Julhögar – en brödtradition i gamla bondesamhället

I förberedelserna inför årets stora högtider räknades brödbaket som en av de allra viktigaste sysslorna. Det bakades finare bröd som skiljde sig från det hårda och torra bröd som hörde till vardagen i bondesamhället. Det bröd som bakades inför årets högtider, speciellt inför julen, var bakat med omsorg, dekorerades, sötades och smaksattes med brödkryddor av olika slag. De helger under vilka färskt mjukt bröd serverades kallades också för sötebrödsdagar.

Det var framför allt till jul och till de andra stora högtiderna som man bakade sötebröd. Julbaken var väl tilltagna, eftersom baket skulle räcka till många under den långa helgen. Till familjen och till tjänstefolket på gården i första hand men även till den indelte soldaten och till tiggare och fattiga som gick runt i bygderna för att få en smakbit av gårdarnas överflöd. Det var särskilt viktigt att under julen dela med sig.

En del av bröden åts mjuka och färska, men en vanlig jultradition i bondesamhället var att alla kring julbordet fick en egen hög med bröd, att hushålla med under helgen, en så kallad julhög. Det bakades även skådebröd som åts först efter helgen eller sparades till tiden för den första vårsådden, som en så kallad såkaka. Hästen som slet på tegarna kunde få en del av såkakan och resten kunde spridas ut över åkern, som en önskan om god skörd.
Seden med julhögar på julbordet har varit vanlig i landet fram till slutet av 1800-talet för att sedan avta och försvinna. Minnet av julseden kan man bl.a. se i uppteckningar in på 1920-talet i Institutet för språk och folkminnens samlingar. I sällsynta fall har seden med julhögar levt vidare inom vissa familjer.

Julbord med gipskyrka och julhögar. Bråte herrgård 1890-tal.
Akvarell: Anna Cederström

                            

 

Emilie Kaldén (f. Cederström) (1869-1949) var född och uppväxt på Bråte herrgård i Segerstad och gifte sig med B Julius Kaldén som så småningom (1902) blev präst i Visnums-Kil.  Hemma på Bråte var traditionen med julhögar levande i slutet av 1800-talet vilket dokumenterats av Emilies syster Anna som avbildat livet på Bråte i en serie små akvareller, interiörer såväl som exteriörer. Ett urval av Anna Cederströms akvareller från Bråte publicerades i Värmlands Museums årsbok 2016 under titeln Hemma på Bråte med kommentarer av Elisabet Hidemark. Systern Emilie förde med sig traditionen med julbröd till prästgården i Visnums-Kil. Det finns ett fotografi från prästgården 1936 som visar ett uppdukat julbord med julhögar till var och en i familjen. På fotot syns också en vit gipskyrka som också stod på julbordet i Bråte. 

Uppdukat julbord med julkyrka och julhögar i prästgården i Visnums-Kil.
Foto: Samuel Kaldén 

Yngste sonen i prästgården, Samuel Kaldén, såg till att fortsatta traditionen när han gifte sig och bildade familj i Karlstad. Han dokumenterade familjens julbord med julhögar och gipskyrka 1957. 

Julbord med julkyrka och julhögar i familjen Kaldéns hem i
Karlstad 1957. Döttrarna Elisabeth och Maria beskådar det
uppdukade julbordet.
Foto: Samuel Kaldén

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Maria Tiger (f. Kaldén) berättar följande om traditionen med julhögar inom familjen Kaldén: 

Julkyrkan i gips, som stått på Bråte och i prästgården i Visnums-Kil ställdes i centrum på den bakre halvan av jubordet. Ett rektangulärt ganska stort mässingsfat stod framför med fikon, dadlar och frukt. Ett mindre runt mässingsfat fylldes med nötter att knäcka. Längst fram på kanten lades julhögarna, en för varje familjemedlem. I varje hög låg underst en liten saffranskrans, därpå ett rågbröd i form av en kuse (som ett S) och överst en mördegskaka i form av en bokstav – initialbokstaven till vars och ens förnamn.

Traditionen med julhögar levde kvar inom familjen fram till början av 1980-talet. Traditionen verkar inte varit vanlig i Visnums-Kil. Dock finns den dokumenterad på andra håll, i Värmland, i Dalarna, Hälsingland och Småland.

/Roland Tiger

Litteratur: Det svenska julbordet : rötter, riter, rätter : från år 1000 till 2000 / Christina Fjellström, Håkan Liby ; huvudfotograf: Björn Lindberg. 2000

 

Nyupptäckt folkmusik från Visnums härad

Det finns ganska få uppteckningar av vokal folkmusik från sydöstra Värmland. Betydligt fler låtar från området finns upptecknade och spelade. Det geografiska området i sydöstra Värmland som omfattas av Visnums härad är Visnum, Visnums-Kil, Nysund, Rudskoga och Södra Råda. Det senaste tillskottet till folkmusiken i vår del av landskapet hittades nyligen i Musik- och Teaterbiblioteket i Stockholm där några låtar och visor (11 st) från Visnums härad fanns bland Bror Beckmans arkiverade handlingar. Bror Beckman föddes 10 februari 1866 i Kristinehamn och avled 22 juli 1929 i Ljungskile. Farfadern Johan Wilhelm Beckman var präst och hymnolog. Fadern Adolf Beckman var musikbefälhavare vid Värmlands fältjägare, musiklärare och tonsättare, men också verksam som försäkringsinspektör. 

Bror Beckman 1866-1929

Bror Beckman blev försäkringstjänsteman som sin far men efter gedigen musikutbildning kompositör och 1910-29 chef för Stockholms musikkonservatorium, numera Musikhögskolan. 1911 blev han utnämnd till professor. Bror Beckman var vän med herrskapet Larsson på Kilsby i Visnums-Kil som han besökte åtminstone ca 1912. I hans handlingar i Musik- och Teaterbiblioteket finns bevarat ett gratulationstelegram på Beckmans 55-årsdag år 1921 från Erik Larsson på Kilsby. Konstnären Arne Kilsby var troligen under del av sina konstnärsstudier i Stockholm inneboende hos Beckman. Eventuellt gjordes folkmusikuppteckningarna i Kilsby, Visnums-Kil men möjligen även på annat håll inom det geografiska området som är Visnums härad och senast i slutet av 1920-talet. 

Kristinehamns bildarkiv

Wahlundska gården i Kristinehamn som inrymmer bildarkivet

 

Igår, 3 november 2020, besökte Grön Musiktradition Kristinehamns bildarkiv och fick en visning av arkivet och information om verksamheten av Katrin Karlsson. Arkivet består idag av ca 550 000 bilder, många i fotoalbum i arkivets studierum. En del negativ och glasplåtar förvaras i Marieberg i särskilt klimatarkiv. Åtskilliga av arkivets foton finns registrerade och tillgängliga i arkivets databas som man hittar på nätet under https://khm.kulturhotell.se/. Det finns även foton med anknytning till Visnums-Kil och Visnum och i bilddatabasen kan man bläddra bland bilderna. Man kan också leta speciella bilder på byggnader, verksamheter m m. Söksystemet känns dock lite krångligt om man inte är välbekant med det och det är lite svårt att få bra träffar.

Arkivet tar gärna emot fler lokala bilder att införliva i fotoarkivet. Arkivet vill också gärna ha hjälp med att identifiera foton som saknar utförlig bildbeskrivning och identifierade personer. Detta skulle kunna vara en lämplig uppgift för studiecirklar, grupper eller enskilda initiativ. Kompletterande uppgifter till bilder i bilddatabasen lämnas via e-post till bildarkivet@kristinehamn.se. Ange bildens kod och nummer (ex. BAD 989) så arkivet hittar det foto som avses.

Kristinehamns Bildarkiv ligger i Wahlundska gården centralt i Kristinehamn, på Södra torgets västra kortsida. Huset med ekonomibyggnader uppfördes 1806 av bergsfogden i och rådmannen J E Knidstedt. Gården beboddes under åren 1838-77 av köpmannen Gustaf Wahlund, som sannolikt gett den dess nuvarande utseende och namn.

Arkivet är öppet torsdagsförmiddgar kl. 09.00-12.00

Vi minns de gamla spelmännen

Så går vi bort, men ändå finns
vi här i år och dar.
Så länge människorna minns
oss håller vi oss kvar.
---

Olle Adolphson

Visst är det märkligt att vissa människors eftermälen verkar bestå över tid, trots att de levt i relativt blygsamma omständigheter till skillnad mot andra med högre status och position under sin livstid och ibland med pampigare gravvårdar resta över sig.
Och visst är det märkligt att musiken har den förmågan sträcka sig över tid och generationer och beröra människor och bäras vidare av nya generationer av utövare och musikintresserade. I Visnums-Kil och för den delen även Visnum har det funnits aktiva spelmän som glatt människor med spel till dans och förströelse och vars folklåtar finns kvar och spelas än idag och påminner om de gamla kulturbärarna.

Kyrkan var länge stängd för spelmanmusiken. Idag är situationen en helt annan. Det närmaste några av de gamla spelmännen kom till musicerande i kyrkan var att trampa bälgen till kyrkorgeln. Otto Karlsson, Månserud var orgeltrampare 1905-1930. Hans son Anton Karlsson övertog sysslan och upprätthöll den till 1947 då kyrkan fick elektrisk ström liksom lufttillförseln till orgeln.

