Korpralen Lars Johan Kilman, Visnums-Kil

Rekryteringen av soldater till den svenska armén genom århundradena

Sverige var länge ett krigande folk med stormaktsambitioner. Landet förde återkommande krig med framför allt grannen Danmark-Norge. Under Gustav II Adolfs tid utökades Sveriges territorium med besittningar runt Östersjön. Att föra krig och att vidmakthålla de områden som erövrats, för det krävdes en stor armé och en armé som kontinuerligt kunde fyllas på med manskap. Var det inte striderna som decimerade trupperna så var det i lika stor utsträckning bristande hygien, sjukdomar och undermålig föda som i transporter och förläggningar tog många soldaters liv.
Från Gustav Vasa och fram till Gustav II Adolf bestod den svenska armén i huvudsak av frälserytteri, värvade legosoldater och beväpnade bondeskaror. Under Gustav II:s regeringstid beslöts att var tionde mansperson i vapenför ålder kunde skrivas ut till tjänst i armén. Utskrivningssystemet löste dock inte den svenska krigsmaktens omättliga behov av nytt och uppövat manskap.  

Nästa genomgripande strukturella omdaning av krigsmakten var indelningsverket som infördes 1680-talet under Karl XI:s regeringstid. Indelningsverket innebar att infanteriets manskap liksom beridna soldater och båtsmän rekryterades genom rotering bland skattebönderna. Varje landskap eller län fick åta sig att utrusta ett regemente om 1 200 man fördelade på åtta kompanier med 150 man vardera. Två eller flera gårdar som tillsammans uppgick till minst två mantal, bildade en rote, som skulle värva och försörja en soldat. Om gårdarna var mindre än ett mantal fick fler gårdar dela på ansvaret. Den indelte soldaten skulle i majoriteten av landskap ha en bostad, i de flesta fall ett litet torp med tillhörande mark, så kallat soldattorp. Om den tilldelade marken inte gav avkastning nog för att föda soldaten och hans familj, skulle han kompenseras för detta genom hemkall (soldatlönens naturadel). Den värvade soldaten skulle vid sidan om bostad/soldattorp få en årslön samt andra förmåner som kunde variera från rote till rote. Han kunde också tillräkna sig ett ingångsbelopp s.k. lega vid antagningen.  Ansvaret för soldatkontraktets uppfyllande roterade på årsbasis mellan gårdarna i samma rote. Den ansvariga gården skulle också ha tillsyn av soldattorpet när soldaten var borta på övningar. Blev soldattjänsten av någon anledning vakant hade bönderna i fredstid maximalt tre månader på sig att tillsätta vakansen. I annat fall utdömdes böter och en av rotehållarna fick gå ut som soldat. De indelta soldaterna gjorde en generalmönstring vart tredje år och vid generalmönstringen antogs formellt också nya indelta soldater, och vart tredje år, så småningom vart femte hade kronan i form av kompanichefen torpsyn för att se till att bönderna fullgjorde sina plikter mot soldaten. 

Generalmönstring. Teckning av Gustaf Cederström 1887

På artonhundratalet när det rådde fred i Sverige, blev soldatyrket allmänt mer attraktivt, även hos bondsöner som inte kunde räkna med att ta över föräldragården. Kritiken mot indelningssystemet växte bland bondebefolkningen som kom att betrakta de indelta soldaterna som uniformerade torpare. Riksdagen beslöt 1873 att indelningsverket successivt skulle ersättas med allmän värnplikt. Avvecklingen avslutades 1901 men de redan anställda knektarna fick rätt att fortsätta att tjänstgöra så länge de önskade, några få ända in på 1930-talet.

