Byggdes klockargården i Visnums-Kil 1806 eller 1874?

Klockargården. Teckning utförd av Samuel Kaldén.

I församlingshistoria och byggnadshistoria över Visnums-Kil anges ofta tillkomstår för klockargården i socknen till 1874. I det stora perspektivet spelar kanske inte årtalet någon större roll, möjligen för de närmast berörda som alltid ansett 1806 som byggnadsår. Det har naturligtvis funnits flera versioner av klockarboställe i församlingen allt från 1600-tal och framåt i tiden. Arvid Ernviks församlings- och sockenhistoria Socknen vid Kilsviken som gavs ut i samband med Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubieum 1956 anger 1874 som byggår för klockargården i nuvarande form. Eftersom det inte existerar någon ytterligare samlad historik över socknen att jämföra med har Ernviks uppgifter rörande klockargården varit allmänt gällande.

Tillträdeshusesyn 1804
1804 den 20 maj gjorde sockenstämman och representanter för avträdande klockare och den tillträdande klockaren husesyn på klockarbolet i Visnums-Kil med anledning av att den nya klockaren Lars Wennerström skulle tillträda. Det konstaterades att beståndet av hus inklusive boningshuset var i mycket dåligt skick. Stugan var byggd 1742, 1743 visthusboden, 1744 fähus. loge med tvenne lador, 1745 bod eller visthus, 1755 svinhus, 1742 badhus byggt av klockaren Carl Carlsson. Han hade också under sin ämbetstid brutit avsevärda mängder sten på åkerlyckan och använt till stenmurar vid bostadshuset. Han hade även grävt och stensatt fyra brunnar. (Man kan till dags dato se spår av åtminstone två av dessa brunnar.) Carl Carlsson hade också byggt ett stall som nu tillföll den nye klockaren.

Tillträdeshusesyn 1821

1821 var det dags att lämna över tjänstebostället klockarbolet till nästa klockare i ordningen Lars Wennerström till nye klockaren Carl Göransson. Lars Wennerström hade under sin ämbetstid reparerat eller byggt nytt de flesta av byggnaderna på klockarbolet.

Han hade 1806 uppfört en ny något större klockargård. Han hade även byggt en ny visthusbod 1811, en källare 1808, loge och lador reparerade, en ”gjölfwa” tillbyggd vid norra ladan.

Svinhus och hemlighus befanns vara i gott skick. Dessa nämnda hus ansågs nu tillhöra församlingen sedan klockaren erhållit kompensation för sitt arbete. Som klockarens enskilda egendom räknades ett stall med tillbyggnad av tvenne skjul och en s.k. gölfwa, en badstuga samt en liten verkstadsbyggnad.

Ekonomisk besiktning 1870 och 1875
En ekonomisk besiktning av klockarbolet gjordes var femte/sjätte år. Om manbyggnaden/klockar-gården m.fl. byggnader antecknar man 17 oktober 1870 följande:
No 1. Manbyggnaden den vid föregående synen nödig ansedd brädfodring var ännu ogjord, hvadan denna kostnad här ånyo utföres men i öfvrigt befanns byggnaden utan anmärkning.
---
Boställsinnehavaren begärde få antecknade såsom sin enskilta tillhörighet
1:mo  1 stall med 4 spiltor
2:o  1 redskapsskjul
3:io  2ne wedskjul och en foderlada vid Norra Ändan av Logen, samt att han för 85 rdr inköpt och i köket insatt en köksspis, äfvensom en Brashäll eller uppståndare för kakelugnen, som kostar 10 rdr

Anm.: Den badstuga som nämndes vid tillträdeshusesynen 1821 hade 1823 avsålts till Carl Bengtsson ? i Kärr. Verkstadsbyggnaden såldes 1832 till Valunda.
Kostnaden för timmer, virke och annan material till påpekade åtgärder vid besiktningen fördelades mellan hemmanen i socknen utom Kilsby och Nynäs. Klockaren skulle bekosta arbetet. Nynäs och Kilsby skulle tillhandahålla mulbete till klockarens kreatur och vedbrand till klockaren.

12 oktober 1876 gjordes nästa ekonomiska besiktning av klockarbolet med 1870 års besiktningshandlingar som utgångspunkt. 

