Ljudinspelning år 1938 med korpralen Adam Petter Nord, Visnums-Kil

Av: Nils Eliasson

Sommaren 1938 genomförde Lars Madsén på Sveriges Radio en resa i Värmland för att samla material till vad som blev en serie om fem radioprogram som sändes 1939 och 1940 om den indelte soldaten, om intellektuella intressen på landsbygden, om besök vid sidan om allfartsvägen, om jakt efter det förflutna och om verkliga jägar- och fiskarhistorier. Resan gick Olsäter - Kil – Segerstad - Karlstad – Kristinehamn - Visnums-Kil – Filipstad – Långban – Hagfors – Ekshärad – Fryksände – Östmark – Sunne – Lekvattnet – Mangskog – Arvika – Adolfsfors – Charlottenberg – Årjäng (Värmland förr och nu, vol 39 (1041) s 45 ff)

I Visnums-Kil gjorde han vid soldattorpet i Noltorp inspelningar med f d korpralen Adam Petter Nord (1875–1954) tillsammans med f d rotehållaren Karl Boström, och på ålderdomshemmet Kärr med f d korpralen Lars Johan Kilman. 

Den ca 15 minuter långa inspelningen med den f d indelte soldaten Adam Petter Nord och den f d rotehållaren Karl Boström på Noltorp består närmast av en serie frågor och svar. Framförallt är det Nord som berättar om när han rekryterades i Kristinehamn den 5 februari 1896, om livet som indelt soldat, de årliga tjänstgöringsmånaderna på exercisplatsen (=Sannahed nära Hallsberg) och relationen med rotehållaren mm. Han berättar även att både hans far, farfar och farfars far före honom varit indelta soldater med olika rotenummer men på samma kompani

Indelningsverket och systemet med indelta soldater upphörde 1901/1902, men av bevarade handlingar framgår att Adam Petter Nord, som tydligen därefter blivit fast anställd, inkallades under många år att tjänstgöra ca 30 dagar varje höst, ofta under perioden 6/10–6/11, åtminstone till och med november 1943 för vakt och handräckningstjänst. Även förrådsarbete nämns. 

Till 1912 års regementsövning blev han beordrad att en viss dag infinna sig vid Björneborgs järnvägsstation och där ta befälet över en kontingent av 17 namngivna grenadjärer som också inkallats till tjänstgöring. Exakt hur denna tjänstgöring förhöll sig till Indelningsverkets avskaffande är oklart, men till 1936 års taxering fick Adam Petter Nord deklarera att han året före åtnjutit ”fri kost, fri bostad i logemente och fri uniform under en månad”. 

På den tiden då Sveriges Radio fortfarande var villigt att dela med sig av sitt historiska material, lyckades Adam Petter Nords sonson, Sven Nord i Broholm, förvärva en CD-kopia av inspelningen med sin farfar. Jag har nu haft glädjen att till Visnums och Visnums-Kils Hembygdsförening kunna förmedla en kopia av denna historiska inspelning. Huruvida det går att förvärva en kopia av inspelningen med Lars Johan Kilman återstår att se.

Dialekten i Visnums-Kil

Av Elias Storm

Visnums-Kil är en gammal socken, som omnämns redan under 1300-talet, och gårdarna Ed och Näs (numera Nynäs) är kända redan från 1200-talet. Bygden är utan tvekan ännu äldre än så, och den har därför haft lång tid på sig att utveckla en egen särart – inte minst när det gäller språket. Tillsammans med övriga delar av Visnums härad har Kil utgjort en gränstrakt mellan Värmland och Västergötland, och socknen har haft flitiga kontakter både norr- och söderut. Genom Visnums härad har västgötska språkdrag kunnat sprida sig till östra Värmland, samtidigt som värmländska språkdrag på samma väg har kunnat tränga ned i Västergötland.

