Broströmsgraven på Visnums-Kils kyrkogård

 

Om man besöker Visnums-Kils kyrka finner man till vänster om grusgången mot ingången på södra långsidan en tumbagrav (gravnummer 9:197 a) som i storlek och utförande skiljer sig från omgivande gravstenar. Tumbagravar är kistliknande gravar med sidoväggar i sten med en översida med inskriptioner och/eller bildelement. Så här i senhösttider är tumbans översida skyddad av ett ”lock” av korrugerad plåt. Fortfarande är graven ifråga omtalad som Broströmsgraven,  vilorum för Axel och Dan Broströms anfäder. Vid renoveringen av kyrkogården 1941-42 återställdes tumbagraven i ursprungligt skick. Sidostenarna hade kommit på avvägar och användes som trappstenar vid kyrkan, klockargården  och en annan gård. Broströmssläkten kontaktades efter återställandet och informerades om åtgärderna och svaret blev en överraskning: I tumbagraven är begravda svärföräldrarna till Axel Broströms farbror Magnus Ingevaldsson och dennes första hustru Sara Carlsdotter. Uppgifterna verifieras av gravboken.
Axel Broströms farfar, Ingevald Larsson, och hans tredje hustru, Sara Olsdotter, ligger faktiskt också begravda på Visnums-Kils kyrkogård (gravnummer 9: 153 och 9: 152) men deras gravar har inte fått samma uppmärksamhet  som tumbagraven, vilket är synd. För här ligger på riktigt anfadern och anmodern till skeppsredaren Axel Broström och han son Dan Broström. 

Källa:  Kyrkogårdar i Kristinehamn : Bevarandeplaner, Anna Svensson, Kyrkogårdsförvaltningen Kristinehamns pastorat. Karlstad, 2013     

Johannes Kaldén - en auktoritet vad gäller hästar och hästavel

 

Johannes Kaldén 

Johannes föddes 1898 i Finspång, där fadern B Julius Kaldén hade tjänst som brukspräst. 1902 flyttade familjen till Visnums-Kil där fadern1902 tillträdde tjänsten som komminister, en befattning han innehade ända till våren1942. Johannes fick sin folkskoleundervisning i hemmet och   genomgick sedan realskola i Kristinehamn 1910-13, Han tog studenten i Karlstad, troligen 1916, gjorde sin värnplikt i Stockholm 1918-19 som expeditionsbiträde på ett av infanteriregementena. Han utbildade sig till agronom på Ulltuna med examen 1922 och kom att bli sakkunnig på hästar och hästavel. 

Johannes Kaldén under studietiden i Uppsala

Efter examen blev han biträdande sekreterare i ardennerföreningen och 1939 ordinarie sekreterare och skattmästare där. 1939 blev han även statens ledamot i 3:e distriktets hästpremieringsnämnder och tjänstgjorde som ordförande inom en del av nämnda distrikt. I Rikspremieringsnämnden deltog han som ledamot inom norra området. Han tjänstgjorde som prisdomare vid ett stort antal hästutställningar och var ledamot i typbesiktningsnämnden. 

Johannes Kaldén vid besök i Visnums-Kil 1930-tal

Han författade också eller var medförfattare till flera betydande verk med anknytning till sitt arbete (se nedanstående lista. Källa: Nationalbibliografin Libris).

Husdjursaveln i östra distriktet : av Johannes Kaldén och S. Kvarnbäck : Norrköping 1942

Kaldén, Johannes (författare)

Kvarnbäck, S. (författare)

[Stockholm] : Skand. kreatursförsäkringsbol., 1942

Svenska 160 s. + Register ... 13 s.

 

Historisk översikt av Skaraborgs läns hästavel / av Johannes Kaldén.

Kaldén, Johannes (författare)

Publicerad: Stockholm : Lantbruksförb:s tidskr.-ab. 1946

Svenska 61 s.

 

Husdjursaveln i mälardistriktet. : Stockholm 1946. Av J. Kaldén, S. Sixtensson, N. Insulander och T. Lindahl

Kaldén, Johannes, Pseud (författare)

Sixtensson, Sven (författare)

Publicerad: 1946

Publicerad: [Stockholm], 1946.

Svenska

 

Husdjursaveln i Skaraborgs län / av Johannes Kaldén och Orwar Fredricson.