Korpralen Lars Johan Kilman – en av flera indelta soldater i Visnums-Kil

Lars Johan Kilman var född i Steg[el]mon på Långeruds ägor i Visnum 1846. Under ungdomsåren arbetade han under Krontorp i Visnum och sysslade då med både jordbruk, trädgårdsskötsel och kolning ute i skogarna. På den tiden var Bäckhammar ännu ett järnbruk, som hämtade sin kraft från ån Visman. Han var också med och körde foror med stångjärn till hamnen i Hult, och han körde även kol från milorna i skogen till järnbruket.
Han lät sig värvas som soldat redan 1869 och beviljades avsked 1899, två år innan värnpliktsarmén infördes.
I och med att han blev soldat flyttade han till Nysund och skrevs då in för Krigsmansbols rote med efternamnet Krigsman. Det var det gamla Nerikes regemente, som slogs samman med Livregementets grenadjärkår och bildade Livregementet till fot, som han ägnade sin tjänst. Han mindes övningsperioderna på det gamla Sannahed vid Kumla, de vitskimrande tälten, i vilka soldaterna var förlagda och han kunde berätta om infanterisoldaterna i sina blå uniformer, solstrålarnas lek på blanka sabelbaljor och Livregementets husarkårs lysande uniformer. De indelta soldaterna inställde sig i sin paradmundering. I vardagslag hade soldaterna en s.k. släpmundering som oftast var en utgången paraduniform. I jordbruksarbete hemmavid i soldattorpet förutsattes det att soldaten hade andra arbetskläder. Paraduniformen skulle man vara rädd om varför den i de flesta fall förvarades hos en av rotebönderna när den inte användes i festliga sammanhang och vid kyrkobesök.  Korpralen Kilman kunde även berätta om de livliga söndagarna på heden, då massor av folk samlades för att beskåda en ståtlig militärparad och gudstjänst ute i Guds fria natur. Han kunde också berätta om vardagens möda och slit i kronans kläder. Kvaliteten på maten var det nog lite si och så med på den tiden. Soldaterna fick själva koka sin mat i kokgropar, och för det mesta var det sluring, sill, s.k. ankarstock och sura brödlimpor, som utgjorde födan. Matransonerna var beräknade för två soldater som fick samsas om innehåll och tillagning. Var och en fick själv hålla sig med matbestick.
Kilman kom till Sannahed med bristande skrivkunskaper, men ganska snart kommenderades han till korpralsskolan  i Karlsborg, vilken han gick igenom med goda vitsord och blev så småningom befordrad till korpral.

Soldattorpet Bröten, Visnums-Kil under Kilsby

När Lars Johan blev indelt soldat under Västra Kilen fick han byta efternamn till Kilman. När han lämnade sin tjänst 1899 tilldelades han svärdsmedaljen för lång och trogen tjänst i försvaret. Han var då korpral för västra Kil och bosatt i Visnums-Kil. Medaljen bar han med stolthet på bröstet i alla högtidliga sammanhang.

Giftermål och en stor familj

Lars Johan gifte sig 1867 i Visnums-Kils kyrka med Karolina  Andersdotter, f. 1847.
Paret fick tio barn men fick se sex av barnen emigrera till Amerika. Äldsta dottern Edla f. 1869 dog i barnsäng 1905 efter att ha fött sitt sjätte barn i äktenskapet med Johannes Larsson. Dottern Eva f. 1879 dog i två och ett halvt års ålder i difteri eller strypsjukan som det står kyrkboken. Av de sex barn som emigrerade till Amerika bosatte sig fem i Minnesota och en i Montana. Sönerna Karl f. 1873 och Krispin f. 1875 stannade kvar på hemorten.
Hustrun Karolina Andersdotter dog 1922 och Lars Johan blev änkeman till sin död 1938.

Lars Johan Kilman med hustrun Karolina Andersdotter

Lars Johan efter avskedet från krigsmakten

De indelta soldater som lämnade sin tjänstgöring i armén togs ofta i anspråk för anställning som skollärare eller kyrkvaktmästare eller för andra uppdrag. Det finns exempel på f.d. indelta soldater som kom att åtnjuta viktiga förtroendeposter i samhället efter avskedet från armén.

Lars Johan Kilman anställdes som kyrkväktare 1906-1916 och delar av 1922. Han bodde då i sockenstugan/kyrkvaktmästarbostaden i Visnums-Kil. Sedan flyttade Lars Johan, som under 1922 blev änkeman, till åldersomshemmet i Kärr där han betalade för sitt boende till skillnad från de medellösa som ännu i sent 1930-tal betecknas som fattighjon.

/Roland Tiger

Källor:

Eriksson, Lars: Svenska knektar. Lund, 1997
Nittioårig korpral berättar … NWT 1936-12-05
Magnusson: Bernhard: Medhamns siste indelte soldat (artikel byggd på Anders-Gustav Willborgs anteckningar 1949). Visnums- och Visnums-Kils hembygdsförenings årsskrift 2002

Högt vattenstånd i Vänern har skapat återkommande översvämningar

Översvämning av Visnums-Kilsslätten. Akvarell av Samuel Kaldén 1927

Hösten 2019 och efterjulsvintern 2020 har vattenståndet i Vänern varit mycket högt och avtömningen via Göta älv har legat på maximinivå, som är 1 000 m³/s. Vid vattennivåer på mer än 30 cm över dämningsgränsen, som varierar mellan 44,55 m och 44,85 m vid olika tider på året, ska tappningen vara cirka 1000 m³/s. Utgångspunkten är vattendomen från 1937.

Högt vattenstånd i Vänern med efterföljande översvämningar omtalas redan på 1500-talet och har återkommit med jämna intervall genom seklen. Mest utsatta har genom åren varit hemmanen Dyrön, Nötön och Lövön. 1772 och 1773 steg Vänern kraftigt, inte mindre än 5,85 m över tröskeln vid Sjötorps sluss. Ett minnesmärke från 1783 finns vid Kilsviken på Nynäs ägor, en sten där klockaren Carl Carlsson huggit in högsta vattennivån det året.  

Viktor Andersson, dåvarande ägare till Ed omtalar i en tidningsartikel i NWT 1936 att de tidigaste invallningarna av jordbruksmark i Visnums-Kil skulle ha anlagts omkring 1850-talet. På Ed byggdes de första invallningarna 1865 av dåvarande ägaren patron Jansson. År 1910, förvärvade Viktor Andersson Ed och det året blev en svår start för den nye ägaren, då sjön svämmande över invallningarna och förstörde grödan på stora arealer. Sedan blev det inte högt vattenstånd förrän 1917 och 1920 och fyra år senare gick sjön åter över alla marker, som var sådda och bearbetade. Viktor Andersson har ett tydligt minne från det årets flod, därför att vattnet trängde igenom vallarna så fort. Han hade varit på ett sammanträde på kvällen. Det var hård vind och sjön gick hög. På hemvägen riktigt hörde han hur vattnet forsade emot honom på vägen. Han lät då undersöka vallarna, men vattnet hade då redan brutit igenom och det var med knapp nöd gården lyckades rädda en del djur som stod tjudrade för bete, från en säker död i vattenmassorna. Påföljande morgon var det sjö överallt på Eds marker och samma var förhållandet även för Kilsby. Månaders mödosamt arbete var tillspillogivet och lagt under vatten. 

År 1925 var sjön lägre men 1927 gick den åter över ägorna.

Lada under vatten på Kilabys ägor år 1927. Kristinehamns bildarkiv

Sedan man presenterat en utredning och ett underlag framtagna av lantbruksingenjör Klas Westling, kunde man med stöd av efterföljande statsbidrag åstadkomma starkare invallningar, vilket skedde under åren 1929-1930. I övrigt kan nämnas att det år 1936  insattes nya pumpstationer vid Nynäs, som förut hade två pumpaggregat.

1944, 1957 var det översvämningar igen liksom 2000.   /R. Tiger

Översvämning på fälten vid Medhamnsvägen och vägskälet mot kyrkan.

Källor:
Ernvik, Arvid: Socknen vid Kilsviken, 1956, sid. 145-148
Tranberg, Karolina: Vänerns höga vattenstånd och dess omfattning 1807-2000. Göteborgs Universitet 2002
Artikel i NWT 1936-08-27

Att gå med ljusa stjärnan i Visnums-Kil i mitten av 1800-talet

Stjärnsångare troligen Otterbäcken 1920-tal

Levande tradition hos grannen i söder
I grannkommunen Gullspång finns en jultradition sedan långt tillbaka som rör julvisegängen som går från gård till gård under juldagskvällen och natten mot annandagen med sin stjärna och sjunger julvisan ”Guds son är född …” och samlar in pengar till behjärtansvärda ändamål. Idag finns julvisegäng i Amnehärad, i Gullspång centralt och i Otterbäcken. Ända in på 1990-talet gick även Sven Lindh i Kulta på egen hand kring med sin stjärna och sjöng.

Julvisan
Julvisan skrevs av amiralitetsstyrmannen C. E. Borritz, (f. i början av 1700-talet) till melodin av en känd andlig vårvisa ”Ach liuflig tid” skriven av Anna Britta Elf. Julvisan spreds snabbt via skillingtrycksutgåvor. Så här sjungs visan i Amnehärad:

Stjärnsång även i Visnum och Visnums-Kil
I Visnum och Visnums-Kil har julsångstraditionen också förekommit men dog ut före förrförra seklet. I våra socknar gick man med stjärnan både på juldagskvällen och trettondagen. Erik Rosenberg berättar i sin självbiografi Lockrop och vingsus att hans far underofficeren Fridolf Rosenberg i sin ungdom var med och gick med ljusa stjärnan nere i Medhamn på trettondagen.

I Institutet för språk och folkminnen, Uppsala finns några uppteckningar av personer som haft förstahandsinformation om julsångartraditionen i vårt område, bl.a. Karl Petter Karlsson f. 1839 i Visnums socken. Han berättar så här:

När jag var med om att gå med ljusa stjärnan så klädde vi oss i Valunda (Visnums socken). Själva stjärnan var av papper och i den en fyra, fem ljus som brann. Mitt i stjärnan var en stake.