Dialekterna i hela Visnums härad – med socknarna Visnum, Kil, Rudskoga, Södra Råda och Nysund – utgör utpräglade övergångsmål mellan västgötska och värmländska, även om det värmländska inslaget är klart dominerande. Till de mest utmärkande värmländska dragen hör försvagningen av nästan samtliga ändelsevokaler till -e: I hela södra Värmland heter det å skrive, å bäre, e fḷecke och häster, medan det i Västergötland heter skriva, bära, e fḷecka och hästa(r). Typiskt värmländsk är också den bestämda pluralformen hästera för ’hästarna’, som i Västergötland motsvaras av hästa. På dessa punkter ansluter sig även Amnehärad till Värmland snarare än övriga Västergötland, och målet där är alltså också att betrakta som värmländskt. Dialektuttalet Kiel av sockennamnet (som egentligen borde stavas Kilen) är också avgjort värmländskt; ’kvällen’ och ’hunden’ heter i hela östra Värmland kväel och huen, men i Västergötland kvällen och hunn.

I förhållande till övriga Värmland utmärks emellertid Visnums härad av de många västgötska språkdragen. Ett par av dessa exemplifieras av följande talesätt, som jag har hört från Vike i Visnum: Ôppi Vesnômet, där hånnhälser de (”uppi Visnum, där handhälsar de”). För det första kan man jämföra uttalet Vesnômet med grannsocknen Varnum, som där uttalas Varnôme. I båda fallen får namnet en bestämdhetsändelse av samma slag som ’huset’, men medan det heter huset i Visnums härad och Västergötland, heter det huse i Varnum och övriga södra Värmland. Detta -t faller dock bort i vissa ord även i Visnums härad, som i nô anne (’något annat’), och sannolikt har former som huset och diket införts från Västergötland i ganska sen tid. För det andra skiljer sig uttalet hånn för ’hand’ från det gängse värmländska hann med mörkt, bakre a-ljud. Även detta å-uttal är ett västgötskt drag, som i Vinsums härad också förekommer i ord som bånn och sånn (’band, sand’). Uttalen hånn och bånn har härifrån spridits vidare uppåt Bergslagen, medan sånn är begränsat till Visnums härad (förr även Karlskogatrakten). Ett annat västgötskt uttal, som skiljer Visnums härad och Karlskogatrakten från övriga Värmland är uttalet av ordet viḷe (vila) med tjockt L; i övriga Värmland har detta ord tunt L. Uttalen sâ (skall) och sulle (skulle) är också typiska för Visnums härad, men förekommer även i Kristinehamnstrakten.

Uttalet de för ’de’ är anmärkningsvärt, eftersom detta pronomen uttalas som di i både Västergötland och övriga Sydvärmland. Detta uttal skiljer dialekterna i Vinsums härad från alla kringliggande mål, och utgör ett ålderdomligt drag som har råkat bevaras just här. Över huvud taget utgör dialekterna i Visnums härad ett ganska enhetligt och väl avgränsat dialektområde, även om det finns vissa mindre skillnader mellan de olika socknarna. Exempelvis är a-ljudet i backe mörkt och bakre i Kil, Visnum och Södra Råda, men ljusare och främre i Rudskoga och Nysund. Övriga häradets nöckeḷ motsvaras också av nyckeḷ i Nysund, där dialekten uppvisar viss påverkan från Närke.

Några ungefärliga dialektgränser i sydöstra Värmland. Linje 1 visar nordgränsen för tjockt L i ordet ’vila’. Linje 2 visar gränsen mellan sydligt huset, de och nordligt huse, di. Linje 3 visar gränsen mellan värmländskt bäre, hästera och västgötskt bära, hästa.

Som dessa exempel visar, har dialekten i Kil och övriga Visnums härad formats av kontakterna mellan värmlänningar och västgötar under lång tid. Ofta har de västgötska språkdragen hejdats i denna del av Värmland, medan de i andra fall har spridits vidare till stora delar av landskapet. Detta gäller inte minst det skorrande r-ljudet i början av ord och när det är långt, t.ex. i rätt och kärr, som trängde in i Visnums härad från Västergötland i början på 1800-talet. Sådant uttal är numera rätt allmänt i östra Värmland fram till en ungefärlig gräns Väse–Molkom–Olsätter–Lysvik–Lekvattnet, och nordgränsen löper över Nyskoga–Norra Råda–Tyngsjö (och även väster och norr därom kan skorrande r förekomma hos vissa personer). Dialekterna i Visnums härad har alltså varit helt avgörande för språkutvecklingen i hela Värmland genom att transportera västgötskt språkgods norrut med fiskebåtar och vagnar. Våra dagars förändrade kommunikationer och rikssvenskans dominerande ställning har sannolikt satt stopp för det nära språkliga utbytet mellan västgötskan och värmländskan, men både killingar och visnumingar bör ägna en tanke åt, hur deras förfäder har påverkat våra värmländska dialekter.

