Kapellet byggs
1936 inleddes byggandet av Betaniakapellet i Kärr, en utpost till pingstförsamlingen i Kristinehamn. Av godsägaren Victor Andersson, Ed, fick församlingen 1936 friköpa en tomt, belägen mellan gamla och nya landsvägen vid Kärr. Där uppfördes under 1936 en frikyrkolokal med sittplatser för ungefär 150 personer samt en bostadslägenhet på ett rum och kök för en vaktmästare. På övre botten iordningställdes ett rum för gästande evangelister. Lokalen och bostadslägenheterna försågs med elektriskt ljus och uppvärmning. Byggnaden saknade indraget vatten och wc. Samlingslokaldelen hade ingång från gamla landsvägen. Den var möblerad med enkla bänkar med ryggstöd med en mittgång fram till podiet eller estraden. På podiet fanns till höger en predikstol och bakom denna tramporgeln. Ovanför podiet fanns en enkel oval tavla med namnet Jesus. I en nisch i mitten fanns dopgraven. Till höger om den ledde en dörr in till ett mindre rum, där dopkandidaterna förberedde sig för dopet. Längre fram doldes dopgraven av ett draperi. Sidorummet var tillräckligt stort för att få plats med en säng, en byrå eller ett sängbord. Det fungerade bl a som ett avskilt rum för sjuka medlemmar i vaktmästarfamiljen och som bönerum. Här tillbringade Johannes Jonsson, en av pingströrelsens pionjärer i Visnums-Kil, sina sista dagar i augusti 1938. Inför en dopakt fick man fylla dopgraven med vatten som man körde fram med häst till entrén och via en ränna ledde ned i dopgraven.Interiör från pingstkapellet i Kärr |
Stort åtagande
Kapellet var ett stort åtagande för en liten lokal bönegrupp på ca 20
personer. Med stöd från pingstförsamlingen i Kristinehamn, offer (kollekter),
ideellt arbete och dagsverken samt gåvor i form av virke mm kunde man
färdigställa kapellet och inviga detsamma 1937.När på året 1937 invigningen skedde är oklart men utifrån en odaterad tidningsnotis (troligen från Värmlands-Posten) inleddes invigningshögtiden på en lördag med enskilt möte för troende med firande av Herrens nattvard. Påföljande söndag kl. 15.00 skedde själva invigningshögtiden för en fullsatt lokal. Vid invigningshögtiden medverkade pastorer och strängmusik från församlingen i Kristinehamn samt gästande evangelister. Kl. 20.00 hölls väckelsemöte inför medlemmar och många intresserade från trakten. Många tog med intresse del av verksamheten i kapellet men antalet medlemmar begränsade sig till ett tjugotal genom åren.
Träffades i torpsstugorna
Pingströrelsen
i Visnums-Kil ska ha kommit till socknen via Finnerödja och evangelister
verksamma där, bl a två norska evangelister Maria och Anna Jansson. De samvetsömma på Nynäs som utförde civilt
arbete för Kungliga väg- och vattenfallsstyrelsens räkning var också en tidig
drivkraft i rörelsen.
Under det
första skedet, före tillkomsten av Betaniakapellet, brukade bönegruppen samlas
i en ödestuga i Justorp. Ibland fick man låna missionshuset i Berg. En stuga
vid Åserud användes också för sammankomster liksom Henning Karlssons hem i
Hasselmarken. Emma Johanssons stuga i Tullens användes också som lokal för
bönegruppens möten. Emma Johansson var en ensamstående mor till flera barn,
levde i fattigdom och drog sig fram som dagsverkare i gårdarna och tillverkade
riskvastar och sålde för sitt och sina barns uppehälle. Hon blev omvänd och
anslöt sig till bönegruppen och blev rörelsen trogen fram till sin död 1943.
Pionjärerna
Johannes
Jonsson, arrendator på prästgården i Visnums-Kil, blev tidigt dragen till
pingströrelsen och blev en av pionjärerna. Johannes bror Anders Jonsson i
torpet Sunnås, som också låg under prästgården, upplät torpet till bönegruppens
sammankomster. Hur förhållandet var mellan arrendatorn och pingstvännen
Johannes Jonsson och den högkyrklige komministern Bernhard Julius Kaldén i
prästgården är inte dokumenterat men som representant för statskyrkan såg han
troligen skeptiskt på den framväxande karismatiska väckelsen som slagit rot i
socknen.
Att några betraktade pingströrelsen som rena irrläror vittnar följande yttrande: ”Vägen till helvetet går via Sunnås. ”Vem som först fällde dessa fördömande ord är inte klarlagt. Det hände också att ungdomar utförde olika pojkstreck för att störa verksamheten. Man bar t ex bort förstutrappen till torpet och en gång släpptes en katt ner i skorstenen. Johannes Jonsson, hans dotter Anna och hennes dotter Märta flyttade till vaktmästarbostaden i det nybyggda Betaniakapellet sedan prästgårdsarrendet hade löpt ut 1937. Johannes och Anna dog båda 1938 och Märta gifte sig samma år med Johan Johansson som var dräng på Nynäs.
Gruppbild från tidigt
stugmöte i bönegruppen. Johannes Jonsson står som fjärde man från h. iförd vegamössa. Längst ned Sunnås och Johannes Jonsson, arrendator i prästgården |
Att några betraktade pingströrelsen som rena irrläror vittnar följande yttrande: ”Vägen till helvetet går via Sunnås. ”Vem som först fällde dessa fördömande ord är inte klarlagt. Det hände också att ungdomar utförde olika pojkstreck för att störa verksamheten. Man bar t ex bort förstutrappen till torpet och en gång släpptes en katt ner i skorstenen. Johannes Jonsson, hans dotter Anna och hennes dotter Märta flyttade till vaktmästarbostaden i det nybyggda Betaniakapellet sedan prästgårdsarrendet hade löpt ut 1937. Johannes och Anna dog båda 1938 och Märta gifte sig samma år med Johan Johansson som var dräng på Nynäs.