Den ekonomiska besiktningen var tydligt en viktig förrättning. Den utfördes 1876 av kronofogden med biträde av nämndemännen Carl Carlsson i Mossen och Lars Andersson i Westra Sund. Kontrakts-prosten Hj. Fröding fanns på plats liksom klockaren
J Wallgren samt församlingens ombud J Jansson på Ed. Utgångspunkt för besiktningen var Kongl. Majts kungörelser av den 17 mars 1824 och den 28 maj 1830.
Om manbyggnaden och andra byggnader skriver man nu i synesprotokollet:

N:o 1. Golfven voro omlagde – Den vid förra synen föreskrifna brädfodringen var nu fullgjord; för öfrigt befanns byggnaden utan anmärkning, endast rödfärgning erfordras.
---
N:o 6. Svinhus, Fårhus och Hemlighetshus har sedan sista synen nedbrunnit och ett nytt uppfördt af timmer, täckt med spån, befanns i utmärkt skick.
---
Boställsinnehavarens enskilta byggnader befunnos efter senaste branden nu endast utgöra:
No 1 Wedskjul, vidbyggdt norra ändan av ladan, samt anmäler såsom hans enskilta tillhörighet en i köket insatt kokspis inköpt för 85 kronor och en brashäll som kostat 10 kronor.

Ernvik hade delvis fel angående branden på klockarbolet 1874
Anm.: Den brand som Ernvik omtalar i Socknen vid Kilsviken drabbade följaktligen svinhus, fårhus och avträde samt klockarens stall och ett redskapsskjul.
Ingenstans i 1876 års ekonomiska besiktning anges att klockargården skulle ha brunnit som Ernvik anger:
Manbyggningen nedbrann genom eldsvåda år 1874. Kyrkostämman beslöt, att de hemman som därtill voro pliktiga, d.v.s. alla utom Nynäs och Kilsby, skulle snarast möjligt till Klockarbolet framskaffa byggnadsvirke, dels till en ny man-byggning, dels till reparationer av övriga gårdshus. Innehavare av bostället var då Isak Wallgren och han fick uppbära brandstodsersättning av Wermlands Brandstodsbolag
.
Klockare Wallgren kan knappast erhållit brandstodsersättning för klockargården. Den var kyrkans egendom. Däremot kan man förmoda att han hade stallet och redskapsskjulet försäkrat och fick ut ersättning för dessa efter branden. Kyrkan hade helt säkert brandförsäkrat svinhuset och hemlighuset.
Av vad som framgår av de ekonomiska besiktningarna 1870 respektive 1876, kan man sluta sig till att klockargården undgick branden 1874 och att byggåret för klockargården följaktligen är 1806.

Klockaren erbjöd själv stallplatser till kyrkobesökare som kom med häst
En annan reflektion man kan göra är att klockaren på eget initiativ tillhandahöll stallplatser för fyra hästar, alltså själv byggde kyrkstall i ett tidigt skede. Stallet omtalas redan 1821 i gårdshandlingarna. Det skulle dröja till 1893 innan man i församlingens regi beslöt att uppföra ett kyrkstall.


/Roland Tiger

Kyrkstallet vid klockargården. Idag avkortat i vänstra delen av stallbyggnaden.
Foto: Samuel Kaldén

Källor: Handlingar i Klockargårdens gårdsarkiv
Socknen vid Kilsviken : Minnesskrift vid Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum 1956 / av Arvid Ernvik; 1956. 159 s.

Spanska sjukan i Visnums-Kil

Ur församlingsboken för Visnums-Kil 1919

Så här i pandemi-/coronatider kan det finnas anledning att rikta blickarna bakåt i tiden till utbrott av virussjukdomar som föregått den som vi nu drabbas av. Det mest drabbande av virusutbrott under förrförra seklet var spanska sjukan, som plågade världen och lämnade ca 50 000 000 avlidna i sitt spår. I Sverige drabbade spanskan med en mild form i början av 1918 för att återkomma med en aggressivare form senare under året. I Norrland drabbades många under 1920. Här var Norrbottens och Jämtlands län hårdast drabbade. I Sverige som helhet dog ca 27 000 i spanskan. Spanskan fick fäste och spridning på första världskrigets slagfält. På grund av censuren hos de stridande nationerna hindrades spridning av nyheter om sjukdomen. I Spanien, som inte var inblandad i kriget, var öppenheten om sjukdomen utan begränsning. Därför fick sjukdomen i folkmun heta spanska sjukan trots att Spanien inte var upphov och orsak till sjukdomen.
100 år efter utbrottet finns ingen kvar som har förstahandserfarenheter av spanskan. Vi får nöja oss med historieskrivning, forskning och efterlevandes berättelser som förts vidare i släkten. Jag har frågat en del äldre personer i Visnums-Kil om i vilken grad spanskan drabbade socknen men alltid fått mycket vaga svar. Jag har gått igen församlingsboken för Visnusms-Kil för åren 1918-1920 för att undersöka vilken dödsorsak som noterats för de avlidna i församlingen under denna tidsperiod. Man kan förmoda att det i somliga fall rått osäkerhet om vad som orsakat dödsfallet. Lunginflammation var t.ex. ett vanligt tillstötande sjukdomsförlopp till följd av olika sjukdomstillstånd. Penicillinet, som upptäcktes 1928, skulle dröja till 1941 innan det började användas i sjukvården.

Visnums-Kils landskommun hade 970 invånare 1918, 965 år 1919 och 953 invånare 1920.
Så här såg dödstalen i infektionssjukdomar ut under den aktuella tidsperioden 1918-1920 i socknen:

Spanska sjukan                         11 (ca 1,1 % av befolkningen)
Lunginflammation                      6
Tuberkulos                                 5
Difteri                                         3  

Dödsfallen i spanskan inträffade för Visnums-Kils del mellan oktober 1918 och mars 1919.

/Roland Tiger

Korpralen Lars Johan Kilman, Visnums-Kil

Rekryteringen av soldater till den svenska armén genom århundradena

Sverige var länge ett krigande folk med stormaktsambitioner. Landet förde återkommande krig med framför allt grannen Danmark-Norge. Under Gustav II Adolfs tid utökades Sveriges territorium med besittningar runt Östersjön. Att föra krig och att vidmakthålla de områden som erövrats, för det krävdes en stor armé och en armé som kontinuerligt kunde fyllas på med manskap. Var det inte striderna som decimerade trupperna så var det i lika stor utsträckning bristande hygien, sjukdomar och undermålig föda som i transporter och förläggningar tog många soldaters liv.
Från Gustav Vasa och fram till Gustav II Adolf bestod den svenska armén i huvudsak av frälserytteri, värvade legosoldater och beväpnade bondeskaror. Under Gustav II:s regeringstid beslöts att var tionde mansperson i vapenför ålder kunde skrivas ut till tjänst i armén. Utskrivningssystemet löste dock inte den svenska krigsmaktens omättliga behov av nytt och uppövat manskap.  

Nästa genomgripande strukturella omdaning av krigsmakten var indelningsverket som infördes 1680-talet under Karl XI:s regeringstid. Indelningsverket innebar att infanteriets manskap liksom beridna soldater och båtsmän rekryterades genom rotering bland skattebönderna. Varje landskap eller län fick åta sig att utrusta ett regemente om 1 200 man fördelade på åtta kompanier med 150 man vardera. Två eller flera gårdar som tillsammans uppgick till minst två mantal, bildade en rote, som skulle värva och försörja en soldat. Om gårdarna var mindre än ett mantal fick fler gårdar dela på ansvaret. Den indelte soldaten skulle i majoriteten av landskap ha en bostad, i de flesta fall ett litet torp med tillhörande mark, så kallat soldattorp. Om den tilldelade marken inte gav avkastning nog för att föda soldaten och hans familj, skulle han kompenseras för detta genom hemkall (soldatlönens naturadel). Den värvade soldaten skulle vid sidan om bostad/soldattorp få en årslön samt andra förmåner som kunde variera från rote till rote. Han kunde också tillräkna sig ett ingångsbelopp s.k. lega vid antagningen.  Ansvaret för soldatkontraktets uppfyllande roterade på årsbasis mellan gårdarna i samma rote. Den ansvariga gården skulle också ha tillsyn av soldattorpet när soldaten var borta på övningar. Blev soldattjänsten av någon anledning vakant hade bönderna i fredstid maximalt tre månader på sig att tillsätta vakansen. I annat fall utdömdes böter och en av rotehållarna fick gå ut som soldat. De indelta soldaterna gjorde en generalmönstring vart tredje år och vid generalmönstringen antogs formellt också nya indelta soldater, och vart tredje år, så småningom vart femte hade kronan i form av kompanichefen torpsyn för att se till att bönderna fullgjorde sina plikter mot soldaten. 

Generalmönstring. Teckning av Gustaf Cederström 1887

På artonhundratalet när det rådde fred i Sverige, blev soldatyrket allmänt mer attraktivt, även hos bondsöner som inte kunde räkna med att ta över föräldragården. Kritiken mot indelningssystemet växte bland bondebefolkningen som kom att betrakta de indelta soldaterna som uniformerade torpare. Riksdagen beslöt 1873 att indelningsverket successivt skulle ersättas med allmän värnplikt. Avvecklingen avslutades 1901 men de redan anställda knektarna fick rätt att fortsätta att tjänstgöra så länge de önskade, några få ända in på 1930-talet.

