Korpralen Lars Johan Kilman, Visnums-Kil

Rekryteringen av soldater till den svenska armén genom århundradena

Sverige var länge ett krigande folk med stormaktsambitioner. Landet förde återkommande krig med framför allt grannen Danmark-Norge. Under Gustav II Adolfs tid utökades Sveriges territorium med besittningar runt Östersjön. Att föra krig och att vidmakthålla de områden som erövrats, för det krävdes en stor armé och en armé som kontinuerligt kunde fyllas på med manskap. Var det inte striderna som decimerade trupperna så var det i lika stor utsträckning bristande hygien, sjukdomar och undermålig föda som i transporter och förläggningar tog många soldaters liv.
Från Gustav Vasa och fram till Gustav II Adolf bestod den svenska armén i huvudsak av frälserytteri, värvade legosoldater och beväpnade bondeskaror. Under Gustav II:s regeringstid beslöts att var tionde mansperson i vapenför ålder kunde skrivas ut till tjänst i armén. Utskrivningssystemet löste dock inte den svenska krigsmaktens omättliga behov av nytt och uppövat manskap.  

Nästa genomgripande strukturella omdaning av krigsmakten var indelningsverket som infördes 1680-talet under Karl XI:s regeringstid. Indelningsverket innebar att infanteriets manskap liksom beridna soldater och båtsmän rekryterades genom rotering bland skattebönderna. Varje landskap eller län fick åta sig att utrusta ett regemente om 1 200 man fördelade på åtta kompanier med 150 man vardera. Två eller flera gårdar som tillsammans uppgick till minst två mantal, bildade en rote, som skulle värva och försörja en soldat. Om gårdarna var mindre än ett mantal fick fler gårdar dela på ansvaret. Den indelte soldaten skulle i majoriteten av landskap ha en bostad, i de flesta fall ett litet torp med tillhörande mark, så kallat soldattorp. Om den tilldelade marken inte gav avkastning nog för att föda soldaten och hans familj, skulle han kompenseras för detta genom hemkall (soldatlönens naturadel). Den värvade soldaten skulle vid sidan om bostad/soldattorp få en årslön samt andra förmåner som kunde variera från rote till rote. Han kunde också tillräkna sig ett ingångsbelopp s.k. lega vid antagningen.  Ansvaret för soldatkontraktets uppfyllande roterade på årsbasis mellan gårdarna i samma rote. Den ansvariga gården skulle också ha tillsyn av soldattorpet när soldaten var borta på övningar. Blev soldattjänsten av någon anledning vakant hade bönderna i fredstid maximalt tre månader på sig att tillsätta vakansen. I annat fall utdömdes böter och en av rotehållarna fick gå ut som soldat. De indelta soldaterna gjorde en generalmönstring vart tredje år och vid generalmönstringen antogs formellt också nya indelta soldater, och vart tredje år, så småningom vart femte hade kronan i form av kompanichefen torpsyn för att se till att bönderna fullgjorde sina plikter mot soldaten. 

Generalmönstring. Teckning av Gustaf Cederström 1887

På artonhundratalet när det rådde fred i Sverige, blev soldatyrket allmänt mer attraktivt, även hos bondsöner som inte kunde räkna med att ta över föräldragården. Kritiken mot indelningssystemet växte bland bondebefolkningen som kom att betrakta de indelta soldaterna som uniformerade torpare. Riksdagen beslöt 1873 att indelningsverket successivt skulle ersättas med allmän värnplikt. Avvecklingen avslutades 1901 men de redan anställda knektarna fick rätt att fortsätta att tjänstgöra så länge de önskade, några få ända in på 1930-talet.