Kaldén, Johannes, 1898- (författare)

Fredricson, Orwar, 1901- (författare)

Publicerad: Skara : Skand. kreatursförskringsbol. 1957

Tillverkad: Stockholm : Lindbergs tr.

Svenska 327 s.

 

Hästaveln i södra Kalmar län / utgiven till hästutställningen vid Ottenby den 7-8 juni 1952

Kaldén, Johannes (författare)

Stockholm : Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget, 1952

Svenska 30 s.

 

Husdjursaveln i mälardistriktet, Stockholm 1946 / av J. Kaldén ...

Kaldén, Johannes (medarbetare)

Stockholm : Skand. kreatursförsäkringsbol, 1946

Svenska 294s

 

Ljunits och Herrestads härads lantbruksklubb och hingstförening : 1894-1944

Frendahl, Victor (författare)

Kaldén, Johannes (författare)

Ystad : Bjurström, 1944

Svenska 78 s.

 
Johannes var bosatt i Örebro 1923-35 (de första tio åren på Nasta herrgård). Sedan flyttade han till Stockholm och Kungsholmen, där han var bosatt resten av sitt liv. Johannes dog redan 1958 några dagar efter sin 60-årsdag och är begravd i föräldragraven i Visnums-Kil. Bland sina vänner var Johannes uppskattad för sitt sin glada och charmerande personlighet och för sin berättarkonst.

 

 

 

Samuel Kaldén och prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson

 I juni 1920 kom Samuel Kaldén hem från Kristinehamn där han hade gått i realskola  och varit inneboende på Norra torget 5. De betyg han kunde visa upp hemma i Visnums-Kil i juni 1920 var minst sagt slätstrukna. Samuel vantrivdes med skolformen, d.v.s. undervisning i klass med många elever och kunde inte göra sig själv rättvisa. En grav närsynthet  gjorde inte förutsättningarna bättre.

Samuel Kaldén, 12 år t h på fotot

 

Samuel och hans syskon hade fått sin undervisning i prästhemmet. Julius Kaldén, fadern, hade vid sidan av prästexamen även folkskollärarexamen och föredrog att  sköta barnens undervisning själv.  I sin roll som komminister i församlingen ingick att vara ordförande i skolstyrelsen och kanske spelade detta in i beslutet att inte sätta egna barnen i byskolan i Kärr. Samuel var nu 15 år gammal. Hans jämnåriga i bygden hade säkert redan hamnat i arbete inom jordbruk eller andra näringar. Ytterst få hade ekonomiska möjligheter att studera vidare.  Samuel verkar ha varit osäker om sin framtida yrkesbana.  Som ett tillfälligt arbete i väntan på tydligare framtidsplaner fick han några månader under åren 1921-1924 göra dagsverken hos prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson.  

Johannes Jonsson bredvid dotterdottern Märta och dottern Anna

Johannes började som prästgårdsarrendator 1915 och hade hjälp av sönerna  Viktor och Karl och ibland Gösta Johansson, en släkting till Johannes och 1921-24 också av Samuel.  Han förde noga arbetsdagbok över de dagsverken han gjorde åt arrendatorn och dagboken noterade från slutet av 1922 även vad Viktor, Karl och Gösta gjorde. Arbetsdagboken ger en ganska bra bild av det arbete som utfördes på gården vår, sommar och höst. Samuel verkar snabbt fått ansvar för att harva, köra vält och plöja, oftast under Viktors överinseende. Arbetsdagboken visar också på hur viktig Kalvmyren (nordost om Sunnås) var för arrendet vid sidan av gärdena närmast prästgården.

Skördelag på ladugårdsbacken vid prästgården. Johannes
med sönerna Viktor och Karl. Samuel Kaldén tredje person fr. h.

I prästgården fanns en liten islandshäst, Blända, som Samuels far använde till och från olika förrättningar i församlingen. 1917 under Första världskriget . när det rådde brist på mat i landet , slaktades hästen eller såldes och en ko införskaffades och längre fram ytterligare en. Samtidigt uppfördes på prästgården en mindre ladugård och ett vedhus.  Djuren på prästgården och arbetet hos arrendatorn dokumenterade Samuel i ett antal akvareller under 1920-talet. 

Havren på södra gärdet skördas. Viktor kör självbindaren.  Johannes inspekterar.

Arbetet hos prästgårdsarrendatorn  ledde Samuel in på den bana som kom att bli hans livsgärning – arbetet som trädgårdsarkitekt.  Efter åren hos arrendatorn praktiserade Samuel i olika handelsträdgårdar. Det ledde honom därefter till trädgårdsmästarutbidning i Ulfhäll, Strängnäs och därefter utbidning till trädgårdsarkitekt i Köpenhamn.

Akvarell av luktärt utförd av Samuel K vid trädgårdsmästar-
utbildningen i Strängnäs.

 

1937 hade Samuel lämnat hemmet i Visnums-Kil och startat egen firma som trädgårdsarkitekt i Karlstad. Prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson avslutade sitt arrendekontrakt i prästgården 1937 82 år gammal och flyttade till det nybyggda pingstkapellet i Kärr, där han avled 1938.

Samuel på besök hos föräldrarna  i prästgården Visnums-Kil 1937

Kolera och andra dödliga farsoter i 1800-talets Visnums-Kil

 

Man talar än idag om att välja mellan pest och kolera om att välja mellan två dåliga saker. Pesten förknippas vanligen med medeltiden men återkom med jämna mellanrum ända in på 1700-talet om än inte med samma ödesdigra konsekvenser som när den först dök upp 1350 i vårt land. Men faktum är att rödsoten (dysenteri) bara under 1800-talet skördade ca 100 000 offer, många fler än koleraepidemierna som kom och gick under 1800-talet.

Återkommande koleraepidemier 1834-1873

Kolera, som härjade i vårt land mellan 1834 och 1873, med enstaka fall senare, var en ny åkomma för landet och som läkarvetenskapen inledningsvis inte visste så mycket om. Sjukdomen hade dock i alla tider funnits i Indien och spritt sig i återkommande utbrott i Asien och så småningom i Europa. Till Sveriges gränser nådde den aldrig förrän 1834 då det första dödsfallet noterades i Göteborg. Sedan spred sig sjukdomen snabbt i Göteborg och vidare längs Göta älv och till slut in i Vänern och hotade hamnstäderna varav vissa klarade sig utan större utbrott och vissa som drabbades hårdare. Koleran är en otäck sjukdom som dränerar kroppen på vätska genom kraftiga diarréer och kräkningar vilket kan innebära döden inom några timmar.  Överlevnadsprocenten bland dem som drabbades var ca 50 %. I samhällen med utvecklad sjukvård är idag sjukdomsförloppet i kolera lätt att häva. Till Jönköping, som var en stad som upplevde stora utbrott av kolera, kom sjukdomen landvägen. Till östsidan av Sverige kom smittan österifrån, från Finland, Ryssland och Baltikum.

 

Vad orsakade kolerasjukdomen?

Läkarkåren var oenig om vad som orsakade sjukdomen. En falang, miasmatikerna, trodde att smittan uppkom mer eller mindre spontant genom osunda dunster (miasma) från marken eller luften. Den andra falangen, den kontagiösa, ansåg att smittan överfördes genom kontakter (kontagium) människor emellan eller med djur och föremål. Att förorenat vatten och dåliga eller obefintliga avlopp var boven i dramat fick man först kunskap om i samband med att Robert Koch upptäckte kolerabacillen 1883. De som anslöt sig till den kontagiösa teorin förordade strikta karantäns-bestämmelser och bevakning av infartsvägar till städerna. Miasmatikerna ansåg att epidemin inte gick att stoppa med några effektiva åtgärder andra än allmän renlighet.

I det första utbrottet 1834 lyckades Mariestad undvika sjukdomsfall. Däremot drabbades Kristinehamn och Karlstad i Värmland. Hur var det då med Visnums-Kil? I död- och begravningsböckerna för Visnums-Kils församling för perioden 1834 till 1873 finner man två uttalade dödsfall i kolera. I sept. 1834 dog soldaten Ås från Åsereds soldattorp. Dödsfallet skedde i Kristinehamn och personen begravdes där. I november1854 dog lösdrivaren Carl Olof Olsson i kolera i Råda och blev begravd där. Under den här perioden 1834 till 1873 saknar ganska ofta död- och begravningsböckerna notering av dödsorsak. Ytterligare dödsfall i kolera kan därför ha förekommit. I folktraditionen existerar i Medhamn ett område som anses vara en kolerakyrkogård. Området finns infört i Riksantikvarie-ämbetets Fornsök men i kommentarerna anges att platsen inte är antikvariskt undersökt. En kyrkogårdslämning på Norra Sandholmen är utmärkt på fornlämningskartan men kan ha ett äldre ursprung än koleraperioden på 1800-talet.