Korpralen Lars Johan Kilman – en av flera indelta soldater i Visnums-Kil

Lars Johan Kilman var född i Steg[el]mon på Långeruds ägor i Visnum 1846. Under ungdomsåren arbetade han under Krontorp i Visnum och sysslade då med både jordbruk, trädgårdsskötsel och kolning ute i skogarna. På den tiden var Bäckhammar ännu ett järnbruk, som hämtade sin kraft från ån Visman. Han var också med och körde foror med stångjärn till hamnen i Hult, och han körde även kol från milorna i skogen till järnbruket.
Han lät sig värvas som soldat redan 1869 och beviljades avsked 1899, två år innan värnpliktsarmén infördes.
I och med att han blev soldat flyttade han till Nysund och skrevs då in för Krigsmansbols rote med efternamnet Krigsman. Det var det gamla Nerikes regemente, som slogs samman med Livregementets grenadjärkår och bildade Livregementet till fot, som han ägnade sin tjänst. Han mindes övningsperioderna på det gamla Sannahed vid Kumla, de vitskimrande tälten, i vilka soldaterna var förlagda och han kunde berätta om infanterisoldaterna i sina blå uniformer, solstrålarnas lek på blanka sabelbaljor och Livregementets husarkårs lysande uniformer. De indelta soldaterna inställde sig i sin paradmundering. I vardagslag hade soldaterna en s.k. släpmundering som oftast var en utgången paraduniform. I jordbruksarbete hemmavid i soldattorpet förutsattes det att soldaten hade andra arbetskläder. Paraduniformen skulle man vara rädd om varför den i de flesta fall förvarades hos en av rotebönderna när den inte användes i festliga sammanhang och vid kyrkobesök.  Korpralen Kilman kunde även berätta om de livliga söndagarna på heden, då massor av folk samlades för att beskåda en ståtlig militärparad och gudstjänst ute i Guds fria natur. Han kunde också berätta om vardagens möda och slit i kronans kläder. Kvaliteten på maten var det nog lite si och så med på den tiden. Soldaterna fick själva koka sin mat i kokgropar, och för det mesta var det sluring, sill, s.k. ankarstock och sura brödlimpor, som utgjorde födan. Matransonerna var beräknade för två soldater som fick samsas om innehåll och tillagning. Var och en fick själv hålla sig med matbestick.
Kilman kom till Sannahed med bristande skrivkunskaper, men ganska snart kommenderades han till korpralsskolan  i Karlsborg, vilken han gick igenom med goda vitsord och blev så småningom befordrad till korpral.

Soldattorpet Bröten, Visnums-Kil under Kilsby

När Lars Johan blev indelt soldat under Västra Kilen fick han byta efternamn till Kilman. När han lämnade sin tjänst 1899 tilldelades han svärdsmedaljen för lång och trogen tjänst i försvaret. Han var då korpral för västra Kil och bosatt i Visnums-Kil. Medaljen bar han med stolthet på bröstet i alla högtidliga sammanhang.

Giftermål och en stor familj

Lars Johan gifte sig 1867 i Visnums-Kils kyrka med Karolina  Andersdotter, f. 1847.
Paret fick tio barn men fick se sex av barnen emigrera till Amerika. Äldsta dottern Edla f. 1869 dog i barnsäng 1905 efter att ha fött sitt sjätte barn i äktenskapet med Johannes Larsson. Dottern Eva f. 1879 dog i två och ett halvt års ålder i difteri eller strypsjukan som det står kyrkboken. Av de sex barn som emigrerade till Amerika bosatte sig fem i Minnesota och en i Montana. Sönerna Karl f. 1873 och Krispin f. 1875 stannade kvar på hemorten.
Hustrun Karolina Andersdotter dog 1922 och Lars Johan blev änkeman till sin död 1938.

Lars Johan Kilman med hustrun Karolina Andersdotter

Lars Johan efter avskedet från krigsmakten

De indelta soldater som lämnade sin tjänstgöring i armén togs ofta i anspråk för anställning som skollärare eller kyrkvaktmästare eller för andra uppdrag. Det finns exempel på f.d. indelta soldater som kom att åtnjuta viktiga förtroendeposter i samhället efter avskedet från armén.

Lars Johan Kilman anställdes som kyrkväktare 1906-1916 och delar av 1922. Han bodde då i sockenstugan/kyrkvaktmästarbostaden i Visnums-Kil. Sedan flyttade Lars Johan, som under 1922 blev änkeman, till åldersomshemmet i Kärr där han betalade för sitt boende till skillnad från de medellösa som ännu i sent 1930-tal betecknas som fattighjon.

/Roland Tiger

Källor:

Eriksson, Lars: Svenska knektar. Lund, 1997
Nittioårig korpral berättar … NWT 1936-12-05
Magnusson: Bernhard: Medhamns siste indelte soldat (artikel byggd på Anders-Gustav Willborgs anteckningar 1949). Visnums- och Visnums-Kils hembygdsförenings årsskrift 2002