För den som vill lyssna på äldre tiders dialekt från Visnums-Kil, finns det två inspelningar från socknen på den digitala karttjänsten Folke, som sköts av Institutet för språk och folkminnen. Där kan man lyssna på fadern och sonen Nils och Sven Andersson i Brattsand (födda 1875 respektive 1915) berätta om fisket på Vänern förr, samt höra Anders Svensson i Elinerud (född 1876) tala om fiske, jordbruk och luciafirande. Inspelningarna finns att tillgå här:  https://folke.isof.se/places/1917/category/contentG5

För vidare läsning om dialekten i Visnums-Kil och dess grannsocknar hänvisar jag till källförteckningen nedan.

Källförteckning

Broberg, R., (1973): Språk- och kulturgränser i Värmland: En översikt och några synpunkter. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 1972:2.

Götlind, J. (1941): Västergötlands folkmål del 1: Vokalerna. A. Text. Uppsala. Kungl. Gustav Adolfs akademien.

Kallstenius, G., (1927): Översikt av Värmlands svenska dialekter. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 1927:1.

Kallstenius, G., Lampa, S. & Noreen, E. (1939): Ortnamnen i Värmland län del XII: Visnums härad. Uppsala. Kungl. ortnamnskommissionen.

Landtmanson, S. (1950): Västergötlands folkmål del 4: Formläran. Uppsala. Kungl. Gustav Adolfs akademien.

Storm, E. (2023): Ölmemålet. Kristinehamn. Norlén & Slottner.

Julotta i Visnums-Kil 1925

Samuel Kaldén, f. 1905, son till komminister Bernhard Julius Kaldén, dokumenterade på 1920-talet livet på prästgården och jordbruket som bedrevs av prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson, hos vilken Samuel gjorde dagsverken perioden 1921-24. Dokumentationen utgjordes av ett stort antal vykortsstora akvareller som Samuel målade hemma på kammaren. Han hade ett mycket gott bildminne och målade sällan ute i det fria. Ett favoritmotiv var sockenkyrkan i Visnums-Kil, vilket ter sig naturligt eftersom det var faderns arbetsplats som sockenpräst.

1925 målar han kyrkan julottasmorgonen som fortfarande ligger i mörker med fönsterna upplysta av levande ljus. Man kan inte se ifall det är en snövinter eller om det är barmark. Man får förmoda att folket från Kilsby och Nynäsär på väg till kyrkan längs resapektive kyrkren vägledda av stallyktor eller facklor. På avstånd hörs ljuden av bjällerkransar  från hästskjutsar lite längre ifrån som hoppas på lediga spiltor i kyrkstallet, byggt 1893.

1924 målar Samuel kyrkan upplyst inför stundande julotta. Stakarna på altaret är tända liksom alla ljuskronor. Kyrkvaktmästaren Per Zetterqvist har haft fullt jobb att ordna och tända ljusen. 1861 övergick man från talgljus till stearinljus. Klockaren hade ansvar att få fram ljus till julottan med undantag för ett antal år när rotena fick detta ansvar. Axel N Eriksson var klockare 1924. Året därpå tillträdde Agnar Johansson denna tjänst. Otto Karlsson, Månserud, som var kyrkans orgeltrampare, måste infinna sig i god tid till julottan. (Uppdraget ärvdes av sonen och spelmannen Anton Karlsson.) Det skulle dröja till 1947 innan kyrkan fick elektricitet som kunde sköta bälgen till orgeln. Kyrktaket är vitmålat och de ursprungliga takmålningarna skulle skrapas fram 1947 i samband med restaureringen av kyrkan. De föremål som förvarats i tornrummet och som idag pryder koret placerades där i samband restaureringen 1947. Till höger i koret ses värmeapparaten som installerades i slutet av 1800-talet.

1923 avbildar Samuel orgelläktaren från koret. St Göran och draken samt golvuret saknas. De inventarierna restaurerades 1928 och placerades på nuvarande plats 1947 efter den stora renoveringen av kyrkan.

För att återgå till julottan 1925, för 100 år sedan:  Kyrkan är fullsatt, komminister Bernhard Julius Kaldén står framme i koret och församlingen stämmer upp ”Var hälsad sköna morgonstund”.

 

Källa:
Ernvik, Arvid : Socknen vid Kilsviken. 1956

Erik Holmer, f. 1896 (Fiske i Vänern del IV)

 

Erik Holmer, fiskare f. 1896

Fiskaren Jakob Andersson-Holmer föddes den 31/7 1866 på Sandholmarna.

I 20-årsåldern reste han till Amerika och återvände 1895 då han köpte Sörgårdsholmen och byggde ett hus motsvarande två rum och kök för sin ständigt växande familj. Jakobs hustru kom att få fjorton barn varav alla utom ett levde till vuxen ålder.
Erik Holmer föddes 1896 som en av de äldre i barnaskaran. Han kom att ägna sig åt fiske som sin far men fiskade enbart i Kilsviken. I en tidningsnotis inför Eriks 70-årsdag, troligen införd i NKP, framgår att han , innan han blev fiskare, arbetade som ladugårdskarl på Säby och i Justorp och att han varit torpare under Ed 
Vid sidan av jordbruket ägnade han sig åt fiske, men när han 1930 eller 1931 flyttade till Lindsön, började han fiska mer eller mindre på heltid. Han gifte sig 1921 med Ellen Adolfina Jonsson f. 1900 från Visnum och fick fyra barn. Erik blev änkeman tidigt i livet och fick klara hem och hushåll på egen hand.

I mitten av 1950-talet kunde han flytta in i ett eget nybyggt hem på Bengtsgårdsnäset. Det var tre kilometer till närmaste granne men desto närmare till Kilsviken. På vintern fann man säkrast Erik Holmer ute på isen, där han fiskade gädda och abborre, gärna med egentillverkade mjärdar, men på sommaren brukade han hjälpa bönderna i grannskapet och överlät fisket till fritidsfiskarna.
I slutet av sin verksamhet som fiskare uppstod problem med höga halter av kvicksilver i gädda som inte kunde avyttras till försäljning. Men Erik hade för sin egen del inga problem med att äta gädda flera gånger per vecka.

Källor:
Riksarkivet, folkräkningern 1930
Arkiv Digital
Födelsedagsnotis inför Erik Holmers 70-årsdag 1966

Liten biltur i Visnums-Kil till de gamla spelmännens boställen 2025-09-19

På initiativ av Per Saxholm, folkmusikant från Karlskoga med stor kännedom om låtar från Visnums-Kil och Visnum, planerade Elisabeth Andersson och Maria Tiger en liten rundtur till Visnums-Kils tidigare spelmäns boställen.

Tyvärr blev Per sjuk men Torbjörn Westin, Bettan och jag startade vår resa från Visnums-Kils kyrka vid 13-tiden fredag 19/9. Bettan hade rekat lite i förväg så att vi skulle hitta bra. Vi passade på att ta foton av alla ställen vi besökte. De flesta husen var väl rustade och ibland även utbyggda.

Kilsby, huvudbyggnad och annex. Akvarell av S. Kaldén

Kilsby

Under Kilsby gård fanns många torp, där arbetare på gården bodde, varav bland annat Berget och Månserud

Vid Kilsby gård uppmärksammade vi Gösta Eriksson som fanns på gården 1901 då P G Norberg gjorde uppteckningar i socknen. Exakt var han bodde vet vi inte. Han var ca 25 år vid tillfället och kusin med Anton på Berget Karlsson.

Vi nämnde också Bror Beckman som tecknat upp några låtar och visor från Visnums härad. Beckman var född i Kristinehamn 1866 och var 1910-29 chef för Stockholms musikkonservatorium, numera Musikhögskolan, och dessutom vän med herrskapet Larsson på Kilsby, som han tydligen besökte åtminstone ca 1912. På Kilsby bor numera Thomas Kilsby med familj.

Berget

Första stopp gjordes på Berget där Anton Karlsson bodde tillsammans med sin fru Annie. Anton jobbade på Kilsby gård. Vi har många låtar efter Anton på Berget tack vare Lennart Gybrants inspelningar. Nu bor Olle Stevenholt på Berget.

Berget, dagsverkstorp under Kilsby.
Ägs idag av Olle Stevenholt

När vi for förbi Östergården nämnde vi Rudolf Karlsson som var halvbror med Sigvard Karlsson i Munkerud.

Månserud

Nästa stopp blev Månserud där Antons far Otto Karlsson bodde. Även efter Otto har vi många låtar, mycket tack vara P G Norbergs uppteckningar och Lennart Gybrants inspelningar. Månserud övertogs av Antons syskon Per och Lydia. Nu ägs och bebos Månserud av Claes Kilsby tidigare ägare till Kilsby.

Otto Karlsson, Månserud

Munkerud

Vid Mossen bar det av ut i skogen till Munkerud där Sigvard Karlsson och hans föräldrar Otto och Emilia bott. Munkerud låg under Nynäs men förvärvades så småningom av Otto Karlsson. När Sigvard  bodde där fanns ingen väg den sista biten till huset vilket det gör nu. Efter Sigvard har vi också många låtar tack vare Lennart Gybrants inspelningar.

Sigvard Karlsson. Foto: M. Holmstrand

Munkerud , hem för spelmannen Sigvard Karlsson.

 Nu i annan ägo och ombyggt.

Medhamn/Vallkrog

Sedan for vi vidare till Medhamn och Vallkrog där Petter Persson bott. Petter i Vallkrog tecknades också upp av P G Norberg, så några låtar finns efter honom. På tomten finns två hus, ett yngre vitt tvåvåningshus med brutet tak som vi inte tror fanns på Petters tid. Däremot är det troligt att han bodde i det låga röda huset på ett rum och kök. 

Vallkrog

Vallkrog, enkelstuga

I Medhamn bodde också Edvard Magnusson. Hans gård heter Medhamn Gammelgården. Vi har några låtar efter Edvard som också tecknades upp av P G Norberg. Gården ägs och bebos numera av Martin Kilsby med familj.

Medhamn, Gammelgården

Äldsta bostadshuset, Gammelgården. Nu rivet.

Hamnen i Medhamn

Vi gjorde också ett kort stopp i Medhamns hamn där Alf Haraldsson hade sin båt medan han var yrkesfiskare. Elisabeth Andersson och Roland Tiger har tidigare intervjuat Alf om fisket förr i bygden.

Stenåsen

Vi for sen ut till och över gamla vägen till Kristinehamn och tog oss på vindlande grusvägar genom skogen till Stenåsen, en lite stuga på rum och kök. Där bodde Göran Andersson kallad Göra. Han var skomakare, spelman och fiolbyggare. Även efter Göra har vi några låtar. Kanske har även sonen Ernst Göransson bott här som barn. Som vuxen bodde han dock i Ingevaldstorp, Mossen inom Visnums socken.

Stenåsen

Lerbäcken

Sista stopp på vår lilla tur blev Lerbäcken. Där bodde Helge Johansson som vi har ett par låtar efter. Gården övertogs av dottern Signe Johansson. Nu ägs Lerbäcken av sonen på Hygn, Gustaf Höglund.

Lerbäcken

 

Åter i Klockargården efter tre timmars intressant resa intogs kantarellsoppa och äppelpaj. Sen en stunds spel innan dagen var till ända.

 

Vid pennan och bakom kameran        Maria Tiger

………………………….

 

Kilsby: Gösta Eriksson (kusin till Anton Karlsson)  ca 1875-  (P G Norberg,  upptecknare)                                                    

:Bror Beckman, 1866-1929 (född i Kr-h, upptecknare)

Berget: Anton Karlsson, 1900-1996 (Lennart Gybrant inspelningar)

Månserud: Otto Karlsson (Antons far), 1863-1939 (P G Norberg, upptecknare),

Munkerud:  Otto Karlsson, 1880-1944
  Sigvard Karlsson, 1912-1992 (Lennart Gybrant, inspelningar)

Vallkrog: Petter Persson, 1822-1906 (P G Norberg, upptecknare)

Medhamn: Edward Magnusson, 1887-1976( P G Norberg, upptecknare)

Stenåsen: Göran Andersson, 1868-1939      
Ernst Göransson, 1891-1974

Lerbäcken: Helge Johansson, 1894-1966

 

Anm: P G Norberg gjorde uppteckningar 1901 och Lennart Gybrant inspelningar på 1970-talet. 

Samuel Kaldén 1905-1987

Samuel Kaldén föddes och växte upp i Visnums-Kils prästgård. Hans far var komminister i församlingen från 1902 och fyrtio år framåt. Samuel utbildade sig till trädgårdsarkitekt i Danmark, startade egen firma i Karlstad 1937 och arbetade främst med utvidgningar av kyrkogårdar.

Se nedanstående länk till Wikipedia:

Samuel Kaldén – Wikipedia

20071207 Hur är livet i Visnums-kil

Sigvard Karlsson, Visnums-Kil, spelman i tredje generation

SIGVARD KARLSSON(1912-1992) är tillsammans med Anton Karlsson (1900-1996) (Anton på Berget) två av de mest namnkunniga spelmännen i Visnums-Kil i modern tid. Oss veterligen spelade aldrig Sigvard och Anton tillsammans till skillnad mot deras fäder som ofta spelade tillsammans på stugbaler och i andra sammanhang. 

Sigvard och Anton var folkmusiker i en tid då nya musikaliska influencer gjorde sig gällande genom grammofonen och senare genom radions intåg i hemmen. Strukturrationalisering och mekanisering av jordbruket på de större gårdarna bidrog också till att successivt minska antalet anställda  och därmed förutsättningarna för traditionella sätt att utöva, lyssna och dansa till musik. Sigvard Karlsson anger i en intervju i P 4 Värmland 1987 att han inte spelat så ofta till dans utan utövat sin musik i mindre sammanhang där det musikaliska arvet efter Fadern Otto Karlsson (1880-1944) och farfadern Karl Andersson (f. 1838) kunde hållas aktuellt. 

Enligt Sigvard var farfadern en styv fiolspelman. Fadern Otto trakterade durspel och harmonium vid sidan av fiolen. Sigvard, som spelade både durspel och fiol, hade inte fiolen under hakan som brukligt är utan spelade med fiolen vilande mot bröstet i stället. 

Otto var anställd som dagkarl på Nynäs. I slutdelen av 1911-1915 bor han och familjen på dagsverkstorpet Lindsön, som idag ägs och sköts av Kristinehamns kommun som raststuga. 

Linsön och Munkerud

I slutet av 1920-talet flyttar Otto och familjen till Munkerud som arrendator först och sen som ägare sedan torpet avstyckats från Nynäs.
Här bedriver Otto jordbruk med 5-6 kor och häst, en verksamhet som drygades ut ekonomiskt genom skogsarbete vintertid. Sigvard kom också att arbeta i skogen som vuxen.
1944 dör fadern och Sigvard tar över torpet och bor kvar där ensam till sin död 1992.
Modern, Emilia Karolina Andersson, f. 1878 i Åker Södermanlands län kom in på ålderdomshem och levde till 1967.  Sigvard hade en halvbror, Rudolf (f. 1902) som mamman hade innan hon träffade Otto. Enligt uppgift kom Emilia till Nynäs som amma. Rudolf arbetade på gården Kilsby, bildade så småningom familj och lät bygga Östergården.    
 Torpet Munkerud hade telefon och elektricitet. Sigvard fick lita till elen som uppvärmning sedan han blivit för gammal för att orka skaffa ved för vintern. På den allt mer igenväxta vägen till och från torpet tar han sig fram med sin moped till macken och affären i Nybble och i allt mer sällsynta fall för ärenden i Kristinehamn.
Sigvard levde ensam utan hjälp av hemtjänsten in i det sista. Efter en stroke åkte han in på sjukhus och dog strax därefter. Han ligger begravd på Visnums-Kils kyrkogård tillsammans med sina föräldrar.

Sigvards låtar förs idag vidare främst genom Lennart Gybrant, Per Saxholm och Anders Norudde som sprider dem genom skivor, sociala medier, konserter och kurser.

Källor:

Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1910, 1930, 1990
Visnums-Kils kyrkoarkiv. Församlingsböcker 1905-1940
Programinslag 1987 i P4 Värmland om Sigvard Karlsson

Schottis efter Sigvard Karlsson i Munkerud spelad av Per Saxholm och Ulf Karlsson

https://youtu.be/liuQZam3gSs?si=405sZnp4OWcRztyj

Om lucia och julen förr i Visnum och Visnums-Kil

 

Prästgårdsallén i Visnums-Kil vintern 1925. Akvarell av Samuel Kaldén

Institutet för Språk och Folkminnen (ISOF) i Uppsala men även motsvarande institution i Göteborg innehåller många uppteckningar om liv och arbete i Sverige förr i tiden. Nedanstående korta nedteckningar om traditioner kring lucia och julen i Visnum och Visnums-Kil är snart 100 år gamla. Maja Eriksson heter den som intervjuade och tecknade ned uppgiftlämnarnas berättelser 1926.

1.   LUCIA IFGH acc: 717
Uppgiftslämnare: Anna-Maja Olsson f. 1841 i Visnums socken
Upptecknare: Maja Eriksson 1926

Vid lucia kunde någon i huset klä sig fin med krona och ljus i huvu’t. Sen var det en annan som var med och bjöd alla i huset på kaffe, ibland gick man till granngårdarna också.
Så åt man lussefrukost, stekte upp blodkorv och revbensspjäll.
 
2.  LUCIA  IFGH acc: 717
Uppgiftslämnare: Beata Svensson, Visnum f. 1836 i Amnehärad
Upptecknare: Maja Eriksson 1926

Man höll lussenatta, skulle skynda sig upp och laga mat. Var och en hade bråttom att komma upp så han inte blev ”lusa”. Man koka lite gröt och åt sovel till lussefrukost och sen gick man och la sig igen. Det var vid lag klockan fem som man gick upp.

3.  JULEN IFGH acc: 717
Uppgiftslämnare: Sofia Grunn f. 1865 i Visnums-Kil
Upptecknare: Maja Eriksson 1926

Vid jul skulle det vara hackat granris på golvet,  bordet dukades med  en vit duk, en stor ost stod på bordet, och så låg där brödhögar, kröslimpor och vörtlimpor. Så fanns julöl och dricka i tennstop. Julaftonen åt man ost och bröd och brännvin till frukost: på eftermiddan satte man upp julkärven.
Alla som kom skulle få fägnad, de skar av osten och gav dem, det gick inte an att någon gick utan fägnad.
Jag såg allt att mamma lät lite av kvällsmaten stå på bordet under julnatten, lite gröt och bröd och smör, men vad det skulle vara till det vet jag inte.
Man höll jul till tjugondagen och gjorde inte så mycket under den tiden.
Vi hade e lita julgran när vi var små, och när vi blev större fick vi större gran. Vi hade mest äpple i den och så talgdankar som mamma stöpte. Jag såg små granar på den tiden som stod på möbler men även större som stod på golvet.

Anm:  Sofia Grunn hette egentligen Sofia Grund som gift men Andersson som ogift. Hon gifte sig med Karl -Johan Nilsson-Grund 1893. 1930 bodde paret som torpare i Bröten under Kilsby enligt det årets folkräkning.

4.  JULEN IFGH acc: 717
Uppgiftlämnare: Beata Svensson, Visnum f. 1836 i Amnehärad
Upptecknare: Maja Eriksson 1926

Fattiga gick mycket omkring före jul och fick en korv och en kaka.
Julaftonen på middagen doppade de i grytan och åt sovel till brödet och nån potatis Samt kanske dricka med sirap i  så de fick kallskål. Till kvällen kokades lutfisk och vitergröt. De dukade fram på bordet sovel, kött och korv och sylta. Men på kvällen togs maten bort utom brödet som korna skulle ha, det skulle ligga på bordet under natten.
Alla skulle ha två ljus i alla fönster, och de tändes på julmorron och lyste under julottan. Men julgran hade jag först när jag blev gift, fast de fanns i de stora gårdarna förut. Men där de hade sorg skulle det vara mörkt. Juldagen skulle man äta vitkål, likaså på nyårsdagen och trettondagen.
På annandagen började folket i stugorna göra stordanser, och det höll de på med sen efter jul.
Till jul hackades fint granris och ströddes på golvet.
Til tjugondagen kokades också vit gröt, då var julen slut.