 J O Wallin, psalmdiktaren skrev dikten Dödens Engel 1834
 med koleraepidemin i åtanke. Den utkom i tryck 1839.
Illustrationen ovan av Carl Larsson är från en utgåva 1880.

Om inte kolera gett något större avtryck i död- och begravningsböckerna för Visnums-Kil, vilka andra farsoter drabbade dödligt befolkningen perioden 1834 till 1873 och några år därefter? Tuberkulos och lunginflammation var genomgående vanliga dödsorsaker. Scharlakansfeber drabbade socknen 1856 och än allvarligare 1875. Strypsjukan eller difteri var en allvarlig sjukdom som ofta drabbade de yngre. 1875 och 1876 orsakade sjukdomen ett antal dödsfall. Rödsot hade ett kraftigt utbrott 1841 med elva döda. Mässling orsakade många dödsfall 1856 och 1862. Den allvarliga sjukdomen smittkoppor visade sig 1851 och 1868.

 

Kolera skördade cirka 40 000 liv i Sverige 1834-1873

För att summera första koleraåret 1834 dog 4 650 personer i Göteborgs och Bohus län (3 % av befolk-ningen), Stockholm 3 892 döda (2, 1 % av befolkningen), Älvsborg 1 511 offer (0,8 % av befolkningen), Jönköping 748 döda (0,5 % av befolkningen, Skaraborg 471dödsfall (0,3 %) och Värmland 182 dödsfall (0,1 % av befolkningen).

Därefter återkom koleran med nya stora utbrott 1853, 1855, 1857 och 1866 men inte lika kraftiga som 1834. Totalt avled i Sverige ca 40 000 personer i kolera 1834 -1873. Efter 1873 noterades endast mindre eller enstaka fall.

Kolerakyrkogård i Medhamn enligt lokal tradition.
Fornsök: L2005:2474

.
 

Källor:

Larsson, Daniel: Kolera : samhället, idéerna och katastrofen 1834. Stockholm, 2015
Kolerans forna besök i Europa och vårt land. Helsovännen, Årg. 7, 1892
Zacke, Brita: När koleran kom till Värmland. Värmland förr och nu, 1977, sid. 141-147
Visnums-Kils kyrkoarkiv. Död- och begravningsböcker 1825-1894

 

 

 

 

 

Signe Johansson 1932-2020 - Hemmansägare, hembygdsvän, & mattant i Kärrs skola

 

Signe Johansson. Foto 2016

Signe Johansson, allmänt omtalad som Signe i Lerbäcken, avled 2020 i en ålder av 87 år. I och med hennes bortgång sattes en slutpunkt för släkten Johanssons ägarskap av Lerbäcken med undantag för huset Lerbron som fortfarande finns kvar inom släkten. Idag äger Hygn Lerbäcken.

Signe var, något som är allmänt omvittnat, en outsinlig källa till kunskap om personer och händelser från förr. Hon var alltid tillgänglig för frågor och man kunde dessutom alltid få en pratstund med henne i samband med arrangemang och sammankomster i socknen som hon ofta tog del i. Hon var också en flitig föreningsmänniska och engagerade sig ända från starten 1964 i hembygdsföreningen. Hon tillhörde syföreningen så tidigt som 1949. Hon sjöng också i kyrkokören under många år. 

Sommaren 2016 besökte jag och min fru Signe vid ett par tillfällen och fick ett samtal med henne om framför allt hennes egen och Lerbäckens historia. Det blev i slutändan två och en halv timmes inspelat material. Följande är hämtat ur innehållet från dessa möten med Signe.

