Om lucia och julen förr i Visnum och Visnums-Kil

 

Prästgårdsallén i Visnums-Kil vintern 1925. Akvarell av Samuel Kaldén

Institutet för Språk och Folkminnen (ISOF) i Uppsala men även motsvarande institution i Göteborg innehåller många uppteckningar om liv och arbete i Sverige förr i tiden. Nedanstående korta nedteckningar om traditioner kring lucia och julen i Visnum och Visnums-Kil är snart 100 år gamla. Maja Eriksson heter den som intervjuade och tecknade ned uppgiftlämnarnas berättelser 1926.

1.   LUCIA IFGH acc: 717
Uppgiftslämnare: Anna-Maja Olsson f. 1841 i Visnums socken
Upptecknare: Maja Eriksson 1926

Vid lucia kunde någon i huset klä sig fin med krona och ljus i huvu’t. Sen var det en annan som var med och bjöd alla i huset på kaffe, ibland gick man till granngårdarna också.
Så åt man lussefrukost, stekte upp blodkorv och revbensspjäll.
 
2.  LUCIA  IFGH acc: 717
Uppgiftslämnare: Beata Svensson, Visnum f. 1836 i Amnehärad
Upptecknare: Maja Eriksson 1926

Man höll lussenatta, skulle skynda sig upp och laga mat. Var och en hade bråttom att komma upp så han inte blev ”lusa”. Man koka lite gröt och åt sovel till lussefrukost och sen gick man och la sig igen. Det var vid lag klockan fem som man gick upp.

3.  JULEN IFGH acc: 717
Uppgiftslämnare: Sofia Grunn f. 1865 i Visnums-Kil
Upptecknare: Maja Eriksson 1926

Vid jul skulle det vara hackat granris på golvet,  bordet dukades med  en vit duk, en stor ost stod på bordet, och så låg där brödhögar, kröslimpor och vörtlimpor. Så fanns julöl och dricka i tennstop. Julaftonen åt man ost och bröd och brännvin till frukost: på eftermiddan satte man upp julkärven.
Alla som kom skulle få fägnad, de skar av osten och gav dem, det gick inte an att någon gick utan fägnad.
Jag såg allt att mamma lät lite av kvällsmaten stå på bordet under julnatten, lite gröt och bröd och smör, men vad det skulle vara till det vet jag inte.
Man höll jul till tjugondagen och gjorde inte så mycket under den tiden.
Vi hade e lita julgran när vi var små, och när vi blev större fick vi större gran. Vi hade mest äpple i den och så talgdankar som mamma stöpte. Jag såg små granar på den tiden som stod på möbler men även större som stod på golvet.

Anm:  Sofia Grunn hette egentligen Sofia Grund som gift men Andersson som ogift. Hon gifte sig med Karl -Johan Nilsson-Grund 1893. 1930 bodde paret som torpare i Bröten under Kilsby enligt det årets folkräkning.

4.  JULEN IFGH acc: 717
Uppgiftlämnare: Beata Svensson, Visnum f. 1836 i Amnehärad
Upptecknare: Maja Eriksson 1926

Fattiga gick mycket omkring före jul och fick en korv och en kaka.
Julaftonen på middagen doppade de i grytan och åt sovel till brödet och nån potatis Samt kanske dricka med sirap i  så de fick kallskål. Till kvällen kokades lutfisk och vitergröt. De dukade fram på bordet sovel, kött och korv och sylta. Men på kvällen togs maten bort utom brödet som korna skulle ha, det skulle ligga på bordet under natten.
Alla skulle ha två ljus i alla fönster, och de tändes på julmorron och lyste under julottan. Men julgran hade jag först när jag blev gift, fast de fanns i de stora gårdarna förut. Men där de hade sorg skulle det vara mörkt. Juldagen skulle man äta vitkål, likaså på nyårsdagen och trettondagen.
På annandagen började folket i stugorna göra stordanser, och det höll de på med sen efter jul.
Till jul hackades fint granris och ströddes på golvet.
Til tjugondagen kokades också vit gröt, då var julen slut.

5.  JULEN IFGH acc: 717
Uppgiftslämnare: Anna-Maja Olsson, Visnum, f. 1841
Upptecknare: Maja Eriksson 1926

 Till jul skulle man brygga, baka och slakta, man bakade vörtlimpor, skorpor och så nå’n julbock, den skulle man gömma till våren. Tjänstefolket fick allt julkakor också och bröd, som kreaturen sen skulle ha julmorron, skulle ligga på julbordet under natten. Julgran fanns där de hade barn, den satte de fast i nån pall eller annan ställning och hängde i äpplen samt ljus. Julklappar gav man aldrig.

Fiskare i Brattsand (Fiske i Vänern del III)

Detta blogginlägg handlar om fiske i Brattsand och om Johannes Johansson, född 1836 i Rudskoga, som kom till Brattsand och gifte sig 1860 med Maria en av två döttrar på gården. Johannes och Maria blev föräldrar till elva barn varav alla utom dottern Amanda levde till vuxen ålder.

Johannes Johansson 1836-1913

Johanssons släkt blev som vuxna kända som akademiker/forskare, företagare och allmänt företagsamma personer och väl värda egna berättelser. Bengt Aronsson och Elisabeth Arvemo har sammanställt en historik över släkten Johansson från Brattsand som utkom under innevarande år.

Johannes, fadern till denna stora barnaskara kom från Rudskoga och hade troligen erfarenhet av fiske i Skagern. I Brattsand var den kunskapen ovärdelig för att förse den stora familjen med mat på bordet.

Till gården hörde några småholmar, Raholmarna mellan Märön och land.  I vassruggarna mellan holmarna gick gäddorna till på våren och fångades i ryssjor. Ibland fiskade man längre ut i Vänern med nät och fångade framför allt gös. De båtar som användes för fisket var snipor som roddes men som också kunde förses med hjälpsegel s.k. sprisegel.

Förbi Brattsand med utlopp i Vänern rinner Edsbäcken som i slutet av 1800-talet och i början av följande sekel var vattenförande och upprensad. Lilla och Stora Edsvattnet var öppna vattendrag med tydlig vattenspegel till skillnad mot idag. Från mynningen i Vänern och en bit upp förbi Brattsands gård var bäcken farbar med båt. På vårarna var gäddfisket bra i bäcken. Man hade också anlagt en fisksump i bäcken som försåg gården med färsk fisk tidvis.

Sprisegel

1900 kommer den äldste sonen hem från Amerika för att ta över Brattsand och lösa ut sina syskon. 1906 byggs ett nytt boningshus som blir norra Brattsand. En av anledningarna till återflytten var att sonen Viktor hade känsliga luftrör och inte tålde de kalla och fuktiga vintrarna i Chicago.  I Köpekontraktet anges att föräldraparet bl.a. får behålla hälften av fisket vid Raholmarna. Det var i stort sett endast Johannes som bedrev fiske i någon omfattning, efterföljande generationer mer sporadiskt.

Gamla gården i Brattsand

David Hultfeldt som var fyrvaktare på Lakholmen var också fiskare. Han bodde på andra sidan av Brattsandsbäcken från Brattsands gård räknat. Han hade där sin vinterbostad. Sommarbostad var Lakholmens fyr. Han var fyrvaktare och lots på Lakholmen 1924-1957 och bodde på sommarmånaderna därute och kunde ha ett par kor på holmen. Han hade en stor flatbottnad eka som han kunde ta ut en eller två kor på till Lakholmen. Hultfeldt fiskade mycket på vintern, det var i huvudsak nätfiske under isen som gällde. Han hade till hjälp ibland en bekant som var ingift i Brattsandsläkten

KIntervju med Ralph Brattsand 24-07-22

Aronsson, Bengt; Arvemo, Elisabeth : En berättelse om syskonen Johansson från Brattsand. Norlén och Slottner 2024

Emil i koja (Emil Jansson Eklund)

 

Vem var ”Emil i koja" som bodde i en jordkoja på Ansgårdslandet på 1930-talet? Var han en okänd bror till Karlstadbiskopen J A Eklund eller hade han något i sin historia som han dolde i sin anonyma tillvaro på Ansgårdslandet?

Att man kopplade ihop Emil i koja och Karlstadbiskopen J A Eklund är inte alltför långsökt. Som biskop i det stift som Visnum och Visnums-Kil tillhör förekom han ofta i kyrkliga sammanhang och i tidningsinslag. Biskopen var också på visitation i Visnum och Visnums-Kil 1928. A J Eklunds bispopstid sammanföll delvis med Emil Jansson Eklunds vistelse i Visnum. J A Eklund var biskop i Karlstad 1907-1938. Emil Jansson Eklund kom till Visnum i mitten av 1930-talet. Att Emil i koja skulle vara en hemlig bror till biskopen kan direkt avfärdas. J A Eklund föddes 1863  som son till skräddaren Andreas Andersson i Ryda socken i Skaraborg och tog sig efternamnet Eklund först i samband med studietiden i Uppsala. Emil i koja föddes 1867 i Älgå församling i Värmland som oäkta son till pigan Stina Nilsdotter Dahl. Hon angav att fadern var J H Eklund från Kolsjönäset, Arvika och han måste ha erkänt faderskapet eftersom Emil behöll efternamnet Eklund livet ut. I 1880 års folkräkning  anges modern vara fattighjon. I detta års folkräkning anges också att Emil hade två systrar.  I 1890 års folkräknng framgår att Emil har gift sig med Kristina Magnusdotter, f. 1856 i Eskilsäter Värmlands län Emils yrke anges var ladugårdskarl. I folkräkningen 1910 får vi veta att Emil och hans hustru har fyra döttrar, den äldsta född 1891 i Älgå, dotter nr 2 född 1894 i Karlstad, dotter nr 3  född 1898 i Ransäter och den yngsta född 1900 i Nyed.

1912 blir Emil änkeman. Yngsta dottern är då endast 12 år. I handlingar några år framåt i tiden får vi veta att två av systrarna hamnade i Stockholm och två i Karlstad. Vad som hände med Emil fram till 1930-talet när han hamnar i Visnum och Ansgårdslandet har inte gått att få fram så här långt.  I församlingsboken för Visnum 1935-1949 anges att han 1936 överförts från Grava i Karlstad till Visnum och Ansgård. I en notering står också att Emil bor i en jordkoja. Men ingenstans har framkommit att han skulle ha något att dölja genom sin undanskymda och fattiga tillvaro på Ansgårdslandet.

Emil Jansson Eklund alias Emil i koja

Emil odlade lite potatis och fiskade i Kilsviken. Ibland kunde han få göra dagsverken hos bönderna i trakten. Emil hade en primitiv båt som han använde för att lägga ut och vittja nät i Kilsviken. En gång hade en storm drivit iväg näten eller nätet så Emil fick be Ansgårdsborna om hjälp att bärga näten. Hans egen båt var knappt sjöduglig. Emil hade alltid ett frodigt potatisland gödslat genom att använda potatislandet som avträde.

1940 orkade inte Emil med livet i jordkojan längre och fick flytta till ålderdomshemmet i Långerud. Där levde han till 27/4 1946 då han avled. De fyra döttrarna blev kallade till bouppteckningen men ingen av dem var närvarande.  Emil hade nog inte många ägodelar att lämna efter sig till döttrarna. Själv var han en produkt av Fattigsverige, född fattig storsvagåret 1867, en fattigdom han aldrig lyckades ta sig ur. Förhoppningsvis fick hans döttrar ett bättre liv än fadern.

I början av 1950-talet byggdes en sommarstuga på platsen där Emils jordkoja stått. Då fanns bara kvar en liten kulle eller upphöjning i terrängen som kunde minna om var kojan stått. 

Källor.

Karl-Åke Andersson och  Sven Nord har bidragit med uppgifter om Emil i kojas liv i Ansgård. Nils Eliasson har bidragit med arkivuppgifter om Emil. I övrigt har uppgifter hämtats i Älgå och Visnums kyrkoarkiv samt ur Folkräkningarna. Foton: Hembygdsföreningen och Karl-Åke Andersson

Mats Holmstrand, fotograf 1936 - 2023

Mats Holmstrand 1936 - 2023

 

Mats Holmstrand var född 1 februari 1936 i Kristinehamn och avled  26 november 2023.

Föreningen Grön Musiktradition i Visnums-Kil kom att uppmärksamma fotografen Mats Holmstrand i samband med spelmansträffarna i hembygdsföreningen och sedermera med Grön Musiktradition som arrangör.  Samarbetet med spelmannen och konstnären Lennart Gybrant resulterade i att Mats bilder på lokala spelmän blev visade vid spelträffar och workshops. Fotografen, som ibland bevistade arrangemangen, höll sig ofta i bakgrunden, nästan obemärkt och inväntade motiven. Han smög in med sin kamera och tog sina bilder av spelmän, publik och miljöer utan att göra något större väsen av sin närvaro. Jag har förstått att detta var en medveten strategi från hans sida som fotograf.
Vid föreningens bildkaféer, då föreningen försökt att identifiera foton i Kristinehamns bildarkiv som har koppling till Visnums-Kil dyker fotografen Mats Holmstrand ofta upp som upphovsman. Det är allt från arrangemang i hembygdsföreningen eller i kyrkan. Det är också dokumentära bilder från socknen gjorda på uppdrag av länsstyrelsen och andra.

 2019 utkom en fotobok ”Bilderna” med foton i svart/vitt av fotografen Mats Holmstrand och med kommenterande texter av spelmannen och konstnären Lennart Gybrant. I en anmälan av fotoboken ”Bilderna” skrev jag följande:

”En stor del av bildverket ägnas åt Södra Råda medeltidskyrka som förstördes av lågorna en dag i november 2011. Bilderna speglar besökare som i stillsam beundran beskådar målningarna i kyrkans tak, människor i andakt, vigslar och barndop. Här finns bilder som ibland påminner om fotografen Sune Jonssons sätt att varsamt närma sig människor som uttrycker sin gudstro på olika sätt.

En annan bildsvit dokumenterar Visnums-Kilsspelmannen Sigvard Karlsson i Munkerud  vid en spelmansstämma i början av 1980-talet. Vidare finns ett avsnitt om pyramidbyggaren Lars Larsson i Sund och skomakaren David Andersson i Stenåsen. Bokens avslutande del speglar ett vinterdygn 1956 i byn Linhult, Södra Råda.
Mats Holmstrand är en mycket skicklig fotograf med blick för det egenartade och unika i människors vardagsliv. Mats borde uppmärksammas mycket mer för sin fotokonst. Lennart Gybrant har beledsagat Mats bilder med fina poetiska betraktelser. Boken Bilderna är ett värdefullt tillskott till den lokala litteraturen men har ett stort värde för den generellt intresserade av fotokonst.”

 Mats Holmstrands betydelse som dokumentär fotograf  går  långt utöver det lokala. En Wikipediaartikel https://sv.wikipedia.org/wiki/Mats_Holmstrand visar fotografens livsverk i större bredd och omfattning.

 

/Roland Tiger

Karl Henrik Kilman, f. 1873 - fiskare och bonde (Fiske i Vänern del I)

 

Indelte soldaten och  korpralen Lars Johan Kilman var född i Steg[el]mon på Långeruds ägor i Visnum 1846. Han lät sig värvas som soldat  1869 och beviljades avsked 1899, två år innan den allmänna värnplikten infördes.

Lars Johan gifte sig 1867 i Visnums-Kils kyrka med Karolina  Andersdotter, f. 1847
Paret fick tio barn men fick se sex av barnen emigrera till Amerika. Äldsta dottern Edla f. 1869 dog i barnsäng 1905 efter att ha fött sitt sjätte barn i äktenskapet med Johannes Larsson. Dottern Eva f. 1879 dog i två och ett halvt års ålder i difteri eller strypsjukan som det står kyrkboken. Av de sex barn som emigrerade till Amerika bosatte sig fem i Minnesota och en i Montana. Sönerna Karl f. 1873 och Krispin f. 1875 stannade kvar på hemorten.

Karl Henrik Kilman, f. 1873

Den här bloggartikeln ska handla om sonen Karl Henrik Kilman, f. 1873, bonde och fiskare.

Karl fick börja försörja sig redan samma år som han konfirmerades och det var 1888 enligt kyrköckerna för Visnums-Kil. Han tog tjänst som dräng på olika gårdar i Visnums-Kil och Skäringsbol och Ölme. Av folkräkningen  för 1890 framgår att han  då hade tjänst i Åserud. Han berättar om det hårda livet som dräng med start på arbetsdagen vid fyratiden på morgonen och som pågick så länge det var tillräckligt ljust att arbeta utomhus. Kosten var av varierande kvalitet liksom hygienen på gårdarna. På ett ställe mjölkades i trästävor som endast diskades en gång i veckan. Stävan sattes efter mjölkningen upp och ned på en påle vid kalvkätten där flugorna flockades.

I Skäringsbol var förhållandena bra.  Dränglönen var 160 kr per år och maten var förträfflig. Den här tillvaron avbröts genom inkallelsen till militärtjänstgöring som bör ha skett 1894. Unga män blev inkallade till beväringen även före den allmänna värnpliktens införande 1901.

I och med tjänsten i Ölme ansåg sig Karl vara fullärd när det gäller alla förekommande sysslor i ett jordbruk. Han flyttade tillbaka till hemorten och en tjänst i Mellerud där han mötte sin blivande hustru Johanna Ingevaldsdotter, f. 1871. De gifte sig 1896 och nu börjar jakten efter något eget.

Inledningsvis blir han torpare i Ljustorp på fyra tunnland med två kor och en oxe. För det skulle Karl göra tre dagsverken i veckan. Jordbruket fick skötas på nätterna och inkomsten drygas ut genom dagsverken som inte krockade med torpskontraktet.
Flyttade sedan till svärföräldrarna.Efter ett par år där  med fiske som huvudsaklig inkomstkälla förvärvades ett litet ställe, Rönningen, där Karl byggde en stuga. Rönningen kunde bara föda en ko och det var inte tillräckigt för den växande familjen.
Karl förvärvade ett större jordruk i Lindås. Familjen blev inte länge där utan köpte Hedäng i Medhamn. Den gården kunde föda familjen, tre kor och en häst.

Under alla år som småbrukare  tvingas Karl att dryga ut förtjänsten genom att ha fiske som bisyssla. Han hade ingen motor i sin båt utan fick använda årorna. Det kunde bIi långa sträckor att ro. I samband med en tidningsintervju i NKP skämtar Karl om att han nog rott fyra varv runt Vänern som fiskare i sina dar.

Oskar Kilman metar på isen

Jordbruk var det Karl ville ägna sig åt. Han fick ett banklån på 15 000 kr och köpte Medhamnstorp 1922. Genom hårt arbete och avverkning av skog lyckades han klara lånet för gården. En arbetskarl var han hela sitt liv med många praktiska kunskaper som han tillägnade sig genom åren. Han kunde t.ex. stensätta brunnar, hugga sten för stenstolpar och grundstenar.

Karl Kilman med sönerna Oskar och Gösta på Vålön

1928 köpte Karl en större gård, Kvarnbråten i Visnum på 100 tunnland mark.  Spannmålsodlingen gav god förtjänst till att börja med men sedan kom Krügerkraschen som drev ner priserna och förtjänsten. Det var dags att söka något nytt och det blev Vålön i Varnum 1934.  Med sig till Vålön hade han sönerna Oskar, f. 1906 och Gösta, f. 1902 som i huvudsak sysslade med fiske. Gösta var sedan 1928 gift med Gerd Ingeborg Svensson, f. 1907.

Karl blev änkeman 1937. Själv avled han 1958 i en ålder av 84 år.

Källor:

Konfirmationsbok för Visnums-Kil 1886-1890
Församlingsböcker för församlingarna Visnums-Kil, Visnum och Varnum
Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1890
Tidningsartikel i NKP 1953-08-05
Gravstensinventeringen https://www.rotter.se/gsi/430827
Intervju samt foton: Birgit Johansson, Medhamn

Två generationer fiskare på Sörgårdsholmen (Fiske i Vänern del II)

 Fiskaren Jakob Andersson-Holmer föddes den 31/7 1866 på Sandholmen inte långt ifrån Sörgårdsholmen. I 20-årsåldern remigrerade han till Amerika och återvände före 1894, då han återvände för att 17/6 gifta sig med  Anna Matilda Malmberg f. 1875. En av Jakobs döttrar har lämnat en kort berättelse  om sin far och berättelsen återfinns i hembygdsföreningens arkiv.

Jakob Andersson-Holmer f. 1866

Gunnar Holmer
f. 1904

 

 

Jakob köpte vid återkomsten från Amerika Sörgårdsholmen av Tidström på Kilsby. Här byggde han ett hus med två rum och kök och levde som yrkesfiskare tillsammans med hustrun och en stor barnaskara. Enligt uppgift skulle hustrun ha fött 14 barn varav 13 levde till vuxen ålder. Fisket bedrevs med egentillverkade redskap. Fångsten roddes över gränsen till angränsande socken söderöver och såldes till en fiskhandlare vid namn Johnsson. Samtidigt passade man på att besöka diversehandeln i Nolby och provianterade mjöl och spannmål i Årås. Varorna roddes hem eller drogs på kälke över isen om det var vinter.

Sörgårdsholmen och Arskagen. I Arskagen höll fiskarkollegan August Malmberg till

(Häradsekonomiska kartan)

På höstarna drog de not och fick då huvudsakligen sik och siklöja. Långrev lades på sommaren då man fick ål, ryssjor gav fångst av lake vintertid. Något fiske av lax förekom inte på den tiden. På vintern tog man upp is. Barnen fick vara med och lägga upp isblock och göra i ordning ishögen som täcktes av sågspån och myrstack. Ishögen kunde bevaras hela sommaren in på hösten. Isen användes för att hålla fisken färsk i fisklådorna.
Under sommaren utfördes annat arbete bl.a. lastning av timmer från avverkningar på Kilsbyskogen. Timret varpades ut i stora länsor till skutorna som låg utanför Arskagsudden, ett mycket mödosamt arbete. Sedan vinschades timret ombord.  Motsvarande lastning  av timmer skedde även i Medhamn.

Gunnar Holmer, f. 1904,  son till Jakob Andersson-Holmer övertog fisket och Sörgårdsholmen efter fadern. Gunnar hade en äldre bror, Erik, f. 1896 som också var fiskare. Han bosatte sig i Visnum, Bengtsgård och fiskade i Kilsviken. Men enligt församingsboken 1931-40 var han en tid bosatt på Linsön.

Gunnar och Ragnar Holmer drar not.

Gunnar Holmer gifte sig 1935 med Olga Maria Nygren, f. 1903 i Gräsmark. Hans huvudsakliga syssla var fisket men han gjorde även dagsverken för Kilsby. Gunnar är intressant så till vida att han förde noggranna fiskejournaler över sitt fiske. I journalerna får vi veta vilka fiskar han fångade och sålde. Vi får också veta hur fångsterna varierade under året och vilka fångstredskap som användes. Vidare förde han bok över vilka utgifter som var kopplade till fisket. 

Huvudsakliga fångster och under vilken del av året 1932

I fiskejournalen stöter vi på impregneringsmedlet karbolineum som användes för att impregnera de fiskredskap som låg i vatten länge och riskerade att börja ruttna. Fram till 1950-talet var fiskegarn tillverkade av lingarn eller bomullsgarn. Nylonnäten började bli allt vanligare fr.o.m. 1950-talet och behövde inte samma vård som nät och ryssjor av bomulls- eller lingarn. Karbolineum tillverkades genom torrdestillation av trätjära eller stenkolstjära. Produkten blev karbolsyra, ett giftigt ämne med släktskap med ämnet kreosot som användes för impregnering av kraftledningsstolpar och järnvägsslipers.

Gunnar Holmer blev den siste yrkesverksamme fiskaren på Sörgårdsholmen.

Källor:

Hembygdsföreningens arkiv
Församlingsböcker Visnums-Kils församling
Intervjuer med Alf och Per-Åke Haraldsson och Evert Eriksson

Minnet av Vänerns översvämningar 1773 och 1782 finns inristat på minnessten vid Kilsviken

Uppgifter om översvämningar av Vänern är sporadiska på 1500- och 1600-talen. Noteringar om sådana och deras ödesdigra konsekvenser för de drabbade återfinns av och till i kyrkoböcker och domböcker. Översvämningarnas orsaker hade folk inte klart för sig. Sju år med högvatten skulle följas av lika många år med lågt vattenstånd, trodde man. Enstaka översvämningsår sattes i samband med stora omvälvande historiska skeende som krig och ofred.

 Jonas Wallin, borgmästare i Mariestad förde 1729-1756 väderstatistik och kunde konstatera att Vänerns vattenstånd var avhängigt av snötillgång och vårflod i de större tillflödena i norra delen av sjön.

 

 1773 steg Vänern över sina bräddar i en omfattning som aldrig tidigare uppmätts. Förutom de materiella skadorna på hus och hem och på gröda uppstod sjukdomsepidemier, främst rödsot/dysenteri. I församlingarnas dödböcker kan man tydligt avläsa den ökade dödligheten. 1773 års vattennivå finns även inhuggen på minnesstenen vid Kilsviken på Nynäs ägor. Sockenstämman uppdrog till klockaren Carl Carlsson i Visnums-Kil att hugga in årtalen 1773 och 1782 på en stor sten vig Kilsvikenför att för eftervärlden påminna om ”då denna sjö till näst- och omkringliggande lantegendomars kännbaraste skada så våldsamt uppstigit att, att få människor kunde dess like erinra sig, och steg vattnet somligstäds så över hemmanens marker, att husen knappt voro fria, varav både säd och gräsväxt förlorades”.

På minnesstenens sydvästra sida står  högst upp
WH I OCT M 1782 och där under 1/7 1782

På minnesstenens sydöstra sida står högst upp 1773 och Ws H
17/10 1860 därunder.

Högt vattenstånd i Vänern med efterföljande översvämningar omtalas redan på 1500-talet och har återkommit med jämna intervall genom åren. Mest utsatta har genom åren varit hemmanen Dyrön och Lövön.  Viktor Andersson, dåvarande ägare till Ed omtalar i en tidningsartikel i NWT 1936 att de tidigaste invallningarna av jordbruksmark i Visnums-Kil skulle ha anlagts omkring 1850-talet. På Ed byggdes de första invallningarna 1865 av dåvarande ägaren patron Jansson. År 1910, förvärvade Viktor Andersson Ed och det året blev en svår start för den nye ägaren, då sjön svämmande över invallningarna och förstörde grödan på stora arealer. Sedan blev det inte högt vattenstånd förrän 1917 och 1920 och fyra år senare gick sjön åter över alla marker, som var sådda och bearbetade.

Minnesstenen 1961

Översvämning av Kilsbys ägor  1927 vid kyrkkorset och ranseriet.

Viktor Andersson har ett tydligt minne från det årets flod, därför att vattnet trängde igenom vallarna så fort. Han hade varit på ett sammanträde på kvällen. Det var hård vind och sjön gick hög. På hemvägen riktigt hörde han hur vattnet forsade emot honom på vägen. Han lät då undersöka vallarna, men vattnet hade då redan brutit igenom och det var med knapp nöd gården lyckades rädda en del djur som stod tjudrade för bete, från en säker död i vattenmassorna. Påföljande morgon var det sjö överallt på Eds marker och samma var förhållandet även för Kilsby. Månaders mödosamt arbete var tillspillogivet och lagt under vatten. År 1925 var sjön lägre men 1927 gick den åter över ägorna.

Erik Rosenberg nämner minnesstenen i sina memoarer ”Lockrop och vingsus” i samband med en  resa med häst och risselsläde till släkten i Berg i Medhamn under julen 1910 då Erik var åtta år. De körde över Kilsvikens is från Strand och landade på Nynässidan i höjd med minnesstenen. Sedan fortsatte resan förbi Nynäs, genom allén, förbi kyrkan och in på Medhamnsvägen. Erik anger att åtalen 1773 och 1883 finns inristade på stenen (Ernvik anger också årtalet 1783 medan  Riksantikvariatets fornminnesinventering anger årtalet 1782 vid sidan av årtalet 1773.)

Sedan man presenterat en utredning och ett underlag framtagna av lantbruksingenjör Klas Westling, kunde man med stöd av efterföljande statsbidrag åstadkomma starkare invallningar, vilket skedde under åren 1929-1930. I övrigt kan nämnas att det år 1936  insattes nya pumpstationer vid Nynäs, som förut hade två pumpaggregat.

1944, 1957 var det översvämningar liksom 2000.

Källor:
Ernvik, Arvid: Socknen vid Kilsviken, 1956, sid. 145-148

Rosenberg, Erik: Lockrop och vingsus, 1957 sid. 81-83.
Tranberg, Karolina: Vänerns höga vattenstånd och dess omfattning 1807-2000. Göteborgs Universitet 2002
Riksantikvarieämbetets Fornsök (https://app.raa.se/open/fornsok/)
Artikel i NWT 1936-08-27