På kyrkogården hittar man glädjande nog fortfarande gravplatserna över många av traktens spelmän. Ingenstans anges att de var spelmän utan gravstenarna skriver t.ex. hemmansägare, jordbrukare skomakare m.m. liksom hemort.

På Visnums-Kils kyrkogård vilar följande spelmän:
Edvard Magnusson f. 1887, d. 1976
Otto Karlsson, Månserud, f. 1868-05-02 d. 1939-01-23
Anton Karlsson, Berget,1900-08-19, d. 1996
Otto Karlsson, Munkerud, f. 1880-10-14, d. 1944-01-08
Sigvard Karlsson, Munkerud, f. 1912-04-15, d. 1992
Helge Johansson, Lerbäcken, f. 1894, d, 1966
Göran Andersson, Västankärr, f. 1868-06-30, d. 1939-05-22
Ernst Göransson, f. 1891, d. 1974 (Visnums kyrkogård)

 

 

"Kjellgrens ärtor"

En ung Samuel Kaldén i prästgårdens ärtodling.

Vid växtinventeringar hittas ibland gamla och unika växter, rosor, fruktträd eller perenner, som har levt kvar ömt vårdade i trädgårdar intill våra dagar eller som lyckats överleva på ödetomter här och var.
Mindre ofta stöter man på ettåriga nyttoväxter som odlats i decennier i följd genom att man sett till att spara utsäde till nästa odlingssäsong. Gråärten är en baljväxt som har odlats i hushållen i alla tider ända in på 1850-talet då det kom andra baljväxter (gula och gröna ärtor) som var mer lämpliga för storskalig odling. Idag har gråärten fått något av en renässans bland hobbyodlare intresserade av äldre kulturväxter. I klockargården i Visnums-Kil fick gråärten en fristad i början av 1960-talet och har odlats i obruten följd till idag och förhoppningsvis många år framåt. 

 Min pappa Samuel Kaldén fick ärtorna, troligen på 1950-talet, av en man vid namn Kjellgren som han, efter vad jag minns, träffade i samband med sitt arbete. Denne Kjellgren skulle ha varit Eric Kjellgren, omtyckt lararettsläkare i Arvika. Pappa var trädgårdsarkitekt med kontor i Karlstad och arbetade mest med kyrkogårdsutvidgningar i de flesta församlingar inom Karlstads stift (Värmland och Dalsland) samt även närliggande församlingar inom Närke, Västmanland och Västergötland. Jag tycker mig minnas att han kan ha mött Kjellgren i Dalsland eller västra Värmland. Ärtorna har sedan odlats på familjens sommarställe Klockargården i Visnums-Kil, Kristinehamns kommun. Farfar köpte Klockargården som pensionärsbostad på 1940-talet efter ca 40 års arbete som präst i Visnums-Kils församling. Min far var född i prästgården där och fick så småningom ärva Klockargården och jag och min syster efter honom. Jag har varit alla mina somrar som barn och ung i Klockargården och minns att vi odlade, skördade och åt de goda ärtorna. 

Gråärtor i Klockargården juli 2020.

 

Ett år var det nära att vi förlorade dem. Pappa hade hängt ärtriset i vedboden för att torka och det tyckte mössen var perfekt. Tre ärtor fanns kvar och såddes i trädgårdslandet vid ett träd. Det gick bra och vi fick flera ärtor för sådd inför året därpå. Sedan jag och min man övertog Klockargården har vi fortsatt att odla ärtorna där. Vi odlade också ärtorna vid vårt hus i Hallsta, Ånge kommun under åren 1985-2016. 

 Gråärten kan användas som sockerärt, vilket jag gör mest.”Snoppa” och förväll mycket kort i kokande lätt saltat vatten. Frys in i lagom portioner. Eller förväll lite längre och ät genast med lite smör. 

 Funkar också utmärkt som ”släpärt”. Låt ärtorna växa till sig lite mera innan du plockar. Låt fästet och ’trådarna’ sitta kvar, förväll i lätt saltat vatten, doppa sen i skirat smör och sug ur ärtorna. Mums! 

 /Maria Tiger

Fårskötsel i liten skala på Visnums-Kils prästgård 1920-talet

Fåren på prästgården på vårbete. Akvarell av Samuel Kaldén

Samuel Kaldén, född 1905 i prästgården i Visnums-Kil, berättade 1982 hur han i sin ungdom hjälpte till med att sköta fåren på prästgården:

