Adolf Josefsons orgelfabrik, Gullspång

Johannes Josefsson föddes i Åråstorp i Södra Råda 1884. Föräldrarna var Joseph Jonsson och Anna Svensdotter. Johannes flyttade 1856 till Kronqvarn och gifte sig med med Anna Maria Olofsdotter. Han var ursprungligen vagnmakare men sadlade om och började tillverka tramporglar eller harmonier av olika storlekar och modeller i Gullspång. Yrket gick i arv till sonen Adolf. Det fanns många orgelfabriker i landet från mitten av 1800-talet fram till början av 1900-talet. I många hem prydde ett harmonium finrummet och harmoniet var ett vanligt instrumentet i den framväxande frikyrkan och i byskolorna. Harmonier användes också i dansmusiken, särskilt i de norra delarna av landet. I folkmusiksammanhang är harmoniet vanligt än idag, både på svenska och finska sidan. Det tillverkades vid sidan av kammarorglar också små reseharmonier som var lätta att flytta och kunde fraktas med häst till danserna och längre fram stuvas in i en större bil. Generellt var harmonierna ganska tåliga instrument till skillnad mot pianon. Josefssons orgelfabrik i Gullspång producerade orglar åtminstone till slutet av 1920-talet. Josefssons orgelfabrik låg ungefär där Partex i Gullspång nu finns. Inne på Värmlandssidan fanns ett par orgelfabrikörer i Kristinehamn: Kristinehamns orgelfabrik Carl G. Nyström och Wikström & Nord. Harmonierna eller tramporglarna har mässingstungor eller stämmor, som sätts i svängning då luft passerar genom dem. Dragspel och munspel bildar tonen på samma sätt och är således släktingar till tramporglarna. Tramporglar byggdes i många olika utföranden från sådana som hade ett enda register (uppsättning stämmor) till större orglar med 2-3 manualer och pedal och ända upp till 30 register. Efter sin användning kallades de t.ex. skolorglar, kammarorglar, hemorglar, skrivbordsorglar, salongsorglar, kapellorglar m.m.

Källor: Bygdeband: Amnehärads Hembygdsförening, Klaverens hus www.klaverenshus.se

Adolf Josefsons orgelfabrik, Gullspång

Exempel på rikt ornamenterad orgel i fabrikens
sortiment

Medhamnsvägens krökar

Nedanstående är en sammanfattning av Ingemar Eliassons kåseri om Medhamnsvägen vid GMT:s arrangemang Berätta för guds skull! 2019-10-11 i församlingshemmet i Visnums-Kil. Förr var omvägen via Visnums-Kil enda sättet att via bil ta sig till Kristinehamn från Medhamn.

1. Medhamnskorset (korsningen Medhamnsvägen och vägen till Medhamns skola)
2. Långvallen
3. Bergskröken
4. Åsbacken
5. Inskogsbjörkera (en stor och kraftig björk som nyttjades som affischtavla. Tidigare flera björkar på platsen. Kallades ibland bara Björkera)
6. Inskogsrena (Inskogsrenen)
7. Åserudsvägen (nu Hasselmarksvägskälet. Förr en trekantskorsning med skogklätt parti i mitten)
8. Långbroan (Som underlag för bärlagret för vägen byggdes en lång kavelbro. Fem meter moras ner till fast mark under.)
9. Holmbacken (Tidigare två handelsbodar, Augusta Gustavsson hade den ena och Elis Johansson den andra. Ett mejeri med hästdragen separator fanns också på Holmbacken. För transporterna var det viktigt att byggnaderna låg nära vägen. Därav vägens sträckning.
Hjalmar i Nyänga körde skolbuss under kriget då bussen var utrustad med gengasdrift som gav motorn mindre effekt i uppförsbackarna. När bussen behövde backa för att ta fart, sjöng skolbarnen  denna stump på melodin Lili Marlene:
Bussen går med gengas,
jag åker aldrig mer
Han skulle uppför backen
men kom i stället ner.)

På gaveln på byggnaden till höger i bilden syns hästvandringen
som drev kärnan eller separatorn i mejeriet på Holmen.
Foto: 1900.

10. Söggerskröken (Sågerudskröken. Namnet kan eventuellt anspela på sughål enl. Bernhard Magnusson. Maja i Sögre hade sin stuga vid vägen. För att vara fin när fotografen hälsade på fick hon låna den kofta hon har på fotot av Ella på Holmen. Lägg märke till konstruktionen framför fönstret som hade till uppgift att hålla kreatur borta från att komma åt fönstret.)

Maja Persdotter i Sögre f. 1843

11. Stagrinna (grind till Stavsjövägen)
12. Brobytorp (Där bodde Tant Johanna Karl-Alfred. En gästfri gumma som alltid bjöd på kaffe.)
13. Håbergsbacken, -kröken. Likkisteberget (Vem Håberg var är okänt. Vid vägen finns ett par platta stenblock som man enligt muntlig tradition ställde ner likkistan på för bärarna att vila en stund på vägen till kyrkan.)
14. Brobykorset
15. Bäcklampa (Ett torp i närheten hette Bäcken/Bäckåsen. Lampa syftar på de ljus förbifarande tycks skönja över våtmarken vid sidan av vägen.)

16. Klockaränget (Ett torp med ladugård på ena sidan vägen och bostadshuset på den andra. Numera borta utan synliga spår.)

17. Bröten (Soldattorp på Kilsbys mark. Skylten på husgaveln skvallrar än i dag om att detta har varit ett soldattorp av många i socknen.)

Text på torpets skylt: Kongl. Lifreg:tet till fot. 8 komp. No 86
Vestra Kiln 

18. Rangeriet (Allén mot kyrkan till är en av de äldsta vägsträckningarna i landskapet.)

Karta: Generalstabskarta 1910.

De samvetsömma på Nynäs. Del I

av Nils Eliasson

I hembygdsföreningens årsskrift år 2000 skrev min mor en artikel om hur hon blev anställd för att sköta mathållningen för de samvetsömma under tiden de var förlagda i den nuvarande hembygdsgården i Kärr. Men vad var bakgrunden till att de samvetsömma hamnade i Kärr?

Under åren 1924-1936 hade på Nynäs förlagts kontingenter av s k samvetsömma, d v s värnpliktiga som hade erhållit tillstånd att istället för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning (se Lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, SFS 1920:303). Det civila arbetet på Nynäs, som då ägdes av Vattenfallsstyrelsen, bestod huvudsakligen av skötsel av skogskulturerna (jord- och skogsarbete), men senhösten 1933 och första halvåret 1934 medverkade samvetsömma också vid den ombyggnad av ladugården som överenskommits mellan Vattenfallsstyrelse och den år 1934 tillträdande arrendatorn Anders Andersson. Han köpte senare gården av Vattenfallsstyrelsen. Civilt arbete i andra fall gällde Domänstyrelsen revir, Vattenfallsverkets övriga verksamhet som linjebyggnader och kraftverk, Uppsala Universitets skogsförvaltning och Riksantikvarieämbetets utgrävningar.

Samvetsömma deltog i byggandet av ny ladugård vid Nynäs 1934

Inledningsvis omfattade kontingenterna på Nynäs 10-15 man, men växte i början av 1930-talet till 25-28 man, för att sista året vara nere på 10 man. Uttagningen av de samvetsömma till Nynäs är väl dokumenterad i generalorder (publicerade i TLB Tjänstemeddelande rörande Lantförsvaret, en författningssamling som liknar SFS Svensk Författningssamling) som angav hur många man till Nynäs som skulle uttas från militärområdena i olika delar av landet. Militärområdenas och rullföringsområdenas handlingar på Krigsarkivet i Stockholm redovisar och dokumenterar den rätt utförliga processen från ansökan till beslut. Sista instansen var den s k inskrivningsrevisionen i respektive inskrivningsområde, i fallet Värmlands inskrivningsområde under ordförandeskap av landshövdingen personligen. Den värnpliktiges samvetsbetänkligheter, grundade på religiös övertygelse, skulle intygas av den sökande själv, av kyrkoherden i hemförsamlingen och av pastor i frikyrkliga församlingar eller andra som hade personlig kännedom om den sökandes samvetsbetänkligheter (jfr SFS 1920:303).  

Under årens lopp skedde rekryteringen till Nynäs enligt generalorder enligt följande:

1924 Värmland, Kopparberg, Västernorrland och Västerbotten
1925 Örebro och Värmland
1926 Kalmar, Östergötland och Värmland
1927 Malmöhus, Halland, Blekinge och Kronoberg
1928 Skaraborg
1929??
1930 Malmöhus, Halland, Kronoberg och Norra Småland
1931 Malmöhus, Södermanland och Skaraborg
1932 Malmöhus och Kronoberg
1933 Värmland
1934 Västgöta-Bohus, Värmland och Västernorrland
1935 Värmland
1936 Västernorrland, Skaraborg och Värmland

Inställelsen skedde normalt i januari eller mars respektive år, t o m 1931 på Värmlands-Säby station, därefter på Kristinehamns station. De två första åren var det jägmästaren F Carlsson som tog emot och, från 1926 skogvaktaren H Persson. De värnpliktiga var för sitt arbete underställda dessa. Tjänstgöringstiden som normalt fullgjordes i en följd, i andra fall i två omgångar, var satt till 260 dagar vilket var 50 % längre än för värnpliktiga i allmänhet. Som kuriosa kan noteras, att de värnpliktiga ”därest de under tjänstgöringstiden begagna egen velociped för färd mellan förläggnings- och arbetsplatserna, de erhålla en ersättning från [Vattenfalls]styrelsen av en krona och 50 öre per vecka i ett för allt under den tid velocipeden användes i styrelsens tjänst”. Huruvida de samvetsömma vid Nynäs erhållit sådan ersättning har jag inte kunnat utreda.

(forts.De samvetsömma på Nynäs. Del II)

De samvetsömma på Nynäs. Del II

av  Nils Eliasson
De samvetsömma tycks från början ha förlagts i det numera rivna huset Sjövik mellan Nynäs gård och Kilsviken och med mathållning genom Axel Broström som arrenderade Nynäs t o m 14/3 1929. Ansvaret för mathållningen tycks direkt ha övergått på Carl Otterström som arrenderade Nynäs fr o m 14/3 1929. Enligt överenskommelse av den 19/4 och 24/4 1930 har Vattenfallsstyrelsen och arrendatorn avtalat, att för de samvetsömma värnpliktiga, som inackorderats i maten vid Nynäs gård, skulle Carl Otterström erhålla en ersättning av 2 kr per dag och värnpliktig samt att byggnaden Sjövik skulle upplåtas åt Vattenfallsstyrelsen utan ersättning som förläggning för de värnpliktiga.

Ture Persson drar kärra med Dagmar Andersson (g. Eliasson) på.

Sedan upprepade klagomål förekommit beträffande mathållningen meddelande Vattenfallsstyrelsen i september 1932 att avtalet om mathållning med Carl Otterström skulle upphöra per den 1/10 1932. Istället beslöt Vattenfallsstyrelsen att från Visnums-Kils fattigvårdsstyrelsen per den 1/11 1932 mot en avgift om 30 kr/månad förhyra några rum i det gamla ålderdomshemmet, nuvarande hembygdsgården, som förläggning av de samvetsömma. Huset hade tömts sedan det nya ålderdomshemmet blivit färdigt, men av fattigvårdsstyrelsens protokoll i mars 1933 framgår, att Sven Harald Nilsson fortfarande skulle få bebo ”sin nuvarande lägenhet i f d ålderdomshemmet”. Tydligen delades alltså utrymmena i huset den aktuella tiden mellan de samvetsömma, min mor (som skrev att hon sov i ”kökssoffan vid fönstret mot väster”) och Sven Harald Nilsson. 

Gruppbild med samvetsömma på Nynäs tillsamman med var sin häst.

I nästan 1 ½ år från den 1/11 1932 till den 31/3 1934 var de samvetsömma förlagda i det gamla ålderdomshemmet tills Vattenfallsstyrelsen överenskom med tillträdande arrendatorn Anders Andersson, att han från den 1/4 1934 mot en ersättning av 1.90 kr per person och dag skulle tillhandahålla kost i lämplig lokal vid Nynäs huvudgård. Anders Andersson arrenderade Nynäs tiden 14/3 1934-14/3 1939 men köpte gården per den 14/3 1937. Därefter kunde samvetsömma inte längre förläggas på gården eftersom den inte längre var i statlig ägo. 

Som min mor skrev i hembydsföreningens årsskrift år 2000 blev hon anställd för att sköta mathållningen för de samvetsömma under tiden de var förlagda i den nuvarande hembygdsgården. Jag förmodar att hon formellt anställdes av Vattenfallsstyrelsen även om det i deras arkiv inte gått att finna några anställningshandlingar. Vilka var då de samvetsömma som min mor lagade mat åt? De som ryckte in den 28/1 1932 torde alla just ha fullgjort sina 260 dagar när min mor började sin anställning, så det borde vara de kontingenter som ryckte in 1933 och 1934 som hon lärde känna. Dessa var:  

 Inryckta till Nynäs den 7/3 1933:                     

Axel Paul Lindman, Forshaga                             
Oskar Verner Folke Edvinsson, Karlstad

Karl Olov Svärd, Skattkärr                                   
Sven Elving, Uddeholm

Gustaf Yngve Gustafsson, Höje                                                     
Johan Gustav Valdemar Hedlund, Forshaga

Jan Axel Eklöf, Ekshärad                                      
Arvid Natanael Persson, Frykerud

Anton Julius Sjögren, St Kil                                  
Johan Axel Johansson-Sjöberg, N Ullerud

Nils Ingemar Olsson, Sunne                               
Gustaf Edvin Jonsson, Sunne

Anders Bernhard Persson, Gustavsfors         
Lars Folke Larsson, Arvika

John Hugo Johansson, Arvika                             
Edvin Johansson, Edane

G E Engstrand, Edane (?)                                     
Axel Otto Axelsson, Årjäng

Torsten Andreas Balder, Mellerud                  
Gösta Fridolf Karlsson, Skållerud

Bengt Zakeus Carlsson, Skållerud                     

Inryckta till Nynäs den 8/1 1934:                     

Erik Albin Natanael Wahle, V Frölunda          
Karl Axel Henzo Karlsson, Lysekil

Nils Oskar Johansson, Oscarfredriksborg     
Bertil Valfrid Flyckt, Boo

Knut Hugo Natanael Edlund, Karlstad            
Karl Axel Daniel Holm, Ö Fågelvik

Alf Arnold Gustafsson, Skived                                                        
Klas Ture Persson, Gustav Adolf

Nils Oskar Mellqvist, Hagfors                             
K A Karlsson, Munkfors (?)

Sven Enock Larsson, Lekvattnet                                                    
Frej Eskil Lennart Vinborg, Annelund

Karl Olof Erik Rud, Karud                                     
Arnold Verner Pettersson, Grums

Olov Arvid Larsson, Sunne                                  
K L Eklund, Säffle

Algot Vilhelm Jansson, Sunne                                                        
Erik Mauritz Thyberg, Gräsmark

Alf Herbert Andersson, Växvik                                                       
Sven Bertil Johansson, Edane

Erik Gustaf Lindmark, Åmål/Göteborg          
Sigvard Teodor Napoleon Magnusson, Högsäter

Gösta Evert Helmer Helmersson, Åmål         
Axel Alfred Andersson, Skållerud

Johan Rudolf Johannesson, Skållerud            
Anders Gunnar Andersson, Ärtemark

Arne Karlsson, Ärtemark    

I sin artikel namnger min mor endast en av de samvetsömma, John Hedlund från Forshaga, den ort där mina föräldrar bodde under 30 år. I kapitlet Vapenvägraren i sina memoarer Korstågpastorn, en bok som jag inte tror min mor läst, skriver John Hedlund om sin tid på Nynäs och hur han åtalades för vägran att utföra anvisat arbete eftersom han inte kunde acceptera att utföra något arbete som bestämts av militära myndigheter; han begärde att samvetsömma skulle sortera under ”ett civilt departement”. Han dömdes av Kristinehamns tingsrätt till fängelse i två månader för att dels ha uteblivit efter permission, dels vägrat utföra honom anvisat arbete – ”arbetsvägran och rymning” som han själv skriver i sin bok. Bakgrunden var frågan huruvida även samvetsömma vid krigsutbrott skulle få bära vapen som alla vapenföra personer.  Hedlund skriver utförligt om hur straffet avtjänandes i Karlstad och Kristinehamn och om fortsatt militärtjänstgöring i Porjus fram till dess han kom hem till Värmland straxt före jul 1934.

Jag har mer utförligt kommit i kontakt med två andra samvetsömma från 1934 års kontingent, nämligen dels Ture Persson, som gifte sig med Valborg Ullström från Visnums-Kil och bosatte sig i Kristinehamn, dels Erik Wahle, som också bosatte sig i Kristinehamn. Från Ture Perssons sondotter i Kristinehamn, och Erik Wahles son i Vansbro, har jag fått bilder från deras respektive familjealbum tagna under förfädernas respektive tjänstgöring på Nynäs. En av bilderna, där min mor sitter på en kärra som dras av Ture Persson, finns även i min mors album. Nedan återges även några gruppbilder av samvetsömma på Nynäs 1934 med förmannen skogvaktaren Herbert Persson, samt ombyggnaden av ladugården år 1934.    

           

Stina Larsson eller Stina Kajsa Larsdotter 1850-1933

Det här är den kortfattade historien om Stina Kajsa Larsdotter, en fattig backstugupiga i Roverud, Medhamn.  Hon hade varken pengar eller var bemärkt på annat sätt utan var en ensamstående kvinna som under sin hela levnad arbetade hårt för att försöka hålla nöden borta från sin lilla stuga i Roverud.

En historia och ett öde hon delade med åtskilliga då det begav sig och en historia väl värd att återberätta och minnas.

Stina Kajsa Larsdotter var född i Högåsen, Baggerud 18/11 1850. Hon hade åtminstone två syskon, två bröder, Karl och Lars Magnus, som blev skräddare. Stina, som sedermera är omtalad som Stina Larsson, bodde i torpet i Högåsen tillsammans med brodern Lars Magnus f. 1832 och modern Maria Ferdinandsdotter f.1809 men flyttade som ensamstående till backstugan Roverud 18/11 1901.  Varken torpet Högåsen eller backstugan Roverud finns kvar längre. I Högåsen är källaren synlig liksom husgrunder. När Stina flyttar till Roverud får hon i församlingsboken beteckningen backstugupiga. Stina är ihågkommen idag främst som mångårig söndagskolelärare inom missionsförsamlingen i Medhamn.

Det finns kvar ett par fotografier som visar hur Stina och hennes backstuga såg ut. Det är en liten enkelstuga med påbyggd farstu. Stugan verkar inte vara i bästa skick och spåntaket är lappat och lagat. Stugan står på en torr enbacke och saknar rabatter eller trädgårdsland. Ett par detaljer är värda att kommentera. Överstyckena på dörr och fönster är mycket vackra och utarbetade och stämmer mindre väl med stugans i övrigt enkla utförande. Runt fönstret löper en båge i trä förankrad med en påle i marken. Enligt uppgift hade konstruktionen syftet att hindra kreatur från att komma åt fönstren och krossa någon ruta. Fönsterglas var dyrt. En enkel pinnstol är utställd vid förstugan, troligen på uppmaning av fotografen för på det andra fotot är hon porträtterad sittande på pinnstolen.

För sin försörjning gjorde hon dagsverken i gårdarna i Medhamn vid tvätt, slakt och skörd m m. Ibland var hon barnvakt för att frigöra kvinnorna i gårdarna att hjälpa till i utomhusarbete. Hon vävde också mattor eller gjorde sömnadsarbete mot betalning. För mattorna fick hon 10 öre per aln. En tid delade hon den trånga stugan med en annan kvinna som hette Kari.

På sin ålderdom fick hon plats på ålderdomshemmet i Kärr med beteckningen inackorderad. Hon betalade med andra ord för sin vistelse där till skillnad från andra boende som i kyrkoboken anges som fattighjon. Hon dog 12/12 1933 och är begravd på kyrkogården i Visnums-Kil. Gravstenen finns kvar ännu, enligt uppgift.

Uppgifterna i artikeln har lämnats av Birgit Johansson i Såen som i sin tur har uppgifter om Stina förmedlade av Elsa Johansson på Holmen.
Övriga uppgifter har hämtats från kyrkböckerna för Visnums-Kil och från Folkräkningen 1930.

Stina Larssons (Larsdotters) grav på Visnums-Kils
kyrkogård