Det var konung Herodes, han hade en klyvarehatt
[biskopsmössa] av papper samt medaljer och värja. Sen var det tre vise män klädda i vita kalsonger och vit skjorta, och så hade vi en fiolspelare.
Vi gick till Nynäs i Kil (Visnums-Kil), där börja vi. Vi sjöng först en psalmvers utanför fönstret ”Nu segrar alla trognas hopp”. Så gick vi ner te spektorbyggninga, spelman gick före å spela en marsch, sen gick stjärnförarn, sen kung Herodes, sen en annan kung, Murolandskungen [Morialands-kungen] och så de tre visemännen. När vi kom in ställde säj Murolandskungen mitt emot Herodes och så sjöng vi julvisan ”Guds son är född i Betlehem på denna dag allt efter Guds välbehag.”
Och så på slutet ”Låt oss så begå och fira så vår julefest, att Jesus själv må bli vår gäst vi önska må”.

Gullspångs gamla julsttjärna från 1920-talet som nu
finns i Amnehärad hembygdsförenings samlingar.

I Kärr (Visnums-Kil) en gång fick Judas tag i ett grötfat som han sprang mä te en gammel människe som låg å ba henne dricka. Judas gick inte i sällskap med oss utan sprang genvägar, men när vi sjöng om en så va han allt där.
Vi börja före tolv på natta mellan juldan och annandan. När vi kom hem igen var det full dag.
Sen ställde vi till en rikti bal för pengarna vi fick.

Anna-Stina Jonsson, f. 1839 berättar i en uppteckning för Västsvenska folkminnesarkivet om sederna kring ”ljuse stjärna” i Vall, Visnum. Hon mindes att även Maria och Josef kunde ingå i stjärntåget. Hon mindes också att det förekom mer av dialog mellan rollfigurerna i tåget. Herodes krävde att moriakungen skulle tillbedja honom och han uttalade hot mot Jesusbarnet. I övrigt fanns Judasfiguren och de tre visemännen också i hennes uppteckning. Hon konstaterar slutligen att man ibland bara sjöng julvisan, Borritz julsång, och inte alls var utklädda.

I Gullspångs kommun verkar bara Judasfiguren i julvisegängen ha varit utklädd och avvikit från övriga i sällskapet som varit vanligt klädda. Ibland har han sotat ansiktet. Käppen är obligatorisk liksom pungen att lägga de insamlade pengarna i. Judas hade en viktig roll i julvisegängen. Han skulle vara rolig, infallsrik, fräck och talför. På honom hängde ansvaret att få in pengar och mat. Förr gick de insamlade medlen till ungdomarnas julkalas men idag går insamlingen till Barncancerfonden eller andra välgörande ändamål. I Gullspångs fall har dragspel alltid ackompanjerat julvisan. Man sjunger högst sex av de tretton strofer som visan består av. Ingen hälsningsstrof eller avskedsstrof förekommer. 

/Roland Tiger

Källor:
Amnehärad och Södra Råda : [en hembygds-bok] / Erik H. Cederbom; 1963 427, [7] s.
Lockrop och vingsus / Erik Rosenberg ; redigerad av Allan Thybell; Örebro 1976

Stjärngossarna : deras visor och julspel / av Hilding Celander: Nordiska museet, 1950. 500 s.

Vadsbobygden : tidskrift för Vadsbo hembygds- och fornminnesförening. Årg. 2 (1919)

Institutet för språk och folkminnen, Uppsala: Folkminnesuppteckningar Acc: IFGH 3767, VFA 847, IFGH 717
Intervjuer med Allan Andersson & Knut Arvidsson 1998-06-17 och Sven Lindh 1998-07-24

                                                                                      

Oscar Lövgren – missionspastor och hymnolog

Oscar Lövgren. Foto 1935

Oscar Lövgren, född:1899-04-18 i Norra Råda församling, död:1980-08-19 i Sollentuna församling, Stockholms län, var missionspastor i Visnum och Visnums-Kil mellan åren 1931 och 1939. Han bodde i pastorsbostaden i Järsta. Huset är omgivet av en bastant stenmur som Oscar Lövgren själv lär ha rest. Han var inte främmande för fysiskt arbete då han började sin yrkesbana som skogsarbetare, linje- och telegrafarbetare. 

Oscar Lövgrens bildningsväg gick via Svenska Missionsförbundets evangelistkurser och därefter Missionsförbundets teologiska seminarium i Lidingö 1920-1924. Hans första pastorsanställning var Hammarö 1924-1931. 1931 kom han som missionspastor till Visnum och Visnums-Kil.

Missionshuset i Valunda (nu rivet)

Vid sidan av åtagandet som pastor, som innebar att predika i missionskapellen i Valunda, Järsta och Berg, var han ivrigt sysselsatt med att samla in och systematisera uppgifter om väckelserörelsens sånger och deras upphovsmän och -kvinnor, ett i många avseenden grannlaga detektivarbete i tidningar, publikationer och sångsamlingar av olika slag. Intresset för denna disciplin inom teologin, som man kallar hymnologi, väcktes under studierna på Missionsförbundets teologiska seminarium i Lidingö. Under sin tid i Visnums-Kil gav han ut biografier över Oscar Ahnfelt och Nils Frykman. Under 1930-talet utkom också verket ”Våra psalm- och sångdiktare" i tre delar 1935-1939.

Luciafest i missionskapellet i Berg 1934. O Lövgren sittande 

längst till höger.

Oscar Lövgren var gift med Naemi Hedvig Maria Jonsson som dog 1933. 1935 gifte Oscar L om sig med Augusta (Asta) Linnea Johansson, f 26 dec 1900 i Visnums-Kil, dotter till hemmansägaren Peter Hilding J o Selma Karolina Eriksdotter. Augusta (Asta) var syster till Elis Johansson, lanthandlare på Holmen och till Rickard Johansson, Hasselmarken, aktiv inom pingströrelsen i Visnums-Kil.

Under 1939 flyttade familjen Lövgren till Stockholm, där han mellan åren 1939-1947 var missionspastor i Gustavsberg. Därefter togs hans tjänster i anspråk av Svenska Missionsförbundet centralt och dess förlagsverksamhet. 1964 utgav han ”Psalm- och sånglexikon”, ett för svenska förhållanden unikt verk, som bidrar till kunskap om ca 3 100 psalmer och sånger, som vid tiden för utgivningen förekom i de kristna samfundens psalm- och sångböcker. Där finns också uppgifter om ca 1 450 sångförfattare och kompositörer.

Som ytterligare exempel på Oscar Lövgrens digra publikation skall endast här nämnas ”Läsarsång och folklig visa” som utkom i två delar 1975 respektive 1977. 

1971 blev Oscar Lövgren teologie hedersdoktor vid Uppsala Universitet för sin forskning inom hymnologin. /R Tiger

Källor: 

Oscar G Lövgren, urn:sbl:10128, Svenskt biografiskt lexikon (art av Harry Lindström), hämtad 2020-01-29.

Guds ord hade framgång: Visnums Missionsförsamling : 100 år i ord och bild (1862-1962). – Motala, 1962. – 48 s.

    

Böndernas underverk - polkett från Visnums-Kil efter Anton på Berget

Ligner Gustavsson berättar 1998 om julvisegängen

Ligner Gustavsson, 1998

I Gullspång finns en jultradition sedan långt tillbaka med julvisegäng som går från gård till gård under juldagskvällen och natten mot annandagen med sin stjärna, sjunger julvisan ”Guds son är född …” och samlar in pengar till behjärtansvärda ändamål. Idag finns julvisegäng i Amnehärad, i Gullspång centralt och i Otterbäcken. Ända in på 1990-talet gick även Sven Lindh i Kulta på egen hand kring med sin stjärna och sjöng. Seden har funnits i Hova, Södra Råda, Hassle m. fl. orter med dog troligen ut i början av 1900-talet. Ännu längre tillbaka, i mitten av 1800-talet, var seden med ”att gå med ljusa stjärnan” även vanlig i Visnum och Visnums-Kil.
Kärnan i traditionen  i Skaraborg och sydöstra Värmland  var att man sjöng på juldagen och natten mot annandagen. Man hade en judasfigur som samlade in gåvor i husen, man hade en upplyst stjärna som man snurrade på när man sjöng julvisan ”Guds son är född …”
Julvisan skrevs av amiralitetsstyrmannen C. E. Borritz, (f. i början av 1700-talet) till  melodin av en känd andlig vårvisa ”Ach liuflig tid” skriven av Anna Britta Elf. Julvisan spreds snabbt via skillingtrycksutgåvor i stora delar av landet.
Jag gjorde 1998 några intervjuer med personer som deltagit i julvisetraditionen i Gullspång med omnejd. Nedanstående är ett utdrag av en intervju jag gjorde med Ligner Gustavsson 1998-07-24 i hans hem i Nunnestad. Ligner spelade dragspel och accompanjerade julvisegängen. Han var medlem i både Nunnestadsgänget och Gullspångs gamla julvisegäng.  /Roland Tiger

Nunnestads julvisegäng sjunger i Amnegården 2015

-   Du har ju vart med väldigt länge. Om man går tillbaka ännu längre. Har du hört berättelser om hur det gick till längre tillbaks.

-   Vad jag kan berätta för dig som jag vet. Det är att min farmors far, han var född 1827. Han var en mycket, mycket berömd Judas på sin tid. Judas är ju han som tar emot gåvor när vi är ute. Han var mycket berömd på det och det berodde mycket på att han hade gjort sig nån form utav älghuvud som han på nåt sätt hade gjort så att underläppen gick att rycka med ett snöre så att den klappra. Och du vet folk de var väl ganska spökrädda och allting och så därför var han väldigt berömd för han hade det där snöret under rocken så de såg inte det och så ryckte han på ryggen och då gick underläppen på älgen.

-   Var det nåt som var traditionellt eller var det nåt han hade hittat på?

-  Det var nåt han hade hittat på. Annars förr, vet du, då gick dom ju inte för pengars skull. För det fanns ju inte pengar. Utan dom gick väl egentligen för mat och brännvin, de var väl det viktigast. Och när jag började och vara med …  Första gången jag vet att jag var med det var 1936. Men då spelade jag munspel för då hade jag inget dragspel än. Men --37 hade jag fått dragspel så då var jag med och spelade. Sen spelade jag fram till -42 eller -43 men då hade jag ett annat dragspel. Men det är en liten rolig historia med det här. Det var nån gång i slutet av trettiotalet då var det väldigt mildväder den där julnatta. Och det där dragspelet jag hade, det var ett litet tyskt dragspel med limmade knappar på. Och det där limmet var inte vattenfast så på natten framåt två, halv tre då började de här knapparna lossa på dragspelet. Och då så fort som … Då blev det bara ett hål i plåten men det visste jag att nu är den knappen borta. Och då skulle den finnas på marken, det visste jag ju. Och då var det att sätta i gång och leta när vi hade sjungit färdigt vid fönstret och få tag i den där knappen för den fick jag ju ta i fickan med mej sen. Sen kom det ut ett rykte efter jul. Det sa såhär: - De där julvisesjongera de var så fulle så när de hade sjungit färdigt då kröp en del på marka och de andre stod och lyste på dem med ficklamper. Det var ju det att vi leta ju dragspelsknappar. Så var det då.

-   Om man går tillbaka i tiden innan du började, nu vet jag ju att när ni är ute så sjungs det bara julvisan. Har du hört att man har sjungit även annat, någon inledningssång?

- Nej, det har jag aldrig hört. Men däremot vet jag att vi gång har sjungit … För att nån gång ibland så blev vi inbjudna på kaffe eller mat, julnatta. Ofta så hade vi inte tid när vi blev bjudna på mat och sånt. För att det tog ju nära på en timma innan vi kom in och äta och ut igen. Och natta hon gick ju fort. Så därför brukade vi göra så när vi blev bjudna nån gång att då tacka vi ja och sen så fortsatte vi att sjunga och sen när vi räknade med att mat och allting var klart då gick vi tillbaka till det huset. Och då förekom det nån gång att vi sjöng inne hos det värdfolket nån julsång eller nåt sånt där. Men nåt mer vet jag inte om.

Otterbäckens julstjärna.

Ligner berättar om familjen Öberg i Esterberga som alltid bjöd in julvisegänget på en matbit eller kaffe på morgonsidan.
Och det hörde väl till … Det var så här att det finns i en familj ner i Esterberga som hette Öbergs. Det hörde till att det sista … att dit var vi nån gång och fick kaffe på natta. Oftast var det i slutet på sjungandet på morgonen. Det hörde absolut till och det var till för några år sedan när syskona dog nu och då var det ju slut naturligtvis. Annars har jag varit hos Öbergs och druckit kaffe varje julnatt.

Stora Årås har vi varit och spelat på, ja. Men Ribbingsfors hörde inte till vårt distrikt.

På frågan om gänget gjorde något för att ge sig till känna vid gårdarna:

-  Ja, på den tiden, alltså före 1940 eller -45 så behövde dom inte göra nånting. För då var hus och fönster så gistna så att när gänget satte igång ute då vakna dom som var inne. Men numera så får Judas föra ett himla liv för att få folk i kåken vakna. Så stor skillnad är det. Och vad som jag mest har tänkt på det är när vi spela och sjöng på den tiden före
-40 och det att då hade ju rutorna frosta igen så det var ju bara en oval i mitten som var klar och resten var rimfrost. Och då var det så att längst ner på rutorna såg du barnansiktena och längst upp var det föräldrarna. Idag finns det ingen frost på rutorna.

Gullspångs gamla stjärna från början av 1920-talet..

På frågan om man stod i någon viss ordning när man sjöng:

-  Nej, nej ingenting. Och numera har jag fått stått i mitten. För det blåser och har sig ofta och då är det kallt helt enkelt. Men det är ju inte så kallt som det var en natt, gissningsvis -78. Då var det -16 grader hela natten och vi sjöng från kl. sex på kvällen till fram mot sex på morgonen. Det gick att spela fem verser men det gick inte att spela sex.

På frågan om hur många som vanligtvis gick med i julvisegänget svarar Ligner:

-  Nä, nä det kan det ha varit till att börja med på kvällarna när vi var ute då kom ju vem som helst och anslöt sig och … Och jag säger, på trettiotalet då gick det bra att ha dem, men sen på sjuttiotalet kom de och var med. Vi tyckte egentligen aldrig om det där för att det var som en svans. För att när vi var inne i trädgårdarna så försöker vi alltid akta så att vi inte trampar sönder någonting. Men däremot svansen, det var inte noga med de, ser du. Men sen när de pratade och klagade över trädgården då var det julvisegänget som hade gjort det. Men numera är det sällan svans. Jag vet inte det har ändå försvunnit.

-   Om man går tillbaks till Judas, han skulle ju vara utklädd och inte visa egentligen hur han såg ut. Han var väl svärtad i ansiktet? Skulle han ha några andra attribut. Det här med staven skulle den vara på något visst sätt?

-  Nej, det har jag inte hört. Men det har ju vi använt oss utav. Alltså våran Judas han har ju haft stav hela tiden och lite silverband och bråte på den och lite medaljer på sig. Han har spökat ut sig lite grand så där. Men i övrigt är det ingen som gör nåt sånt, har på sig nåt extra eller så.

-   Släpptes Judas in eller fick han gåvorna eller pengarna vid dörrn?

-  Ja just precis det. Det var sällan han var inne utan han fick … Vår Judas som vi har nu, jag sa ju förut att han var fräck, han ser till att han får om han så är ute eller inne. Men vanligt var att dom öppnade dörrn och gav en gåva. På den tiden så var det inte så mycket pengar det var frågan om utan det kunde vara precis vad som helst apelsin, äpple, karameller eller. Jag har bara varit med en enda gång när vi fick en flaska brännvin, en enda gång.

-   Men eljest hände de väl att man blev bjuden in i stugan? Judas framför allt.

-  Ja, Judas i synnerhet. Han var inte torr. Annars det har gått väldigt hyfsat till. Nuförtiden.  Förr då dom sjöng för mat och brännvin då var dom dåligt nytra den saken är klar, många utav dom.

Sven Lindhs stjärna.

-  Du kommer inte ihåg att man att den mat eller de pengar man samlade in gick till ungdomarnas kalas under julen utan att man delade lika på vad man fått in inom laget?

Vi bara delade broderligt. Så länge jag var med fram på fyrtiotalet så delade vi och det blev … En kanske fick ihop 25-30 kronor på en natt. För det var ingen som fick nåt om han inte var med till morgonen. Du skulle ha hängt med hela natten. För till att börja med kanske vi var en 14-15 stycken som sjöng. Men sen börja de att gå hem allt eftersom de tröttnar. Sen var det kanske fem, sex, sju kvar på morgonen. Den sämsta utdelningen jag var med om det var 1942 eller -43. Då var det snöglopp. Det var nåt otroligt snöglopp. Och jag vet att jag hade en avriven rullgardin över dragspelet för att försöka skydda det lite. Men vi kunde inte hålla på längre. Jag tror vi slutade nånstans mellan nio och tio. Och då delade på penningarna som vi hade fått in och jag vet att jag fick 83 öre. Det var min tilldelning.

-  Men nu går det ni samlar in oavkortat till nyttiga ändamål?

-  Vi som sjunger nu här har den principen med insjungna pengar att dem skänker vi bort, vartenda öre vi kommer över skänker vi. En fjärdedel går till Gullspångs IF för att vi får ha deras buss och vi använder deras lokaler när vi ska prata. Tre fjärdedelar fördelas på ungdomsverksamhet. Har gjort alltså. Men det har även förekommit att vi har sjungit för hjälpbehövande även i andra länder. Vi sjöng för Rumäniens barn exempelvis och vi sjöng för den där stora jordbävningen som var, var det i Ryssland eller var det Skopje eller vad hette det, och skänkte dit dom. Och förresten. den gången vi sjöng för Rumäniens barn, jag kan inte säga årtalet, var det -93 eller nåt i den stilen, då sjöng vi först i Hova in på ålderdomshemmet där men det brukar inte ge så mycket bland de gamla. Men sen sjöng vi utanför Ica i Otterbäcken och så sjöng vi på torget i Gullspång och vi fick ihop 6 115 kronor. Det är fantastiskt vad folk var givmilda. Det är det mesta vi nånsin har fått ihop annars så brukar det ligga kring 3 000 kronor numera och det är ju inte dåligt de. Som vi då skänker som sagt var. Och det här med ungdomsverksamhet det gäller alla, även kyrkans ungdom, ja alla föreningar som har något med ungdomar att göra kan få bidrag.

-   Långt tillbaks, så långt du minns, då fanns det väl fler gäng som gick runt?

-  Här nere i Nunnestad … På den tiden fanns inte Gullspångs gamla julvisegäng utan då var det  Nunnestad här nere och här fanns det två gäng. Alltså det var det vanliga kallat för det stora gänget och sen var vi ungdomar… Det fanns ett ungdomsgäng också som hade en litet mindre stjärna och gick och sjöng här fast det var inte så vittfarna utan det blev mest i bygden här runt ikring. Så då var vi ett par gäng. Sen så blev då … Det börja på att tryta här nere kan jag tro för sen kom Gullspångsbor med i gänget. Sen gick det några år och då bildade dom ett nytt gäng här nere i Nunnestad och då kallade sig de första för Gullspångs gamla julvisegäng. Så det är grunden till julvisan här i … De har ju varit med sedan -40-talet i varje fall och sjungit en del utav de pojkarna.

-   Men i övrigt i Amnehärad eller bortöver … ?

Nej, för när jag var ung var det bara vi i Nunnestad som sjöng. Då fanns det inget i Gullspång. Och då hörde det till saken att vi som Nunnestadsgänget vi gick upp till Brandbergs, Isak Brandberg …
… Nej, huset före järnhandeln, Isak Brandberg hette han att dit måste vi … Sen gick vi inte längre upp där.

-  Träffades ni i julvisegänget nån gång under året före juldagskvällen?

-  Inte mer än strax före jul så brukar vi ha en eller två träffar före och resonerar om … Vi övar faktiskt lite grann och så pratar vi om: Vart ska vi gå? Idag nu så har det ju blivit så att det är inget att resonera om för det är torget helt enkelt.

- När det blev annandag och man sjungit färdigt gick var och en hem till sitt?

-  Ja, ja, ja. Jag ska tala om för dig att jag och jag vet att de andra kände att var gång vi skiljdes efter en julvisenatt så var det en viss saknad. Kamratskapet var och är fortfarande väldigt gott. Då hade det gått ytterligare en natt alltså. Vi var ett år äldre.

Källor:
Amnehärad och Södra Råda : [en hembygds-bok] / Erik H. Cederbom; 1963 427, [7] s.

Stjärngossarna : deras visor och julspel / av Hilding Celander: Nordiska museet, 1950. 500 s.
Vadsbobygden : tidskrift för Vadsbo hembygds- och fornminnesförening. Årg. 2 (1919)

Intervju med Ligner Gustavsson 1998-07-24

Gullspångs nuvarande stjärna.

Ett tvåtusenårigt vallhorn från Konsterud

Det tvåtusenåriga vallhornet från Konsterudsmossen

Man hittade vallhornet vid torvbrytning på 1940-talet. I samband med att man lastade ur torv i en torvlada ramlade hornet ur en torva. Hornet, som i dag finns i Värmlands museums samlingar hittades i Konsterud, Visnum. Det ca två tusen år gamla hornet säger mycket om sin tid och om forntida hantverksskicklighet. Hornet är mycket välgjort och dekorerat och ljudhålen placerade så att man ådstadkom rena toner i skalan.
2016 ingick vallhornet från Konsterud i ett europeisk musikarkeologiskt projekt, där en mängd olika forntida instrument från olika delar av Europa  presenterades i en europeisk vandringsutställning. Tanken med utställningen var att visa på att länderna i Europa har, och har haft, samma typer av musik och ljudproduktion men med olika typer av instrument.
Vallhornet från Konsterud och andra vallhorn hör samman med boskapsskötseln. Hornet användes för att kalla på boskapen.
En vokal musikform med samma syfte är lullen som finns belagd i Visnum och Visnums-Kils socknar. Exemplet här är fragment av en lull upptecknad av Gunnar Turesson efter Hilma Järn, Nybygget Visnums-Kil 1958.

Det har säkert sjungits många typer av folkliga sånger i Visnums-Kil och Visnum men mycket lite av den vokala musiktraditionen har tecknats upp och bevarats. Var finns alla vaggvisor, vallvisor, dansleksmelodier, berättande visor? Finns fortfarande några som kan visor som mor, farmor/mormor sjöng för dem? Hör av er i så fall till Grön Musiktradition (GMT)

Källor:
Gunnar Turesson: Värmländska kulturtraditioner - Del II Säterlivets lock och arbetssånger. Tidens förlag, 1963, sid. 120-122
SvR Värmland 27 januari 2015