Anders Karlsson, farfar till Karin söder, var första ägaren till Lerbäcken, sedan gården avstyckats och försålts av kyrkan i samband med tillkomsten av komministerbostället i Visnums-Kil. 1912 förvärvade  Johan Johansson, farfar till Signe, Lerbäcken Han var gift med Sofia Jonsson f. 1855. Signes far Helge, f. 1894, var enda barnet och övertog gården på 1940-talet. Mamma Sofia var född 1897 i Noltorp. Signe hade tre syskon: Dagmar f. 1921, Karl-Erik f. 1923, Kristina ”Stina” f. 1926. Signe var yngst i syskonskaran f. 1932. När föräldrarna inte längre orkade med arbetet i hemmet, jordbruket och i skogen, fick Karl-Erik och Signe axla ansvaret för gården. Signes systrar hade tidigt lämnat hemmet för arbete på annat håll.  Pappan Helge avled av sina hjärtbesvär 1966. Modern levde ytterligare elva år men ständigt plågad av reumatisk värk som tvingade henne till vård utanför hemmet långvariga perioder.

Bostadshuset i Lerbäcken

1964 köpte Signe och hennes bror Lerbäcken och inkorporerade samtidigt Lerbron som i fastighetsbeteckningen hörde ihop med Kärr. Lerbäcken och Lerbron var ungefär lika stora hemmansdelar men Lerbron hade större åkerarealer och mindre skog än Lerbäcken. Lerbäcken/Lerbron kunde föda 10 nötdjur inklusive ungdjur. Maskinmjölkning installerades redan på 1940-talet. Jordbrukstraktor inköptes 1959. Första bilen inköptes 1960 gemensamt i familjen, en begagnad PV. Signe hade tagit körkort samma år. Under 1940-talet var rökeriet på gården ofta anlitat, inte minst av alla som på 1940-talet hade licens för att hålla hushållsgris. 1943 fick man elektricitet indragen genom Visnums-Kils Elektriska förenings försorg. Andelar i föreningen betalades efter storlek på gårdarna. Vattentoalett installerades 1971-72. Brunnen på gården, som delar av året sinade, djupborrades och sprängdes 1973.

1975 avled plötsligt Signes bror Karl-Erik i den sällsynta och på den tiden tämligen okända sjukdomen hemokromatos. Brodern var endast 52 år när han gick bort och Signe stod nu ensam med ansvaret för gården. Signe lyckades behålla gården men gjorde sig tidigt av med mjölkdjuren. Signe prioriterade det fasta arbetet i skolans bespisning, som ändå gav en stadig månatlig inkomst. Signe inriktade sig nu på uppfödning av livdjur, kvigor, som efter två år betäcktes och såldes på kreatursauktion, oftast i Kil. Sista kvigan såldes 1982. Signe klarade arbetet på gården bl.a. med hjälp av Holger, gift med systern Stina liksom så småningom deras son Björn och längre fram övriga släktingar.

Holger och Stina köpte så småningom huset Lerbron som sommarbostad. Jordbruksmarken har på senare tid varit utarrenderad till Ed.

 

Vid sidan av arbetet på gården i Lerbäcken var Signe anställd i skolbespisningen vid nya skolan i Kärr 1954 -1995. Hennes anställning omfattade 5 timmar/dag. I hembygdsföreningens arkiv i gamla skolan i Kärr finns arkiverade Signes matsedlar från hennes arbete i skolbespisningen. I arkivet finns också dokumentation av inköp av matvaror till skolluncherna, så länge Signe hade eget ansvar för den delen.  Som mest fanns 80 personer i skolan inklusive personal. Två anställda arbetade i köket, Signe och Jenny Grund. När Jenny Grund pensionerades anställdes Clary Karlsson. Clary Karlsson var gift med Knut Karlsson, Brunnshagen.  När Clary gick i pension återbesattes inte hennes tjänst. Signe fick i stället utökning av sin arbetstid och slapp en del städning t ex av matsalen. Varor till skolluncherna inköptes i affären i Kärr. Affären lades ned 1970-71. Inköpen gjordes sedan i affären i Nybble. När Nybble avsade sig leveranserna till skolan i Kärr fick Elis Johansson i Holmen överta dessa. 1978 lades affären på Holmen ned. Sedan blev det Hakonbolaget som levererade samtidigt som besluten rörande skolmaten centraliserades. Signe avgick med pension 1995. Signe trivdes med arbetet i skolan, inte minst uppskattade hon kontakten med elever och personal. Hon berättade att hon då och då mött f.d. elever som i vuxen ålder uttryckt sin uppskattning av henne och hennes matlagning. Ingen behövde nånsin gå hungrig från skollunchen när Signe lagade maten.