Korpralen Lars Johan Kilman – en av flera indelta soldater i Visnums-Kil

Lars Johan Kilman var född i Steg[el]mon på Långeruds ägor i Visnum 1846. Under ungdomsåren arbetade han under Krontorp i Visnum och sysslade då med både jordbruk, trädgårdsskötsel och kolning ute i skogarna. På den tiden var Bäckhammar ännu ett järnbruk, som hämtade sin kraft från ån Visman. Han var också med och körde foror med stångjärn till hamnen i Hult, och han körde även kol från milorna i skogen till järnbruket.
Han lät sig värvas som soldat redan 1869 och beviljades avsked 1899, två år innan värnpliktsarmén infördes.
I och med att han blev soldat flyttade han till Nysund och skrevs då in för Krigsmansbols rote med efternamnet Krigsman. Det var det gamla Nerikes regemente, som slogs samman med Livregementets grenadjärkår och bildade Livregementet till fot, som han ägnade sin tjänst. Han mindes övningsperioderna på det gamla Sannahed vid Kumla, de vitskimrande tälten, i vilka soldaterna var förlagda och han kunde berätta om infanterisoldaterna i sina blå uniformer, solstrålarnas lek på blanka sabelbaljor och Livregementets husarkårs lysande uniformer. De indelta soldaterna inställde sig i sin paradmundering. I vardagslag hade soldaterna en s.k. släpmundering som oftast var en utgången paraduniform. I jordbruksarbete hemmavid i soldattorpet förutsattes det att soldaten hade andra arbetskläder. Paraduniformen skulle man vara rädd om varför den i de flesta fall förvarades hos en av rotebönderna när den inte användes i festliga sammanhang och vid kyrkobesök.  Korpralen Kilman kunde även berätta om de livliga söndagarna på heden, då massor av folk samlades för att beskåda en ståtlig militärparad och gudstjänst ute i Guds fria natur. Han kunde också berätta om vardagens möda och slit i kronans kläder. Kvaliteten på maten var det nog lite si och så med på den tiden. Soldaterna fick själva koka sin mat i kokgropar, och för det mesta var det sluring, sill, s.k. ankarstock och sura brödlimpor, som utgjorde födan. Matransonerna var beräknade för två soldater som fick samsas om innehåll och tillagning. Var och en fick själv hålla sig med matbestick.
Kilman kom till Sannahed med bristande skrivkunskaper, men ganska snart kommenderades han till korpralsskolan  i Karlsborg, vilken han gick igenom med goda vitsord och blev så småningom befordrad till korpral.

Soldattorpet Bröten, Visnums-Kil under Kilsby

När Lars Johan blev indelt soldat under Västra Kilen fick han byta efternamn till Kilman. När han lämnade sin tjänst 1899 tilldelades han svärdsmedaljen för lång och trogen tjänst i försvaret. Han var då korpral för västra Kil och bosatt i Visnums-Kil. Medaljen bar han med stolthet på bröstet i alla högtidliga sammanhang.

Giftermål och en stor familj

Lars Johan gifte sig 1867 i Visnums-Kils kyrka med Karolina  Andersdotter, f. 1847.
Paret fick tio barn men fick se sex av barnen emigrera till Amerika. Äldsta dottern Edla f. 1869 dog i barnsäng 1905 efter att ha fött sitt sjätte barn i äktenskapet med Johannes Larsson. Dottern Eva f. 1879 dog i två och ett halvt års ålder i difteri eller strypsjukan som det står kyrkboken. Av de sex barn som emigrerade till Amerika bosatte sig fem i Minnesota och en i Montana. Sönerna Karl f. 1873 och Krispin f. 1875 stannade kvar på hemorten.
Hustrun Karolina Andersdotter dog 1922 och Lars Johan blev änkeman till sin död 1938.

Lars Johan Kilman med hustrun Karolina Andersdotter

Lars Johan efter avskedet från krigsmakten

De indelta soldater som lämnade sin tjänstgöring i armén togs ofta i anspråk för anställning som skollärare eller kyrkvaktmästare eller för andra uppdrag. Det finns exempel på f.d. indelta soldater som kom att åtnjuta viktiga förtroendeposter i samhället efter avskedet från armén.

Lars Johan Kilman anställdes som kyrkväktare 1906-1916 och delar av 1922. Han bodde då i sockenstugan/kyrkvaktmästarbostaden i Visnums-Kil. Sedan flyttade Lars Johan, som under 1922 blev änkeman, till åldersomshemmet i Kärr där han betalade för sitt boende till skillnad från de medellösa som ännu i sent 1930-tal betecknas som fattighjon.

/Roland Tiger

Källor:

Eriksson, Lars: Svenska knektar. Lund, 1997
Nittioårig korpral berättar … NWT 1936-12-05
Magnusson: Bernhard: Medhamns siste indelte soldat (artikel byggd på Anders-Gustav Willborgs anteckningar 1949). Visnums- och Visnums-Kils hembygdsförenings årsskrift 2002