (förr även Karlskogatrakten). Ett annat västgötskt uttal, som skiljer Visnums härad och Karlskogatrakten från övriga Värmland är uttalet av ordet viḷe (vila) med tjockt L; i övriga Värmland har detta ord tunt L. Uttalen sâ (skall) och sulle (skulle) är också typiska för Visnums härad, men förekommer även i Kristinehamnstrakten.

Uttalet de för ’de’ är anmärkningsvärt, eftersom detta pronomen uttalas som di i både Västergötland och övriga Sydvärmland. Detta uttal skiljer dialekterna i Vinsums härad från alla kringliggande mål, och utgör ett ålderdomligt drag som har råkat bevaras just här. Över huvud taget utgör dialekterna i Visnums härad ett ganska enhetligt och väl avgränsat dialektområde, även om det finns vissa mindre skillnader mellan de olika socknarna. Exempelvis är a-ljudet i backe mörkt och bakre i Kil, Visnum och Södra Råda, men ljusare och främre i Rudskoga och Nysund. Övriga häradets nöckeḷ motsvaras också av nyckeḷ i Nysund, där dialekten uppvisar viss påverkan från Närke.

Några ungefärliga dialektgränser i sydöstra Värmland. Linje 1 visar nordgränsen för tjockt L i ordet ’vila’. Linje 2 visar gränsen mellan sydligt huset, de och nordligt huse, di. Linje 3 visar gränsen mellan värmländskt bäre, hästera och västgötskt bära, hästa.

Som dessa exempel visar, har dialekten i Kil och övriga Visnums härad formats av kontakterna mellan värmlänningar och västgötar under lång tid. Ofta har de västgötska språkdragen hejdats i denna del av Värmland, medan de i andra fall har spridits vidare till stora delar av landskapet. Detta gäller inte minst det skorrande r-ljudet i början av ord och när det är långt, t.ex. i rätt och kärr, som trängde in i Visnums härad från Västergötland i början på 1800-talet. Sådant uttal är numera rätt allmänt i östra Värmland fram till en ungefärlig gräns Väse–Molkom–Olsätter–Lysvik–Lekvattnet, och nordgränsen löper över Nyskoga–Norra Råda–Tyngsjö (och även väster och norr därom kan skorrande r förekomma hos vissa personer). Dialekterna i Visnums härad har alltså varit helt avgörande för språkutvecklingen i hela Värmland genom att transportera västgötskt språkgods norrut med fiskebåtar och vagnar. Våra dagars förändrade kommunikationer och rikssvenskans dominerande ställning har sannolikt satt stopp för det nära språkliga utbytet mellan västgötskan och värmländskan, men både killingar och visnumingar bör ägna en tanke åt, hur deras förfäder har påverkat våra värmländska dialekter.

För den som vill lyssna på äldre tiders dialekt från Visnums-Kil, finns det två inspelningar från socknen på den digitala karttjänsten Folke, som sköts av Institutet för språk och folkminnen. Där kan man lyssna på fadern och sonen Nils och Sven Andersson i Brattsand (födda 1875 respektive 1915) berätta om fisket på Vänern förr, samt höra Anders Svensson i Elinerud (född 1876) tala om fiske, jordbruk och luciafirande. Inspelningarna finns att tillgå här:  https://folke.isof.se/places/1917/category/contentG5

För vidare läsning om dialekten i Visnums-Kil och dess grannsocknar hänvisar jag till källförteckningen nedan.

Källförteckning

Broberg, R., (1973): Språk- och kulturgränser i Värmland: En översikt och några synpunkter. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 1972:2.

Götlind, J. (1941): Västergötlands folkmål del 1: Vokalerna. A. Text. Uppsala. Kungl. Gustav Adolfs akademien.

Kallstenius, G., (1927): Översikt av Värmlands svenska dialekter. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 1927:1.

Kallstenius, G., Lampa, S. & Noreen, E. (1939): Ortnamnen i Värmland län del XII: Visnums härad. Uppsala. Kungl. ortnamnskommissionen.

Landtmanson, S. (1950): Västergötlands folkmål del 4: Formläran. Uppsala. Kungl. Gustav Adolfs akademien.

Storm, E. (2023): Ölmemålet. Kristinehamn. Norlén & Slottner.