Under uppväxttiden 1910 -1920 var jag med och skötte om fåren i Visnums-Kils prästgård. Under vinterhalvåret hade vi i allmänhet fyra får, tre tackor och en bagge, eller ”bäse”. Fåren utfodrades under vintern med hö från en spjälhäck, som fåren fick repa åt sig fodret ur. Som fyllnadsfoder gav vi dem hackelse av havrehalm och rotfrukter. En hink färskt vatten fanns alltid i fårkätten. Råghalm och torrt löv användes som strö. På våren skedde lammningen, tackan fick ofta två lamm, ”tvärlamm”, kallad på bymål. Under ivrig svansviftning diade lammen på ömse sidor om tackan. Ibland fick man med nappflaska hjälpa ett lamm som tackan inte brydde sig om. På våren när det blev grönt ute släpptes fåren ut och klarade sig i allmänhet utan extra foder. I prästgården togs fåren alltid in om nätterna. Klippningen skedde under sommaren. Fåret lades på marken och fram och bakben bands samman, då kunde fåret ej resa sig och blev snart lugnt och lät sig klippas med ullsax, en tvåskärig sax med fjäder i handtaget. Man kunde också använda en vanlig hästsax. Vi sände i allmänhet ullen till spinneri för beredning. Tillbaka därifrån fick vi garn, svart för strumpor, vitt för vantar och sockar och någon gång grått. Ullen blev också till filtar, då färgades ibland ullen ibland röd. I prästgården fanns alltid gråa filtar med svarta bårder eller vita med gråblå bårder eller röda med svarta eller vita bårder. Något år kardade vi och spann ullen i Prästgården och det blev fint naturvitt garn. Fåren hade vi för köttet skull, det saltades och röktes. Fårskinnen spändes och spikades upp på vägg i luftig bod med ullen mot väggen, för att torka, Sedan skickades de till garveri för beredning. Skinnet användes sedan som skydd mot golvdrag, eller syddes samman och användes som slädfäll.

När B J Kaldén flyttade till klockargården efter pensionering fick några 
av fåren följa med.

Ett varningsord till konfirmander

1913 års konfirmander fotograferade mot kyrkogårdsmuren 

och sockenstugan i bakgrunden. Präst. B J Kaldén

För ett tag sedan kom jag att läsa Ingemar Eliassons memoarer Jag vet var jag kommer ifrån : stycken om  mitt liv. Vid läsningen fastnade jag speciellt för avsnittet om det tidigt vaknande politiska intresset hos författaren.  Ingemar kom särskilt ihåg hur hans far Elias Johansson uttryckte sin harm över att prästen i Visnums-Kil utnyttjat sin ställning genom att distribuera skriften Ett varningsord av Sven Hedin till konfirmanderna 1912, där Ingemars far var en av deltagarna. Skriften var främst en pamflett till stöd för svensk militär upprustning mot bakgrund av Rysslands förmodade expansiva ambitioner västerut, nu då man förlorat rysk-japanska kriget och stängts ute från isfria hamnar i öst.

Det finns ingen anledning att betvivla att komministern i Visnums-Kil var en av många lokala distributörer av skriften ute i landet, främst lärare och präster. Men frågan är varför Visnums-Kilsprästen var behjälplig och under vilka omständigheter?

De första årtiondena på det nya seklet var rösträttsfrågan och försvarsfrågan de stora tvisteämnena. Högerregeringen med Arvid Lindman som statsminister hade 1907-1909 drivit igenom en rösträttsreform som innebar att samtliga vuxna män över 24 år hade rösträtt till andra kammaren med vissa förbehåll. Det proportionella valsystemet fastställdes. Socialdemokraterna och liberalerna förordade majoritetsvalprincipen. Kvinnor tilläts rösta i kommunala val och stadsfullmäktigeval men inte i riksdagsval. Vid kommunval tillämpades inkomstbaserad röstskala. Val till första kammaren skedde fortsättningsvis via indirekta val. 

Inför andrakammarvalet 1911 hade Arvid Lindmans regering som resultat av kommittéarbete om försvarets finansiering genomdrivit ett beslut om förstärkning av marinen i form av ny typ av pansarbåt, s.k. F-båt. Vid det kommande andrakammarvalet 1911 gick vänsterflygeln i landet, socialdemokraterna och liberalerna, till val på ett program som innebar minskade försvarsanslag och minskad tjänstgöringstid för värnpliktiga, förslag som vann gehör hos väljarna. I december 1911 lade den nya regeringen med Karl Staff i spetsen pansarbåtsbeslutet på is för att våren 1912 avse att riva upp beslutet.

S. Hedins pamflett Ett varningsord, 1912

Det är nu Sven Hedin kommer in i bilden påhejad av officerare ur arméstaben. Sven Hedin åtog sig att författa en pamflett till stöd för upprustning av krigsmakten. Hedins huvudargument var hotet från Ryssland, ett land som enigt författaren kastade längtansfulla blickar mot Sverige och dess hamnar. Med andra ord den vanliga rysskräcken som Hedin spädde på genom att livfullt måla upp scener från ett förmodat ryssockuperat fädernesland.   Sven Hedin tänkte sig en massiv påverkanskampanj understödd av en omfattande spridning av den 71-sidiga pamfletten. Albert Bonnier, som egentligen stödde Karl Staff, gick med på att trycka 450 000 exemplar av skriften. Genom kontakter inom penningaristokratin lyckades Sven Hedin finansiera en upplaga på en miljon exemplar, en häpnads-
väckande siffra med tanke på att Sveriges befolkning 1912 räknade drygt fem miljoner invånare. Skriften distribuerades som gratisbilaga med samtliga högertidningar i landet. Dessutom skickades 25 exemplar till landets skolor med uppmaning från författaren att dela ut pamfletten bland skolans elever. Sven Hedin var även efter dagens mått mätt en av landets största influencer någonsin. Många i Sveriges lärarkår hade svårt att stå emot uppmaningen från den kände och respekterade forskningsresanden och mottagaren av otaliga utmärkelser både inhemska och internationella. Det var heller inte första och sista gången som kulturella och politiska åsikter smög sig in i den obligatoriska skolans undervisning och undervisningsmaterial.  En hel del sympatiserade säkert med Hedins åsikter och spred propagandan helt införstådda med dess innehåll. Hur komministern i Visnums-Kil ställde sig till skriften kan diskuteras. Troligen sympatiserade han med det parti som uttalat hade svenska statskyrkans väl för ögonen.

I Ett varningsords efterföljd startades en insamling till en kanonbåt av F-typ, en insamling som slutligen uppgick till 17 miljoner, vilket torde i dagens penningvärde torde motsvara mer än 500 miljoner. De insamlade medlen räckte väl till en kanonbåt plus några andra mindre fartyg. Men skulle Staff-regeringen ta emot gåvan?

Sven Hedin var heller inte upphov till bondetåget 1914 som följde i efterdyningarna av Ett varningsord, men han uppmuntrade tilltaget. Samtliga landskap i landet var representerade, även Värmland. Att det var bönderna som tågade var naturligt. Sverige var fortfarande ett bondesamhälle. Inemot 45 % av landets befolkning hade 1900 sin utkomst av jordbruk och i därtill anknutna näringar, idag som jämförelse 2 %. Om några från Visnums-Kil deltog i bondetåget är oklart. Ca 30 000 deltagare mötte upp i Stockholm för att lyssna till kungens tal till deltagarna på kungliga slottets borggård. Bondetågets företrädare försökte tona ned partipolitiska inslag i manifestationen. Äganderätten till jorden idag och i framtiden och därmed behovet av ett starkt försvar kunde man enas om. Konungens tal till de samlade bönderna blev i vissa avseenden ett misstroende mot den sittande Staff-regeringen, som kort därefter avgick. Vem som skrev talet – Sven Hedin givetvis. Men det visste man inte då men avslöjades efter Gustav V:s bortgång 1950.

Referenser:
Ingemar Eliasson: Jag vet var jag kommer ifrån : Stycken om mitt liv. Andra tryckningen, 2014
Axel Odelberg: Med kungen som verktyg : Historien om försvarsstriden, borggårdskrisen & Sven Hedin. Stockholm, 2014
Rösträttens århundrade : Kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin i Sverige. Red. Ulrika Holgersson & Lena Wägnerud. Halmstad 2018   

Mona Kalin 1936 – 2019, en författare med anknytning till Kristinehamn, Bäckhammar och Visnum

Mona Kalin

Mona Kalin föddes i Kristinehamn 1936. Hennes far var svetsaren Tage Kalin och modern Astrid, född Axelsson. På grund av moderns sjukdom växte hon upp hos släktingar i Bäckhammar. Hon gick kontors- och journalistutbildning i Göteborg, där hon bodde och arbetade i många år som journalist och yrkeslärare.

Varje sommar återvände Mona Kalin till Kristinehamn och den lilla skrivarstugan mellan järnvägsstationen och pingstkyrkan. Under ett antal år hade hon dessutom en liten sommarstuga i Valunda, Visnum. Sommartid kunde man ibland möta henne på vägen från bussen eller från affären i Nybble med en somrig hatt på huvudet och dragandes på en shoppingkärra.

Mona Kalin hämtade mycket av sitt litterära stoff i arbetarmiljöerna i bruksorten Bäckhammar (Harghammar i romanerna). Där fanns en rik muntlig berättartradition med utgångspunkt i fantasi och myter men även med hög grad av verklighetsförankring. Hon räknas som en i raden av viktiga kvinnliga arbetarförfattare men påverkan från äldre värmländsk berättartradition, framför allt Selma Lagerlöf, är också tydlig.

Arbetarkök i Bäckhammar. Ur Kristinehamns bildarkiv.

Mona Kalin hann ge ut sju romaner, en lättläst roman, två diktsamlingar samt en radiopjäs baserad på romanen ”Den babyloniska prinsessan”. Hennes första roman ”Livet är härligt”, som utkom 1978, är baserad på hennes fars barndom i Bäckhammar, hennes sista, 38 år senare (2016), baseras på moderns erfarenhet av svensk psykvård från 1940-tal och framåt. Romanen ”Käraste syster min” utgavs 1981 i En bok för alla och kom att ge romanen många nya läsare.

Inga goda ord. Dikter. (Wahlström & Widstrand 1965)

Livet är härligt (Alba 1978)

Käraste syster min (Alba 1979)

Svansviftningarnas drottning (Alba 1981)

Den barmhärtige Hemsamariten (Alba 1983)

Sara och kärleken (LL-bok, 1984)

Prinsessan av Babylonien (Alba 1986)

Kattleken (Alba 1989)

Gamla vanliga dikter. (Nomen förlag, 2015)

Arbetarhustru. (Nomen förlag, 2016)

Några av Mona Kalins bokutgåvor, flera med omslag av Hans Arnold

Folkligt kulturarv i form av populärkultur, sägner, sagor, folkvisor är ett återkommande inslag i hennes författarskap. 1962 lämnade Mona in till ULMA i Uppsala (accnr 25054) en sammanställning av visor, ramsor och lekar efter Ida Karlsson, Visnums socken, som i sin tur hade materialet efter Kristina Kalin (Andersdotter) f. 1868. 

Tyvärr finns inga noter till visexemplen här nedan men de två första sjungs helt säkert på fiskeskärsmelodin. 

Stackere den sôm litta ä

långt imella gålera.
Hänner å fötter blir fulle mä frôst
å ögona fulle mä tårer.

Vi ska lulle mammas barn
å tjäne ôss e kake.
Ôm vi inga kake får
ska vi lätte lulla stå
å lätte pôjken gråte. 

Det satt ena käring ve vägen å spann

fantan tulan lu lan lej.
Hon koka en gröt så pepprande fin
fantan tulan lu lan lej:
Skam ger ja rocken.
Prästen ger ja tampa.

Sågs dä va Vall-Kari feck
när ho geck vall uti skogen.
Ho feck den lelle spelgôssen vånn
som inte vell köre för plogen.
Och skogen å plogen å Vall-Kari mä,
skogen å plogen å Kari.

Va ska du mä tåa?
Ja ska hôppe te koa.
Va ska du mä koa?
Ja ska mjölke henne.
Va ska du mä mjölka?
Ja ska ge de småbarna
sôm sitter på körktaket
å gråter efter mat. 

Mona Kalin avled i oktober 2019 i en ålder av 83 år. De flesta av hennes verk finns inte längre att köpa i bokhandel. Hennes sista roman ”Arbetarhustru” som kom 2016 finns däremot att få tag på. Övriga verk kan lånas på bibliotek eller köpas i antikvariat. 

Sankt Göran i Visnums-Kils kyrka. Del II

Ett helgon och en martyr är värd en ballad

Vid vänstra långväggen i Visnums-Kils kyrka finns idag utställd en träskulptur av Sankt Göran till häst  med en besegrad drake nedanför halvvägs under hästekipaget. Lansen som dödar draken har under årens lopp förkommit.  Skulpturgruppen är en av flera som hörde till den gamla medeltidskyrkan som såldes och revs i samband med uppförandet av nuvarande kyrkobyggnad som stod färdig 1756. Inventarierna från gamla kyrkan, bl a Sankt Göranskulpturen, är medeltida och representerar den katolska delen av vår kyrkohistoria.

Vem var Sankt Göran? Sankt Göran heter i vissa berättelser även Georg eller Örjan. Han var en kristen överste från Kappadokien som tjänstgjorde i kejsar Diocletianus här. Med hjälp av kontakter i det kejserliga hovet lyckades han omvända kejsarinnan Alexandra till kristendomen. Diocletianus har blivit känd som en grym förföljare av romarrikets kristna. Göran blev gripen år 303, torterad och avrättad tillsammans med kejsarinnan.
I helgonlegender berättas att Sankt Göran räddat en jungfru/prinsessa som stod i tur att offras till en grym drake. Sankt Göran dödade draken, räddade jungfrun och staden som draken hade i sitt våld. Det är den legenden som Sankt Göranskulpturen i kyrkan refererar till.
Sankt Göran figurerar också i svenska helgonlegender och sägs har räddat Stockholm och lett Sten Sture den äldres trupper till seger mot Kristian I i slaget vid Brunkeberg 1471.

Sankt Örjanslåten

Sankt Göran (Örjan eller Georg) har i likhet med andra hjältar och martyrer genom historien fått sånger tillägnade sig. Det äldsta belägget för en ballad som hedrar Görans minne är ett melodifragment från 1500-talet. Längre fram i tiden, från slutet av 1600-talet till 1830-talet, finns uppteckningar i skillingtryck av Sankt Örjansballaden.
Den mest bekanta melodin är Sankt Örjansjåten som spelas från Stadshustornet i Stockholm varje dag och spelades vid lunchtid i radio från 1930-talet fram till 1970.  Den version av balladen som spelas från stadshuset  är en bearbetning gjord av organisten och tonsättaren Axel Boberg.
Erik Fernow anger att visan om Sankt Göran var bekant hos allmogen. Men om den sjungits i Visnums-Kil har vi ingen kunskap om. Åtminstone anger Fernow att Sankt Göran i socknen "varit hållen i stor vördnad".

Melodi av Sankt Göransvisan upptecknad i Småland 1830 eller 1840 av
G. O. Hylten-Cavallius

Hör du Sankt Örjan, jag säger dig

Du skall mitt ärende utrida
Till Babylon, den sköna stad
Emot den draken att strida

Den draken har så underlig sed
Var dag vill han hava av sin föda
Båd folk och fä och vad han får
Så månd han den staden utdöda

Konungen gav åt sitt folk det råd
Var dag en människa att giva
Så månde dock detta länga vårt liv
Och så får vi längre leva

Då varven voro gångna omkring
På konungens dotter det månd falla
Och borgarna gingo för kungen in

Konung, I hållen I have sagt
Och gören oss inte till mene
Eller ock vi gå i slottet in
Och brytom stockar och stenar

Jungfrun sig klärt i sin bästa dräkt
Den bästa, som hon hade
Så tar hon med sig sitt lekelamb
Och så av slottet utgångar

Riddar Sankt Örjan kom ridandes,
Hans häst för alla månde springa.
Baneret var vitt och korset rött
Det förde han i sina händer

Stånden I här min jungfru skön
Vi sörjen I så svåra?
Vad är väl Eder till möda lagt?
I sägen det uppenbara!

Riden nu bort, fager ungersven
Och gör Eder intet till mene
Ty detta är nog att jag skall dö
Jag dör nu hellre allena

Och så kom draken av denna sjö,
Sankt Örjan emot honom rider
Och ingen fågel flyger så snabbt
Som han sitt svärd uttryckte

Kära min jungfru, I träden fram
I binden om draken Edert bälte
Att Eder fader och moder må se,
Det I från honom ären frälste

De ledde den draken allt till den stad
Sankt Örjan och jungfrun den sköna
Och allt det folk som i staden var
Begynte då till att löpa

Hör du det konung, jag säger dig
Här gäller nu intet att löpa:
Med allt ditt rike och allt ditt folk
Idag skall du låta dig döpa.

Källor:

Gröna visboken. 2. uppl. 1950. sid. 278-279

Sveriges medeltida ballader utgivna av Svenskt Visarkiv. Band 2. 

Legendvisor, Historiska visor, sid. 66-90. Stockholm 1986
Beskrifning öfver Värmland : afdelad i sex tidehvarf : tvänne under hedendomen och lika många under påfvedömet och lutherska tiden : jemte en kort inledning om landets läge, namn, vattendrag, bergsträckningar, skogar m.m. utgifven af Erik Fernow. Ny uppl. utgifven af H.O. Norstedt. Karlstad, 1898, sid. 208-209.

Sankt Göran i Visnums-Kils kyrka. Del I

Vid vänstra långväggen i Visnums-Kils kyrka finns idag utställd en träskulptur av Sankt Göran till häst  med en besegrad drake nedanför halvvägs under hästekipaget. Lansen som dödar draken har under årens lopp förkommit.  Skulpturgruppen är en av flera som hörde till den gamla medeltidskyrkan som såldes och revs i samband med uppförandet av nuvarande kyrkobyggnad som stod färdig 1756. Inventarierna från gamla kyrkan är medeltida och representerar den katolska delen av vår kyrkohistoria. Många medeltida helgonbilder stuvades undan i tornrum eller andra ställen eller förstördes i samband med reformationen. I kyrkorummet fick de inte längre plats. Åtskilliga helgonskulpturer har längre fram i tiden tagits till nåder, ofta i ett erbarmligt skick p g a brist på underhåll och usla lagringsförhållanden. Förutom St Göran och draken fanns en unik biskopsbild från gamla kyrkan som togs om hand av Historiska museet i Stockholm och blev kvar där. En madonnabild från gamla kyrkan finns idag uppsatt vid dörren till sakristian.

Vem var Göran och varför helgonstatus?
Sankt Göran heter i vissa berättelser även Georg eller Örjan. Han var en kristen överste från Kappadokien som tjänstgjorde i kejsar Diocletianus här. Med hjälp av kontakter i det kejserliga hovet lyckades han omvända kejsarinnan Alexandra till kristendomen. Diocletianus har blivit känd som en grym förföljare av romarrikets kristna. Göran blev gripen år 303, torterad och avrättad tillsammans med kejsarinnan.
I helgonlegender berättas att Sankt Göran räddat en jungfru/prinsessa som stod i tur att offras till en grym drake. Sankt Göran dödade draken, räddade jungfrun och staden som draken hade i sitt våld.

Sankt Göran. Målning av Rogier van der Weyden
Holland 1400-tal

Sankt Göran figurerar också i svenska helgonlegender och sägs har räddat Stockholm och lett Sten Sture den äldres trupper till seger mot Kristian I i slaget vid Brunkeberg 1471. Skulpturen Sankt Göran och draken i Storkyrkan utgör ett magnifikt segermonument över slaget och antas ha inspirerat till Sankt Göranskulpturer i andra kyrkor. Om Visnums-Kils kyrka är en av dessa kan ifrågasättas. I varje fall är Sankt Göransbilden i Visnums-Kil den enda i sitt slag i Värmland.

När tillverkades Sankt Göran och draken i Visnums-Kil?
Det råder olika bud om när Sankt Göransbilden i Visnums-Kil kom till, alltifrån slutet av 1300-talet till 1600-talet. I Värmlands museums årsbok 1961 presenteras ett urval av 100 sevärdheter i landskapet, däribland Sankt Göranskulpturen i Visnums-Kils kyrka. Artikeln är författad av fil.lic. Rune Norberg, Stockholm. Han argumenterar utifrån framställningen av Sankt Göransfigurens klädedräkt m m att skulpturen torde kommit till i slutet av 1300-talet. 

Tronande biskop, 1200-talet, Sankt Göran och draken, 1400-talet samt
Madonna, 1200-talet. Foto Riksantikvarieämbetet

I anslutning till ett fotografi av biskopsbilden, Sankt Göran och madonnan utställda på trappen till  kyrkan lyder bildtexten: ”Tronande biskop, 1200-talet, Sankt Göran och draken, 1400-talet samt Madonna, 1200-talet” Riksantikvarieämbetet ansåg alltså vid tiden för fotot att skulpturen av Sankt Göran skulle härröra sig från 1400-talet. Arvid Ernvik ansåg å sin sida i ”Socknen vid Kilsviken”, utkommen i anslutning till Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum 1956 att Sankt Göran skapades under 1500-talet. I informationsmaterial om kyrkan och dess inventarier ansluter sig församlingen till Ernviks datering.

Länsstyrelsen i Värmland anger slutligen i ett informationsblad ”Kyrkliga kulturminnen Visnums-Kils kyrka” Sankt Göransbildens tillkomst till ca 1600. Existerar överhuvudtaget någon tillförlitlig datering av detta märkliga kyrkliga inventarium?

Hur såg Sankt Göransbilden ut ursprungligen?
Idag ser Sankt Göransbilden ganska blek och färglös ut, ungefär som en avlutad möbel. En del detaljer har förlorats genom åren. Seldon och tömmar har försvunnit. Lansen, som också saknas, var rikt ornamenterad enligt uppgifter. Skulpturgruppen har framför allt förlorat sin ursprungliga färgsättning. Någon gång har färgrester funnits som utgångspunkt för antaganden om skulpturens utseende.

Fil.lic. Rune Norberg beskriver den ursprunglige Sankt Göran  i Visnums-Kil på följande sätt:

Den unge riddarren är rödhårig, har brun dräkt med nu svartnade spår av silvermönster, gula byxor, svarta handskar, troligen en gåmg försilvrade, och ett rött bälte, belagt med rektangulära brickor. […] Sadeln är röd.

Rune Norberg menar att skulpturen inte är något obetydligt konstverk. Stelheten i utförandet, de slutna, stränga anletsdragen beror inte på oförmåga hos konstnären (provinsiell troligen) utan utgör ålderdomliga, medvetna stildrag.
Djurclou menar å sin sida att skulpturen är ett exempel på jemmerligt träsnideri.
Så kan omdömena variera liksom meningarna om tillkomstår.

Roland Tiger

Källor:
Djurclou, N G: Bidrag till Wermlands antiqvariska topografi / [utg. av Gösta von Schoultz och Gilbert Svenson].  [Karlstad] : [Värmlands museum], 1954-1956. Första delen.

Beskrifning öfver Värmland : afdelad i sex tidehvarf : tvänne under hedendomen och lika många under påfvedömet och lutherska tiden : jemte en kort inledning om landets läge, namn, vattendrag, bergsträckningar, skogar m.m. utgifven af Erik Fernow. Ny uppl. utgifven af H.O. Norstedt. Karlstad, 1898

100 sevärdheter i Värmland : ett urval / red. av Värmlands museum

Karlstad : Värmland förr och nu. Värmlands museum, 1961

Ernvik, Arvid: Socknen vid Kilsviken : Minnesskrift vid Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum. Ystad 1956.