5.  JULEN IFGH acc: 717
Uppgiftslämnare: Anna-Maja Olsson, Visnum, f. 1841
Upptecknare: Maja Eriksson 1926

 Till jul skulle man brygga, baka och slakta, man bakade vörtlimpor, skorpor och så nå’n julbock, den skulle man gömma till våren. Tjänstefolket fick allt julkakor också och bröd, som kreaturen sen skulle ha julmorron, skulle ligga på julbordet under natten. Julgran fanns där de hade barn, den satte de fast i nån pall eller annan ställning och hängde i äpplen samt ljus. Julklappar gav man aldrig.

Fiskare i Brattsand (Fiske i Vänern del III)

Detta blogginlägg handlar om fiske i Brattsand och om Johannes Johansson, född 1836 i Rudskoga, som kom till Brattsand och gifte sig 1860 med Maria en av två döttrar på gården. Johannes och Maria blev föräldrar till elva barn varav alla utom dottern Amanda levde till vuxen ålder.

Johannes Johansson 1836-1913

Johanssons släkt blev som vuxna kända som akademiker/forskare, företagare och allmänt företagsamma personer och väl värda egna berättelser. Bengt Aronsson och Elisabeth Arvemo har sammanställt en historik över släkten Johansson från Brattsand som utkom under innevarande år.

Johannes, fadern till denna stora barnaskara kom från Rudskoga och hade troligen erfarenhet av fiske i Skagern. I Brattsand var den kunskapen ovärdelig för att förse den stora familjen med mat på bordet.

Till gården hörde några småholmar, Raholmarna mellan Märön och land.  I vassruggarna mellan holmarna gick gäddorna till på våren och fångades i ryssjor. Ibland fiskade man längre ut i Vänern med nät och fångade framför allt gös. De båtar som användes för fisket var snipor som roddes men som också kunde förses med hjälpsegel s.k. sprisegel.

Förbi Brattsand med utlopp i Vänern rinner Edsbäcken som i slutet av 1800-talet och i början av följande sekel var vattenförande och upprensad. Lilla och Stora Edsvattnet var öppna vattendrag med tydlig vattenspegel till skillnad mot idag. Från mynningen i Vänern och en bit upp förbi Brattsands gård var bäcken farbar med båt. På vårarna var gäddfisket bra i bäcken. Man hade också anlagt en fisksump i bäcken som försåg gården med färsk fisk tidvis.

Sprisegel

1900 kommer den äldste sonen hem från Amerika för att ta över Brattsand och lösa ut sina syskon. 1906 byggs ett nytt boningshus som blir norra Brattsand. En av anledningarna till återflytten var att sonen Viktor hade känsliga luftrör och inte tålde de kalla och fuktiga vintrarna i Chicago.  I Köpekontraktet anges att föräldraparet bl.a. får behålla hälften av fisket vid Raholmarna. Det var i stort sett endast Johannes som bedrev fiske i någon omfattning, efterföljande generationer mer sporadiskt.

Gamla gården i Brattsand

David Hultfeldt som var fyrvaktare på Lakholmen var också fiskare. Han bodde på andra sidan av Brattsandsbäcken från Brattsands gård räknat. Han hade där sin vinterbostad. Sommarbostad var Lakholmens fyr. Han var fyrvaktare och lots på Lakholmen 1924-1957 och bodde på sommarmånaderna därute och kunde ha ett par kor på holmen. Han hade en stor flatbottnad eka som han kunde ta ut en eller två kor på till Lakholmen. Hultfeldt fiskade mycket på vintern, det var i huvudsak nätfiske under isen som gällde. Han hade till hjälp ibland en bekant som var ingift i Brattsandsläkten

KIntervju med Ralph Brattsand 24-07-22

Aronsson, Bengt; Arvemo, Elisabeth : En berättelse om syskonen Johansson från Brattsand. Norlén och Slottner 2024