I Hasselmarken var Henning Karlsson och Rickard Johansson aktiva och drivande inom bönegruppen. Henning blev ca 1940 äldstebroder i församlingen i Kristinehamn. Henning åtnjöt stort förtroende inom församlingen trots att han inte kunde motstå tobakens frestelse. Det var svårt att lägga av med snusandet. Han gömde snusdosan i vedboden och smög sig dit när begäret blev för stort. Snusandet hemlighöll han även för sin fru. Församlingsrepresentanterna som utsågs att tala Henning till rätta undrade om inte hustrun känt tobakslukten när de pussade på varandra.
Rickard
Johansson, granne med Henning i Hasselmarken, var också aktiv i bönegruppen och
senare i kapellets verksamhet. Rickard, som var kassör för verksamheten i
Visnums-Kil, var duktig på gitarr och spelade orgel i kapellet till
församlingssången ur Segertoner som var pingströrelsens sångbok, sammanställd
1932 av Levi Pethrus. Rickard gifte sig på 1940-talet med Anny som var
evangelist på utposten Kärr ett antal år. Tillsammans höll paret söndagsskola i
Hasselmarken och deltog aktivt i församlingslivet och musiken i kapellet.En del Visnums-Kilsbor kommer ihåg att man såg Anny komma cyklande varje söndagförmiddag på väg från Hasselmarken till kapellet. Gitarrfodralet hade hon vilande på knäna med halsen på styrstången. Gitarrfodralet guppade lustigt upp och ner när hon kom trampande fram den långa milen från Hasselmarken.
Många hyresgäster i kapellets vaktmästarbostad har passerat revy genom åren. Första hyresgästen var den tidigare nämnde Johannes Jonsson, dottern Anna och hennes dotter. Frans och Elin Toll var hyresgäster i kapellet ett antal år liksom Alfhild och Erik Öhlén på 1960-talet.
Rickard och Anny Johansson med söndagsskolebarn i Hasselmarken |
Populär evangelist
De yngre tyckte om att besöka pingstkyrkans möten. Det var en friare gudstjänstordning och mycket sång och musik fastän en del tyckte det var märkligt och lite skrämmande med allt tungomålstalande. En norsk evangelist Bergelott Nordmoen som var verksam på utposten Kärr en kort period var mycket populär och slog an på ungdomen och inte minst de unga männen. Hennes visum löpte ut i september 1941 och hon blev tvungen att återvända till ett okänt öde i hemlandet Norge som var ockuperat av Tyskland. Bergelott dök upp hos Rakel och Åke Johansson i Hasselmarken en gång på 1980-talet i sällskap med sin man och sina två barn och bar syn för sägen att allt gått bra.Tältmöten
För att nå fler med det kristna budskapet anordnades sommartid tältmöten på några platser i socknen, bl a Medskagen och på Eds ägor. Årligen anordnades också i början av augusti stormöten i kapellet med deltagande av pastorer och strängmusik från Kristinehamn. I anslutning till mötena serverades kaffe utomhus vid tjänligt väder. Kapellet hade inget eget kök utan man fick nyttja vaktmästarbostadens kök.Ett erbjudande från kommunen
1940 blev kapellet via församlingen i Kristinehamn kontaktad av Visnums-Kils landskommun som ville göra ett byte av lokal med församlingen. Man erbjöd församlingen gamla ålderdomshemmet (nuvarande hembygdsgården) plus en mellanskillnad mot att kommunen fick överta kapellet. Troligen hade kommunen behov av ytterligare lokaler för skolverksamheten. Församlingen avböjde dock erbjudandet.Många hyresgäster i kapellets vaktmästarbostad har passerat revy genom åren. Första hyresgästen var den tidigare nämnde Johannes Jonsson, dottern Anna och hennes dotter. Frans och Elin Toll var hyresgäster i kapellet ett antal år liksom Alfhild och Erik Öhlén på 1960-talet.
Slutet
Den sista hyresgästen var Göte och Mary Andersson som senare bytte efternamn till Abresparr. Göte som var född i Väglösa, Rudskoga var kolportör och reste kring i trakten och sålde religiösa skrifter och musik. Göte var också missionär på Island. När de flyttade stod kapellet tomt en tid innan det såldes till Eje och Ingrid Hultström. Därmed sattes punkt för pingstkapellets 36-åriga historia som frikyrkolokal.Kapellet före och efter ombyggnad till privatbostad |
Källor:Esse Lövgren: Den religiösa utvecklingen i Visnums-Kil I-III (Värmlands-Posten 1946-07-08—15) Oscar Lövgren: Ur väckelserörelsens historia II : Värmländskt fromhetsliv. Stockholm 1940 Odaterad artikel om invigningen av Betaniakapellet 1937 (troligen från Värmlands-Posten) Följande personer har vänligen bidragit med upplysningar om verksamheten och/eller lånat ut fotografier till artikeln: Signe Johansson, Lerbäcken; Lars-Erik Ahlzén, Filipstad; Rakel Johansson, Hasselmarken; Birgit Johansson, Såen, Medhamn; PeO Johansson; Tord Jakobsson, Kristinehamn; I Hultström, Kristinehamn |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar