Signe Johansson 1932-2020 - Hemmansägare, hembygdsvän, & mattant i Kärrs skola

 

Signe Johansson. Foto 2016

Signe Johansson, allmänt omtalad som Signe i Lerbäcken, avled 2020 i en ålder av 87 år. I och med hennes bortgång sattes en slutpunkt för släkten Johanssons ägarskap av Lerbäcken med undantag för huset Lerbron som fortfarande finns kvar inom släkten. Idag äger Hygn Lerbäcken.

Signe var, något som är allmänt omvittnat, en outsinlig källa till kunskap om personer och händelser från förr. Hon var alltid tillgänglig för frågor och man kunde dessutom alltid få en pratstund med henne i samband med arrangemang och sammankomster i socknen som hon ofta tog del i. Hon var också en flitig föreningsmänniska och engagerade sig ända från starten 1964 i hembygdsföreningen. Hon tillhörde syföreningen så tidigt som 1949. Hon sjöng också i kyrkokören under många år. 

Sommaren 2016 besökte jag och min fru Signe vid ett par tillfällen och fick ett samtal med henne om framför allt hennes egen och Lerbäckens historia. Det blev i slutändan två och en halv timmes inspelat material. Följande är hämtat ur innehållet från dessa möten med Signe.

Anders Karlsson, farfar till Karin söder, var första ägaren till Lerbäcken, sedan gården avstyckats och försålts av kyrkan i samband med tillkomsten av komministerbostället i Visnums-Kil. 1912 förvärvade  Johan Johansson, farfar till Signe, Lerbäcken Han var gift med Sofia Jonsson f. 1855. Signes far Helge, f. 1894, var enda barnet och övertog gården på 1940-talet. Mamma Sofia var född 1897 i Noltorp. Signe hade tre syskon: Dagmar f. 1921, Karl-Erik f. 1923, Kristina ”Stina” f. 1926. Signe var yngst i syskonskaran f. 1932. När föräldrarna inte längre orkade med arbetet i hemmet, jordbruket och i skogen, fick Karl-Erik och Signe axla ansvaret för gården. Signes systrar hade tidigt lämnat hemmet för arbete på annat håll.  Pappan Helge avled av sina hjärtbesvär 1966. Modern levde ytterligare elva år men ständigt plågad av reumatisk värk som tvingade henne till vård utanför hemmet långvariga perioder.

Bostadshuset i Lerbäcken

1964 köpte Signe och hennes bror Lerbäcken och inkorporerade samtidigt Lerbron som i fastighetsbeteckningen hörde ihop med Kärr. Lerbäcken och Lerbron var ungefär lika stora hemmansdelar men Lerbron hade större åkerarealer och mindre skog än Lerbäcken. Lerbäcken/Lerbron kunde föda 10 nötdjur inklusive ungdjur. Maskinmjölkning installerades redan på 1940-talet. Jordbrukstraktor inköptes 1959. Första bilen inköptes 1960 gemensamt i familjen, en begagnad PV. Signe hade tagit körkort samma år. Under 1940-talet var rökeriet på gården ofta anlitat, inte minst av alla som på 1940-talet hade licens för att hålla hushållsgris. 1943 fick man elektricitet indragen genom Visnums-Kils Elektriska förenings försorg. Andelar i föreningen betalades efter storlek på gårdarna. Vattentoalett installerades 1971-72. Brunnen på gården, som delar av året sinade, djupborrades och sprängdes 1973.

1975 avled plötsligt Signes bror Karl-Erik i den sällsynta och på den tiden tämligen okända sjukdomen hemokromatos. Brodern var endast 52 år när han gick bort och Signe stod nu ensam med ansvaret för gården. Signe lyckades behålla gården men gjorde sig tidigt av med mjölkdjuren. Signe prioriterade det fasta arbetet i skolans bespisning, som ändå gav en stadig månatlig inkomst. Signe inriktade sig nu på uppfödning av livdjur, kvigor, som efter två år betäcktes och såldes på kreatursauktion, oftast i Kil. Sista kvigan såldes 1982. Signe klarade arbetet på gården bl.a. med hjälp av Holger, gift med systern Stina liksom så småningom deras son Björn och längre fram övriga släktingar.

Holger och Stina köpte så småningom huset Lerbron som sommarbostad. Jordbruksmarken har på senare tid varit utarrenderad till Ed.

 

Vid sidan av arbetet på gården i Lerbäcken var Signe anställd i skolbespisningen vid nya skolan i Kärr 1954 -1995. Hennes anställning omfattade 5 timmar/dag. I hembygdsföreningens arkiv i gamla skolan i Kärr finns arkiverade Signes matsedlar från hennes arbete i skolbespisningen. I arkivet finns också dokumentation av inköp av matvaror till skolluncherna, så länge Signe hade eget ansvar för den delen.  Som mest fanns 80 personer i skolan inklusive personal. Två anställda arbetade i köket, Signe och Jenny Grund. När Jenny Grund pensionerades anställdes Clary Karlsson. Clary Karlsson var gift med Knut Karlsson, Brunnshagen.  När Clary gick i pension återbesattes inte hennes tjänst. Signe fick i stället utökning av sin arbetstid och slapp en del städning t ex av matsalen. Varor till skolluncherna inköptes i affären i Kärr. Affären lades ned 1970-71. Inköpen gjordes sedan i affären i Nybble. När Nybble avsade sig leveranserna till skolan i Kärr fick Elis Johansson i Holmen överta dessa. 1978 lades affären på Holmen ned. Sedan blev det Hakonbolaget som levererade samtidigt som besluten rörande skolmaten centraliserades. Signe avgick med pension 1995. Signe trivdes med arbetet i skolan, inte minst uppskattade hon kontakten med elever och personal. Hon berättade att hon då och då mött f.d. elever som i vuxen ålder uttryckt sin uppskattning av henne och hennes matlagning. Ingen behövde nånsin gå hungrig från skollunchen när Signe lagade maten.

Jenny Grund arbetade tillsammans med Signe i skolbespisningen.

När eleverna i Kärrs skola började vårterminen 1954, möttes de av nedanstående skolmatsedel för januari. Notera att skolveckan 1954 även innefattade lördagar. Femdagarsveckan infördes allmänt 1968 även om många skolor redan på 1950-talet på försök infört femdagarsvecka.

Fre	8	Potatis och falukorv
Lör	9	Blodpudding med lingon
Mån	11	Risgrynspudding med saftsås
Tis	12	Ärtor och fläsk
Ons	13	Potatismos och fläskkorv
Tor	14	Spenatsoppa
Fre	15	Potatis och strömming
Lör	16	Kakao och smörgås
Mån	18	Pannkaka med lingon
Tis	19	Grönsakssoppa
Ons	20	Pytt i panna och ägg
Tor	21	Makaroner och köttbullar
Fre	22	Potatis och färsk sill
Lör	23	Kräm och smörgås
Mån	25	Blodpudding med lingon
Tis	26	Potatis och kalvsylta med rödbetor
Ons	27	Ärtor och fläsk
Tor	28	Potatis och fiskbullar
Fre	29	Mannagrynspudding med saftsås
Lör	30	Nyponsoppa

Lustig Johans vals

Johan Lustig var en spelman och fiolbyggare som en period bodde  i Visnums-Kil och anlitades som spelman vid stugbaler i trakten. När han skulle ha bott i Visnums-Kil är inte klarlagt, troligen i mitten eller slutet av 1800-talet. Han skulle enligt torparen och spelmannen Otto Karlsson i Månserud  f. 1863 ha kommit från Ölme-trakten. Otto Karlsson berättar om spelmannen  Johan Lustig i en folkminnesuppteckning gjord  1926 av M. Ericsson, ULMA i Uppsala (I.F.G.H. Acc: 719).

Otto Karlsson, Månserud

I likhet med andra storspelmän fick han rykte om sig att ha försvurit sig åt mörka makter för att bli storspelman.   Det sas att Johan konsekvent bröt mot 4:e budet om att helga vilodagen och arbetade med fiolbygge på söndagar. Speciella detaljer på fiolerna sparade han till viktiga kyrkhelger eftersom han trodde att fiolerna skulle bli bättre av att tillverkas på en söndag eller en storhelg. En gång när det var stugbal i en öde stuga var Lustig-Johan anlitad som spelman. Han var inledningsvis inte nöjd med stämningen av fiolen. Efter några försök grep han tag i en träslev och drog stråken över den och fick fram låtar och ljud som han var nöjd med. Folk som var vittne till händelsen säger sig också ha sett en huggkubbe i stugan sätta sig i rörelse.  Förskräckta lämnade folket stugan och undvek att städsla Johan som spelman i fortsättningen. Johan var glad i flaskan  och fick i perioder nöja sig med att valla kreaturen åt bönderna i Visnums-Kil.

En gång var det dans på Kilsby efter en auktion och Lustig-Johan kom och spelade, drack däremellan och blev i slutändan så berusad att han efter spelningen  hamnade på kyrkogården och somnade med huvudet på en jordhög vid en uppgrävd grav. På morgonen dagen efter såg en förbipasserande honom ligga där, förbarmade sig över honom och tog honom med sig hem. 1901 kom en ung man, A. G. Norberg till bygden för att teckna upp låtar. Han träffade  bl.a. Otto Karlsson från Månserud och Edvard Magnusson från Medhamn. Av Otto Karlsson fick denne Norberg 7 polketter, 11 polskor, 5 schottisar, 3 marscher och 10 valser, bl.a. en vals efter Lustig-Johan. Lennart Gybrant har tillsammans med Anders Norudde spelat in flera låtar som Norberg tecknat upp, bl.a. Lustig -Johans vals (ULMA 619:30).

Lustig-Johans vals upptecknad 1901 av A. G. Norberg

SAMUEL KALDÉN: Kärleken till kyrkan och bygden kring Visnums-Kilsslätten uttrycktes i akvarellmåleri i miniatyr

Samuel Kaldén  var född i prästgården i Visnums-Kil 1905 som yngst av tre syskon. Brodern Johannes föddes 1898 i Finspång och systern Elisabeth föddes 1902 i Visnums-Kil.  Samuels mor var Emilie Cederström, född och uppvuxen på Bråte herrgård i Segerstad. Fadern B Julius Kaldén, som blev komminister 1902 i Visnums-Kils församling, hade träffat Emilie under den period han tjänstgjorde i Segerstad. Paret gifte sig 1896. För att dryga ut komministerlönen hade man på prästgården i Visnums-Kil några kor, några får, en gris, höns och en liten häst. Prästgårdsmarken i övrigt sköttes av en arrendator som bodde nära prästgården.

Prästgården i höstfärger 1928

För Samuel, som tidigt intresserade sig för att teckna och måla, erbjöd livet på prästgården och hos arrendatorn mycket att dokumentera i form av husdjur, arbete och miljöer m.m. I de flesta fall arbetade han i akvarellteknik i formatet 9 x 14 cm. Inspiration till sitt konstutövande fick han av sin moster Anna Cederström, som målade små akvareller från sitt barndomshem Bråte i Segerstad väster om Karlstad. Anna Cederströms akvareller från slutet av 1800-talet utgör underlaget till Värmlands Museums årsbok 2016 ”Hemma på Bråte” med text av Elisabet Hidemark.

Visnums-Kils kyrka i februari 1922

Samuel Kaldéns motivkrets var i första hand prästgården med omgivningar, sockenkyrkan i Visnums-Kil samt landskap och bebyggelse vid Visnums-Kilsslätten. Hans ambition var att avbilda händelser och miljöer så naturtroget som möjligt trots att måleriet skedde efter minnesbilder av motivet. Han hade ett exceptionellt bildminne som hjälpte honom att korrekt återge motiv och perspektiv. Innehöll akvarellerna fåglar eller andra djur kunde han som stöd beskåda dem på håll i en militär tubkikare som troligen en gång tillhört Samuels morfars far som varit regementschef i Karlstad. Även om Samuel ville avbilda verkligheten som den var kunde han tillfälligtvis infoga andra bildelement så länge de utgjorde en naturlig del av det han avbildade. Han hade inga konstnärliga ambitioner i sitt måleri men insåg att många akvareller som speglar jord- och skogsarbete på 1920-talet på prästgården eller arrendegården ändå hade en klar dokumentär betydelse för senare generationer som kom i kontakt med hans akvareller.

Höhässjning med slanhässjor  1922

Ett stort urval av akvarellerna ställdes ut 1978 på hembygdsgården i Visnums-Kil. I slutet av 1983 ställdes akvarellerna ut på Värmlands Museum för att därefter visas på Kristinehamns konsthall med Kristinehamns och Varnums hembygdsförening som arrangör.

Nya Kyrkogatan, Kristinehamn 1928

Bland Samuels efterlämnade akvareller finns även en del alster från hans utbildningstid och värnpliktstjänstgöring. Han gjorde sin värnplikt som expeditionsbiträde vid K I i Stockholm 1925-26. Han började tidigt intressera sig för trädgårdsarbete och praktiserade vid Hjelmsäters herrgårdsträdgård på Kinnekulle och i K A Karlströms handelsträdgård i Kristinehamn 1928. Han studerade därefter vid Ulfhälls trädgårdsskola i Strängnäs och avlade där trädgårdsmästarexamen 1930. Efter att ha arrenderat en handelsträdgård i Filipstad en kort tid läste han till hortonom vid LandbohØjskolen i Köpenhamn Examen avlades 1934 varefter följde ett år som assistent hos trädgårdsarkitekt J P Andersen i Köpenhamn. 1936-37 var han anställd hos Värmlands läns hushållningssällskap. Under hela utbildningstiden fortsatte han med sitt akvarellmåleri men efter att 1937 startat egen firma som trädgårdsarkitekt hade han inte längre tid att ägna sig åt måleriet och dessutom fick han delvis utlopp för sitt konstnärliga intresse i sitt arbete. Exempel på Samuel Kaldéns arbete är hans arbete med trädgården vid Apertin  som finns dokumenterad på Värmlands Museum på denna länk: https://digitaltmuseum.org/021189667759/apertins-herrgard-nedslag-i-arkivet

Samuel Kaldén avled 1987, 81 år gammal. Samuels akvareller förvaltas av hans båda döttrar. Hans arbeten som trädgårdsarkitekt, elevarbeten, korrespondens, dagböcker m.m. finns på Värmlands Mueum.

Lars Lämgren om golvuret i Visnums-Kils kyrka

Golvuret ursprungligen skänkt till kyrkan av Nynäs

 

Inom EU existerar en digitaliseringstjänst som fått namnet EOD (E-books on demand).  För  närvarande deltar 40 europeiska bibliotek i projektet bl a Kungliga Biblioteket. Här hittade jag en liten skrift av Lars Lämgren som författade lokalhistoriska alster företrädesvis med motiv från Ölme. Lars Lämgren var född  i Lungsunds socken, Värmlands län 1855. Han blev indelt soldat för hemmanet Lämås i Ölme där han avled 1925. 1919 publicerade han en 15-sidig liten skrift betitlad Visnum och Visnums-Kil : Några anteckningar. Kristinehamn 1919. Publikationen kan man läsa som e-bok om man följer denna länk file:///D:/VISNUMS-KIL/L%C3%84MGREN,%20LARS.pdf

I den lilla skriften kan man på sidorna 11-12 läsa om golvuret vid norra långsidan av kyrkan, ett urverk som idag inte längre är igång med ringning varje kvart, halv och hel timme. Högst uppe på uret finns några små figurer som dansade runt när uret slog och som distraherade kyrkobesökarna. Åtminstone tyckte prosten från Visnum Johannes Fröding det. Man får kanske anta att det gäller Johannes Fröding eftersom Lars Lämgren skriver ”gamle prosten Fröding”.  

Då man skall hålla bouppteckning måste man även besöka kyrkovinden. Där finnes förvarad en mycket märkvärdig slagklocka. Då den stod i kyrkan slog den på hel, halv och kvarts timma. Då hon slog, dansade en hel del små figurer ovanpå huven. Denna märkvärdiga klocka sades vara en gåva till kyrkan från Nynäs, och den lär slutligen på gamle prosten Frödings föranstaltande ha blivit fraktad dit, där den nu står. Anledningen skulle ha varit, att hon störde andakten, då kyrkfolket mera tittade på klockan än lyssnade till predikan, och väntade att 8 klockor skulle pingla och en hel del gubbar dansa.

När golvuret togs till nåder och fick sin nuvarande plats längs norra kyrkväggen är oklart. Kanske skedde det i samband med renoveringen av kyrkan på 1940-talet, då även andra undanställda inventarier åter fick plats i kyrkan.

Arne Kilsby - Värmländsk konstnär med rötterna i Visnums-Kil

Arne Kilsby. Självporträtt 1975

Arne Kilsby föddes 1895 och växte upp på den stora gården Kilsby som äldste son till godsägaren Erik Henning Larsson, f. 1862. Hans yngre bror Ernst f. 1897 kom att ta över gården och jordbruket. En yngre syster Gunhilde, kallad Gun, gifte sig med läkaren Hakon Sikén och bosatte sig i Stockholm.

Oftast var det den äldste sonen i huset som förutsattes axla ansvaret för gården och jordbruket men Arne Kilsbys håg stod till annat.  Tidigt yppades hans intresse för att måla och teckna. Hans uttalade önskan att bli konstnär föll, kan man förstå, inte i god jord hos fadern Erik. Han ansåg att sonen åtminstone borde skaffa sig en ordentlig utbildning för arbete i bank eller liknande. 

Han hade gått realskola i Kristinehamn och behövde gå vidare. Konstnärskap var inget att satsa på menade föräldrarna. Arne underordnade sig faderns önskan och flyttade till Stockholm för att som privatist ta studenten och inleda en karriär som bankanställd.  

Han fullföljde inte den utstakade studieplanen utan började efter ett tag i Ahltins målarskola. Med ett tidigt självporträtt sökte han tillträde till konstakademien och blev antagen 1919.Hans lärare på konsthögskolan var Olle Hjortzberg och Oskar Björk. Efter avlutade studier 1922 vistades han nio månader i Paris och studerade måleri för Othon Friecz. Trots knapra förhållanden i starten som konstnär kunde han ändå göra de sedvanliga bildningsresorna till Frankrike, Italien, England m fl länder. I slutet av 1930-talet fick han möjlighet att se sig om i hemlandet och fastnade motivmässigt för landskapen på Österlen, i Blekinge, på Öland och på Gotland. Även Visnums-Kilsslätten har färgat hans måleri som har karakteriserats som ett intimt måleri med en stillsam kolorit, utan stora gester och ofta i det lilla formatet.  Kilsby var främst känd för sina porträtt, stilleben och sitt landskapsmåleri. Hans stora förebilder och inspiratörer inom franskt måleri var Paul Cézanne 1839-1906 och Pierre Bonnard 1867-1947.

     Höstlandskap med aspar. Värmlands Museum

                  Från Visnums-Kil flyttade han till Karlstad och Romstad 1947. Främsta orsaken till flytten var att ge sina barn bättre möjligheter till utbildning på hemorten. Det vita huset på Ekbacken  i Visnums-Kil, med utsikt från ateljéfönstret mot Kilsby, hade han kvar.

Arne Kilsby debuterade med en samlingsutställning i Karlstad rådhus 1922. Han har haft separatutställningar i Värmlands Museum 1927, 1959, 1964. 1945 ställde han ut i Stockholm, i 1972 i Kristinehamn 1968 och på Galleri Gripen i Karlstad 1972.

Han finns representerad i Värmlands museum, statliga och kommunala samlingar i Karlstad, Härnösand, Umeå och Stockholm.

    Ringblommor - Stilleben. Privat

Den retrospektiva utställningen 1975, som arrangerades av Värmlands museum, representerar en värdig avrundning på ett långt och framgångsrikt konstnärskap. Den åttiårige konstnären skulle ändå ha ett antal år kvar som aktiv konstnär innan han 1989 lade ner penslarna för gott.

 Ekbacken sedd från kyrkan

    Källor:

Arne Kilsby – Retrospektiv utställning 8 mars-31 mars 1975, Värmlands Museum 

Nestor bland Värmlands konstnärer – Arne Kilsby. NWT 1975-03-10

Arne Kilsby ställer ut 120 verk retrospektivt. NWT 1975-03-12

Anders Enemar - lärarsonen i Järsta blev professor i zoologi vid Göteborgs Universitet

Starar i björken. Akvarell: Samuel Kaldén

Anders Enemar (A E) föddes 1926 som son till skolläraren i Järsta, Visnums-Kil. Närmsta grannar var familjen Oscar Lövgren i pastorsbostaden (om Oscar Lövgren handlar en tidigare artikel i bloggen). A E hade nära till skolan då skollärarbostaden låg alldeles intill skolhuset. Närmsta omgivningen utgjordes av småskaligt jordbruk, i öster tog skogen vid och åt andra hållet låg Stora Edsvattnet, en långsmal fågelsjö och våtmark.

A E blev tidigt intresserad av fåglar och deras beteende. Inledningsvis var det fåglarna kring gården som väckte intresse, svartvita flugsnapparen i holken på skolans yttervägg, sädesärlan som hade bo i vedhögen ute på gården och ladusvalorna och hussvalorna och deras bon i lador och under takskägg.1939 lades skolan i Järsta ned p.g.a. för få elever. Familjen flyttade till Kumla där fadern tillträdde en ny lärartjänst. Erik Rosenberg, den store föregångsmannen inom fältornitologi, född i Valunda, träffade aldrig den fågelintresserade eleven i Järsta skola. Erik R var 24 år äldre än A E och hade flyttat till Örebro mer än tio år innan A E såg dagens ljus. De skulle dock mötas och diskutera gemensamma frågor längre fram i tiden.

Järsta skola

Vad gäller yrkesval hade A E tänkt sig bli lärare, men Gunnar Otterlind, en av den tidens namnkunniga inom Sveriges Ornitologiska Sällskap (SOF) och Vår Fågelvärlds (VF) redaktör uppmanade A E att studera biologi i Lund. Han hörsammade rådet vilket ledde fram till en framgångsrik akademisk karriär och en professur vid zoologiska institutionen i Göteborg.

Efter genomförd grundutbildning inledde Anders avhandlingsarbete inom området morfologi (läran om organismernas form och byggnad). Det var tillfälligheter som gjorde att det blev just detta område. Bertil Hanström, professor i Lund just då bedrev studier på hypofysens anatomi och histologi (om biologisk vävnad) och behövde forskningshjälp. Han disputerade1961 på hypofysens embryologi (läran om organismers tidiga utveckling). Avhandlingen ansågs så framstående att den ledde till en docenttjänst. Inom kort blev han utnämnd till professor i zoologi vid Göteborgs universitet 1966–91.

Anders Enemar

Fåglar ansågs vid den tiden inte lämpliga för en doktorsavhandling. Det hindrade inte A E att parallellt med avhandlingsarbetet i morfologi arbeta med och lägga fram en avhandling i ornitologi. Resultatet blev en metodanalys. Den metod man tidigare använt för att räkna fåglar visade sig inte vara helt tillförlitligt och A E utarbetade en helt ny metod för räkning av fågelbestånd. Arbetet med fåglar blev något av ett sommarjobb och en avkoppling från professorsplikterna. A E har blivit känd för att starta två av de mest långsiktiga fågelinven-teringsprojekten i landet. Det gäller häckfågeltaxering i Fågelsångsdalen i Lund som startade i början av 1950-talet och pågår än idag. Det andra är LUVRE-projektet (Lund University Vindel River Expedition) i Vindelälvsdalen som startade 1963 och som också lever kvar än idag.

Så tillbaka till Erik Rosenberg och AE. De hade i mitten av 1940-talet ett meningsutbyte om eventuell förekomst av smålom i Stora Edsvattnet. A E hade vid en cykelsemester i Visnums-Kil observerat smålom i vattendraget. Erik R hade missat lommen vid ett besök tidigare samma år. Erik R var skeptisk till A E:s observation eftersom Stora Edsvattnet inte bidrog med rätt häckningsmiljö för smålommen. Erik R fick motvilligt ge sig i denna fråga. Om mötet med Erik R berättade A E i en av fem artiklar han bidragit med  till Visnum och Visnums-Kils hembygdsförenings årsskrift (2004, 2005, 2009, 2012, 2014).

A E var bosatt i Mölnlycke där han avled 2018.

Bäcklampa

 

Erik Rosenberg f. i Visnum 1902, välkänd och respekterad ornitolog, skribent, naturvårdare m m, berättar i sin självbiografi Lockrop och vingsus om ett julbesök hos släkten i Berg strax efter nyår 1910, då Erik var åtta år. Det var ordentlig vinter och kallt det året. Familjen åkte i släde från Ansgård via Stenänge och Strand över Kilsviken mot Nynäs och därefter via kyrkan in på Medhamnsvägen.  På kuskbocken satt Karl i Haddåa och spänd för släden travade norskhästen Plutt, för tillfället försedd med bjällerkrans.
Efter kalaset och samvaron ställdes mot kvällssidan färden tillbaka mot hemmet. Alla var färdigpratade och dåsiga efter all maten och Erik somnade av och till under återresan. Men vid Likkistberget och Bäcklampa vaknade han på helspänn. Erik tyckte sig skönja en liten tänd lampa mellan enbuskarna vid sidan av vägen.

Bäcklampa, våtmarken mellan Broby och Myrhultsvägskälet, har så länge ortsbor kan minnas varit förknippat med spökeri. Folk har tyckt sig se irrljus eller lyktgubbar när de passerat stället kvälls- eller nattetid. I folktron har irrbloss förknippats med själen från en avliden människa, Ibland associerat med en skepnad som bär på en lykta.
I det aktuella området ska det ha funnits ett torp, Bäcken eller Bäckåsen, och ljusfenomenet kan ha en koppling till detta.
Erik Rosenberg lanserar i sin självbiografi teorin att delen ”-lampa” i Bäcklampa ska vara av finskt ursprung. Lampi betyder mycket riktigt tjärn/mindre vattendrag på finska. Men hur i så fall detta finskbesläktade ord har fått fäste i sydöstra Värmland är kanske inte så lätt att bevisa. Linus Brodin visar dock i sin historik om Visnums kyrka 1933 att finnar tidvis befunnit sig i sydöstra Värmland, allt enligt domböcker från 1600-talet.
Vad som är fakta och folktro i frågan om Bäcklampa är kanske omöjligt att avgöra men att berättelsen om övernaturliga fenomen kopplat till Bäcklampa lever än idag är däremot alldeles sant.

Litteratur:
Brodin, Linus: Visnums kyrka 1733-1933, Kristinehamn, 1933.
Rosenberg, Erik: Lockrop och vingsus. Redigerad av Allan Thybell, Örebro, 1976