Jenny Grund arbetade tillsammans med Signe i skolbespisningen.

När eleverna i Kärrs skola började vårterminen 1954, möttes de av nedanstående skolmatsedel för januari. Notera att skolveckan 1954 även innefattade lördagar. Femdagarsveckan infördes allmänt 1968 även om många skolor redan på 1950-talet på försök infört femdagarsvecka.

Fre	8	Potatis och falukorv
Lör	9	Blodpudding med lingon
Mån	11	Risgrynspudding med saftsås
Tis	12	Ärtor och fläsk
Ons	13	Potatismos och fläskkorv
Tor	14	Spenatsoppa
Fre	15	Potatis och strömming
Lör	16	Kakao och smörgås
Mån	18	Pannkaka med lingon
Tis	19	Grönsakssoppa
Ons	20	Pytt i panna och ägg
Tor	21	Makaroner och köttbullar
Fre	22	Potatis och färsk sill
Lör	23	Kräm och smörgås
Mån	25	Blodpudding med lingon
Tis	26	Potatis och kalvsylta med rödbetor
Ons	27	Ärtor och fläsk
Tor	28	Potatis och fiskbullar
Fre	29	Mannagrynspudding med saftsås
Lör	30	Nyponsoppa

Lustig Johans vals

Johan Lustig var en spelman och fiolbyggare som en period bodde  i Visnums-Kil och anlitades som spelman vid stugbaler i trakten. När han skulle ha bott i Visnums-Kil är inte klarlagt, troligen i mitten eller slutet av 1800-talet. Han skulle enligt torparen och spelmannen Otto Karlsson i Månserud  f. 1863 ha kommit från Ölme-trakten. Otto Karlsson berättar om spelmannen  Johan Lustig i en folkminnesuppteckning gjord  1926 av M. Ericsson, ULMA i Uppsala (I.F.G.H. Acc: 719).

Otto Karlsson, Månserud

I likhet med andra storspelmän fick han rykte om sig att ha försvurit sig åt mörka makter för att bli storspelman.   Det sas att Johan konsekvent bröt mot 4:e budet om att helga vilodagen och arbetade med fiolbygge på söndagar. Speciella detaljer på fiolerna sparade han till viktiga kyrkhelger eftersom han trodde att fiolerna skulle bli bättre av att tillverkas på en söndag eller en storhelg. En gång när det var stugbal i en öde stuga var Lustig-Johan anlitad som spelman. Han var inledningsvis inte nöjd med stämningen av fiolen. Efter några försök grep han tag i en träslev och drog stråken över den och fick fram låtar och ljud som han var nöjd med. Folk som var vittne till händelsen säger sig också ha sett en huggkubbe i stugan sätta sig i rörelse.  Förskräckta lämnade folket stugan och undvek att städsla Johan som spelman i fortsättningen. Johan var glad i flaskan  och fick i perioder nöja sig med att valla kreaturen åt bönderna i Visnums-Kil.

En gång var det dans på Kilsby efter en auktion och Lustig-Johan kom och spelade, drack däremellan och blev i slutändan så berusad att han efter spelningen  hamnade på kyrkogården och somnade med huvudet på en jordhög vid en uppgrävd grav. På morgonen dagen efter såg en förbipasserande honom ligga där, förbarmade sig över honom och tog honom med sig hem. 1901 kom en ung man, A. G. Norberg till bygden för att teckna upp låtar. Han träffade  bl.a. Otto Karlsson från Månserud och Edvard Magnusson från Medhamn. Av Otto Karlsson fick denne Norberg 7 polketter, 11 polskor, 5 schottisar, 3 marscher och 10 valser, bl.a. en vals efter Lustig-Johan. Lennart Gybrant har tillsammans med Anders Norudde spelat in flera låtar som Norberg tecknat upp, bl.a. Lustig -Johans vals (ULMA 619:30).

Lustig-Johans vals upptecknad 1901 av A. G. Norberg