1913 års konfirmander fotograferade mot kyrkogårdsmuren
och sockenstugan i bakgrunden. Präst. B J Kaldén
|
För ett tag sedan kom jag att läsa Ingemar Eliassons memoarer Jag vet var jag kommer ifrån : stycken om mitt liv. Vid läsningen fastnade jag speciellt för avsnittet om det tidigt vaknande politiska intresset hos författaren. Ingemar kom särskilt ihåg hur hans far Elias Johansson uttryckte sin harm över att prästen i Visnums-Kil utnyttjat sin ställning genom att distribuera skriften Ett varningsord av Sven Hedin till konfirmanderna 1912, där Ingemars far var en av deltagarna. Skriften var främst en pamflett till stöd för svensk militär upprustning mot bakgrund av Rysslands förmodade expansiva ambitioner västerut, nu då man förlorat rysk-japanska kriget och stängts ute från isfria hamnar i öst.
Det finns ingen anledning att betvivla att komministern i
Visnums-Kil var en av många lokala distributörer av skriften ute i landet,
främst lärare och präster. Men frågan är varför Visnums-Kilsprästen var
behjälplig och under vilka omständigheter?
De första årtiondena på det nya seklet var rösträttsfrågan
och försvarsfrågan de stora tvisteämnena. Högerregeringen med Arvid Lindman som
statsminister hade 1907-1909 drivit igenom en rösträttsreform som innebar att
samtliga vuxna män över 24 år hade rösträtt till andra kammaren med vissa
förbehåll. Det proportionella valsystemet fastställdes. Socialdemokraterna och
liberalerna förordade majoritetsvalprincipen. Kvinnor tilläts rösta i kommunala
val och stadsfullmäktigeval men inte i riksdagsval. Vid kommunval tillämpades
inkomstbaserad röstskala. Val till första kammaren skedde fortsättningsvis via indirekta
val.
Inför andrakammarvalet 1911 hade Arvid Lindmans regering som
resultat av kommittéarbete om försvarets finansiering genomdrivit ett beslut om
förstärkning av marinen i form av ny typ av pansarbåt, s.k. F-båt. Vid det
kommande andrakammarvalet 1911 gick vänsterflygeln i landet, socialdemokraterna
och liberalerna, till val på ett program som innebar minskade försvarsanslag
och minskad tjänstgöringstid för värnpliktiga, förslag som vann gehör hos
väljarna. I december 1911 lade den nya regeringen med Karl Staff i spetsen
pansarbåtsbeslutet på is för att våren 1912 avse att riva upp beslutet.
S. Hedins pamflett Ett varningsord, 1912 |
Det är nu Sven Hedin kommer in i bilden påhejad av
officerare ur arméstaben. Sven Hedin åtog sig att författa en pamflett till
stöd för upprustning av krigsmakten. Hedins huvudargument var hotet från
Ryssland, ett land som enigt författaren kastade längtansfulla blickar mot
Sverige och dess hamnar. Med andra ord den vanliga rysskräcken som Hedin spädde
på genom att livfullt måla upp scener från ett förmodat ryssockuperat
fädernesland. Sven Hedin tänkte sig en
massiv påverkanskampanj understödd av en omfattande spridning av den 71-sidiga pamfletten.
Albert Bonnier, som egentligen stödde Karl Staff, gick med på att trycka
450 000 exemplar av skriften. Genom kontakter inom penningaristokratin
lyckades Sven Hedin finansiera en upplaga på en miljon exemplar, en
häpnads-
väckande siffra med tanke på att Sveriges befolkning 1912 räknade drygt fem miljoner invånare. Skriften distribuerades som gratisbilaga med samtliga högertidningar i landet. Dessutom skickades 25 exemplar till landets skolor med uppmaning från författaren att dela ut pamfletten bland skolans elever. Sven Hedin var även efter dagens mått mätt en av landets största influencer någonsin. Många i Sveriges lärarkår hade svårt att stå emot uppmaningen från den kände och respekterade forskningsresanden och mottagaren av otaliga utmärkelser både inhemska och internationella. Det var heller inte första och sista gången som kulturella och politiska åsikter smög sig in i den obligatoriska skolans undervisning och undervisningsmaterial. En hel del sympatiserade säkert med Hedins åsikter och spred propagandan helt införstådda med dess innehåll. Hur komministern i Visnums-Kil ställde sig till skriften kan diskuteras. Troligen sympatiserade han med det parti som uttalat hade svenska statskyrkans väl för ögonen.
väckande siffra med tanke på att Sveriges befolkning 1912 räknade drygt fem miljoner invånare. Skriften distribuerades som gratisbilaga med samtliga högertidningar i landet. Dessutom skickades 25 exemplar till landets skolor med uppmaning från författaren att dela ut pamfletten bland skolans elever. Sven Hedin var även efter dagens mått mätt en av landets största influencer någonsin. Många i Sveriges lärarkår hade svårt att stå emot uppmaningen från den kände och respekterade forskningsresanden och mottagaren av otaliga utmärkelser både inhemska och internationella. Det var heller inte första och sista gången som kulturella och politiska åsikter smög sig in i den obligatoriska skolans undervisning och undervisningsmaterial. En hel del sympatiserade säkert med Hedins åsikter och spred propagandan helt införstådda med dess innehåll. Hur komministern i Visnums-Kil ställde sig till skriften kan diskuteras. Troligen sympatiserade han med det parti som uttalat hade svenska statskyrkans väl för ögonen.
I Ett varningsords efterföljd startades en insamling
till en kanonbåt av F-typ, en insamling som slutligen uppgick till 17 miljoner,
vilket torde i dagens penningvärde torde motsvara mer än 500 miljoner. De
insamlade medlen räckte väl till en kanonbåt plus några andra mindre fartyg.
Men skulle Staff-regeringen ta emot gåvan?
Sven Hedin var heller inte upphov till bondetåget 1914 som
följde i efterdyningarna av Ett varningsord, men han uppmuntrade
tilltaget. Samtliga landskap i landet var representerade, även Värmland. Att
det var bönderna som tågade var naturligt. Sverige var fortfarande ett
bondesamhälle. Inemot 45 % av landets befolkning hade 1900 sin utkomst av
jordbruk och i därtill anknutna näringar, idag som jämförelse 2 %. Om några
från Visnums-Kil deltog i bondetåget är oklart. Ca 30 000 deltagare mötte upp i Stockholm för att lyssna till kungens tal till deltagarna på kungliga
slottets borggård. Bondetågets företrädare försökte tona ned partipolitiska inslag
i manifestationen. Äganderätten till jorden idag och i framtiden och därmed
behovet av ett starkt försvar kunde man enas om. Konungens tal till de samlade
bönderna blev i vissa avseenden ett misstroende mot den sittande
Staff-regeringen, som kort därefter avgick. Vem som skrev talet – Sven Hedin
givetvis. Men det visste man inte då men avslöjades efter Gustav V:s bortgång
1950.
Referenser:
Ingemar Eliasson: Jag vet var jag kommer ifrån : Stycken om mitt liv. Andra tryckningen, 2014
Axel Odelberg: Med kungen som verktyg : Historien om försvarsstriden, borggårdskrisen & Sven Hedin. Stockholm, 2014
Rösträttens århundrade : Kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin i Sverige. Red. Ulrika Holgersson & Lena Wägnerud. Halmstad 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar