Orgeln i Visnums-Kils kyrka. Del I

 

Kyrkan  i Visnums-Kil med orgelläktareni bakgrunden.

Akvarell av Samuel Kaldén 1923

Visnums-Kils kyrkostämma var tidigare ute än grannförsamlingarna Visnum och Rudskoga att skaffa orgelverk till respektive sockenkyrka. I Visnums pastorat  väcktes 1838 frågan om orgel till kyrkan i Visnum. I Rudskoga beslöt kyrkostämman 1861 att inrätta en orgelbyggnadskassa. Orgeln som beställdes av E. A. Setterqvist, Örebro invigdes 1869. Visnums-Kil invigde sin första kyrkorgel 1822.

Vis nums-Kils kyrkas första orgel

Intresset för införskaffande av ett orgelverk till Visnums-Kils kyrka väcktes 1821av kammarherre C. F. Hammarhjelm oå Nynäs och patron J. Holmstedt, Kilsby. De åtog sig att kontakta brukspatron E. W Holmstedt på Hennickehammar, bror till J. Holmstedt på Kilsby, som hade ett orgelverk med 8 stämmor till salu. Ernvik anger i boken Socknen vid Kilsviken felaktigt att orgeln hade 6 stämmor men ett kyrkostämmoprotokoll av den 19 augusti 1921 noterar att orgeln hade 8 stämmor. För att öka på osäkerheten  vad gäller omfattningen av orgelverkets stämmor anger ett inventarium i kyrkoarkivet från 4:e maj 1822 att orgeln skulle ha haft 9 stämmor. Vilken typ av orgelverk som det var frågan om och vem som var orgelbyggaren, det kan vi aldrig få veta. Kanhända var orgeln, som Ernvik antyder,  ett orgelpositiv av den typ som återfinns i Nyeds kyrka. Kostnaden för orgelverket, 500 riksdaler banco, fördelades mellan hemmanen i socknen. Även torpare, drängar, pigor och soldater fick bidra efter förmåga. Hammarhjelm och Holmstedt bidrog med 100 respektive 30 riksdaler banco. Orgeln hade i slutändan  blivit 100 riksdaler banco dyrare. K. G. Hamberg, organist och klockare i Filipstad fick därtill ersättning för nermontering och uppsättning av orgelverket samt för spel på orgeln i samband med invigningen.

Altaret i Visnums-Kils kyrka inför konfirmation 1924.

Akvarell av Samuel Kaldén

Karl Gustav Göransson, f. 1795 anställdes som klockare i Visnums-Kil 1821. Han kunde inte spela orgel och anmodades att senast 1824 ha lärt sig så pass mycket orgelspel att han kunde ackompanjera psalmerna vid gudstjänsterna. I tiden där emellan fungerade Lars Magnus Broström som vikarie 1822-1824. Lars Magnus, f. 1807, var halvbror till  skeppsredaren Axel Broström. K. G. Hamberg, organist och klockare i Filipstad, fungerade som Karl Gustav Göranssons lärare i orgelspel fram till 1824 då Göransson ansågs kunna klara organistsysslan på egen hand i hemförsamlingen.

Mer om orgeln i del II av denna artikel.

Källor: 

Ernvik, Arvid (1956), Socknen vid Kilsviken : Minnesskrift vid Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum. Ystad. 159 s

Räf, Per-Ola (Pelle) (2007).Orglar och organister i Karlstads stift t o m 1869. 544 s.

Orgeln i Visnums-Kils kyrka. Del II

Orgelläktaren i Visnums-Kils kyrka. Akvarell av Samuel Kaldén 1923

 

Första orgeln modifieras och byggs till
Redan 1827 anmälde klockaren Göranson till kyrkostämman att orgeln var i stort behov av åtgärder. Fyra år senare utbetalades 25 riksdaler för reparationen  till en ”Lindberg” (enligt P-O Räv troligen organisten Johan Lindberg d ä i Fägre, Skaraborg). Först 1846 och året därefter skedde en mer grundlig reparation och utbyggnad av orgeln utförd av orgelbyggaren E. A. Setterqvist, Örebro. 1880 beslöts om ännu en reparation av orgeln, som av okända orsaker fullföljdes först två år senare. 1896 tillkallades E. A. Setterqvist igen för att yttra sig om orgelns status. Han konstaterade vid tillfället att orgelverket inte längre kunde repareras och kyrkostämman beslöt att bilda en orgelfond för att finansiera en ny orgel.
Biskopen hade 1901 vid visitation av kyrkan, anmodat kyrkostämman besluta om anskaffande av en ny orgel. Detta hörsammade man vid kyrkostämman 23 maj 1902 efter att kyrkorgeln varit ospelbar vid några gudstjänster och ett mindre orgelharmonium i hast måst skaffas till kyrkan som ersättning.

Notis i NWT 1902-10-15

Ny kyrkorgel upphandlas
Kyrkostämman beslöt att begära förslag och anbud från orgelbyggaren E. A Setterqvist & Son i Örebro samt uppdra till kyrkorådet att fullfölja upphandling och ta upp ett lån på tio års amorteringstid. Setterqvist lämnade förslag på ett orgelverk med 10 stämmor. Man beslöt sig för att nöja sig med 8 stämmor för att slippa utbyggnad av orgelläktaren. Däremot innebar det förslag som godkändes att orgelns manual vändes mot församling och prästen i koret. Efter godkännande av fasadritning och amorteringslån byggdes orgeln till ett pris strax under 5 000 kronor. Domkyrkoorganisten i Karlstad, C. V. Rendahl provspelade och godkände den nya orgeln 16 sept 1903 enligt kyrkostämmoprotokoll. 

Invigningen av den nya orgeln skedde samma datum (Ernvik anger 1906). Enligt en artikel i NKP 30 september 1903 skedde invigningen 16 september av kyrkoherde Fröding. Den sedan ett år tidigare tillträdde komministern B. J. Kaldén höll högmässopredikan. Inledningsvis spelades musiken på det orgelharmonium som tillfälligtvis ersatt den trasiga kyrkorgeln. Sedan och vid gudstjänsterna härefter fick musiken brusa fritt från den nya orgeln. 1947 fick kyrkan elektricitet och orgeln modifierades så att orgeltrampare inte längre behövdes för att sköta lufttillförseln till orgeln. Orgeltramparsysslan hade fram till 1947 förtjänstfullt skötts av Anton Karlsson, ”Anton på Berget” som 1930 ersatte sin far Otto Karlsson i Månserud som orgeltrampare och ringare.

Källor: 

Ernvik, Arvid (1956), Socknen vid Kilsviken : Minnesskrift vid Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum. Ystad. 159 s

Räf, Per-Ola (Pelle) (2007).Orglar och organister i Karlstads stift t o m 1869. 544 s.

”Den nya orgeln i Visnums-Kils kyrka.”. Nya Kristinehamnsposten, 30 september 1903.

Svenska gårdstomten och tomtarna i häststallet på Kilsby gård

 

Kilsby gård. Akvarell av Samuel Kaldén, 1922

I det gamla bondesamhället fanns övernaturliga väsen av olika slag. Närmast husbondfolket stod gårdstomten som frivillig tjänste- och skyddsande för gårdsfolket och kreaturen i uthusen.  För det mesta skötte gårdstomten sina sysslor självständigt efter eget huvud. Sällan var han synlig men resultatet av hans arbete var uppenbart. Skymtade han till i ögonvrån nån gång var han liten till växten med en gammal mans ansikte inramat av ett grått eller vitt helskägg. Klädseln var vadmalsgrå men huvudbonaden kunde vara röd och toppig. I de flesta fall var hustomten ensamstående och kunde ha tjänat samma gård i århundraden ifall han trivdes med generationsväxlingen på gården och blev väl behandlad.

Tomte matar hästar i stallet. Julkort målat av Jrnny Nyström

Gårdstomten var alltså en varelse som på något sätt stod utanför tiden. I Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” går huvudpersonen omkring på gården i vinternatten och grunnar på den gåta han inte ser någon lösning på.: Varifrån kommer människorna och var tar de vägen i det eviga kretsloppet födelse, liv och död? Viktor Rydbergs ”Tomten” publicerades 1881 i tidskriften Ny Illustrerad Tidning. Illustrationerna till dikten gjordes av Jenny Nyström som i och med detta arbete och efterföljande antal julkortstomtar befäste bilden av den svenska tomten.

 I en del berättelser uppträder gårdstomten tillsammans med andra tomtar och i sällsynta fall i familjebildning med tomtemor, tomtefar och smånissar. Här kan ha skett en sammanblandning med vättarna, eller vittra, som också var småfolk som existerade i människors närhet. De beskrivs allmänt leva i familjekonstellationer.

 Den svenska gårdstomten stod, oavsett om han verkade ensam eller tillsammans med andra, långt ifrån den kommersiella, jovialiske tomten som kommer med julgåvor.

 Gårdstomten  var grinig, lättstött, lättkränkt och långsint och kunde ställa till med besvär för gårdsfolket och i värsta fall lämna gården och dra ned den i fattigdom. Man skulle akta sig noga för att skratta åt eller förnärma tomten. Då kunde man få en hurril så man handlöst föll till golvet. Det kunde ta lång tid att komma på god fot med tomten igen. Trots sin ringa längd ansågs tomten vara urstark. Han kunde bära tunga bördor långa vägar och kunde om det var nödvändigt lyfta en ko eller en häst.

Sovande tomte målad av Jenny Nyström

 

 

 

 

 

 

Gårdstomtar har tydligen funnits i hela landet. I Skåne kallades han nissen eller gonissen, i Norrland tomtkallen.

 

I Visnums-Kil berättas om gårdstomtar på Kilsby gård. Otto Karlsson i Månserud, f. 1863, far till Anton på Berget, berättar i en uppteckning gjord av Linus Brodin 1927 om hur hans tio år äldre bror gjorde sig ovän med tomtarna i häststallet på gården.

En äldre broder till Otto Karlsson ( i 70-årsåldern när Otto berättade detta) gjorde dagsverken i stallet på Kilsby tillsammans med stalldrängen. Kilsby var och är en stor gård och hade många hästar på den tiden. Det här var före mekaniseringen av jordbruket, innan traktorerna hade tagit över.

Otto Karlsson(1863-1938) framför sitt torp Månserud

Så fort brodern var ensam i stallet hölls dessa småtomtar där eller småpytten som Otto kallade dem. Brodern såg aldrig småtomtarna när han stod intill hästarna men blev varse dem uppe på höskullen. De hade tröja och toppig röd mössa. En gång när tomtarna kastade ner hö till hästarna genom gluggen från höskullen stod brodern och såg på och råkade väl skratta till åt den lustiga synen.  Genast fick han en kraftig örfil så att han stöp på huvudet. Gårdstomtarna var kända för att vara långsinta så Ottos bror fick besvär med tomtenärvaron i fortsättningen. En händelse som var avgörande  för att brodern behövde byta jobb  var den gången när han glömt nyckeln i stalldörren och återvände  för att hämta den.  När han kom till stallet stod där en gubbe bredbent för dörren och han var så stor att han räckte över takåsen.. Det blev till att byta sysselsättning. Men mot hästarna var tomtarna i allmänhet snälla och hjälpte till med ryktning och utfordring.

 

 

Källor: Schön, Ebbe: Vår svenska tomte (1996), Stockholm, 199 s.

 Folkminnesuppteckning efter Otto Karlsson, Månserud Visnums-Kil  nedtecknad av Linus Brodin 1927. I.F.G.H. Acc: 1249

Redarfamijen Broström med rötter i Visnums-Kil

 

Brobyn

Brobyn är en av Visnums-Kils äldsta gårdar, omnämnd i arkiven redan 1476. Brobyn låg länge under Kilsby men friköptes så småningom längre fram. En av ägarna till Brobyn var Lars Ingvaldsson. Den äldste av hans sju barn, sonen Ingevald Larsson (f. 1725) övertog gården som varande den äldste sonen. Under sin tid på Brobyn fick han med sin hustru sex barn. Ingevald Larsson sålde Brobyn och flyttade till Hasselmarken. Med sin hustru fick han efter flytten ytterligare ett barn. Hustrun avled i samband med födelsen av det sjunde barnet. Ingevald gifte om sig men blev änkeman inom ett år. Ett tredje giftermål välsignades med åtta söner. Efter faderns död tog sig sönerna som föddes i Hasselmarken efternamnet Hassel och de som fötts i Brobyn tog sig efternamnet Broström. Tre av Ingevald Larssons söner flyttade till Kristinehamn. En av dessa var Lars Broström. Enligt uppgift ska han också en period ha tjänat som dräng i Brobyn innan han flyttade till Kristinehamn. Genom flit och duglighet avancerade Lars som anställd i stadens förvaltning till stadsvaktmästare och slutligen till stadsfiskal och hamnfogde. Lars var gift två gånger. I det andra giftermålet födde hustrun fyra barn varav den fjärde var Axel Ludvig. Fadern hade vid tiden för sonen Axels födelse hunnit fylla 71 år. Tre år senare avled han. Familjen fick svårt att klara uppehälle och ekonomi när faderns pension drogs in i och med hans frånfälle. Barnen fick nu alla dra sitt strå till stacken.
Sonen Axel, som skulle komma att bli vänerskeppare och en betydande skeppsredare, blev tidigt springpojke åt stadens köpmän. Vid ännu unga år anställdes han hos firman K. A. Hagberg, där han snart fick ansvar för lagring av avgående och ankommande varor i firmans magasin och blev med arbetet tidigt förtrogen med den vänerfrakt som betjänade järnbruken i Värmland.

Galeas av samma typ  som galeasen Mathilda

1865, vid tjugusju års ålder, kunde Axel av Olof Nordenfeldt på Björneborgs bruk på förmånliga villkor köpa en 18 lästers galeas som han kallade Mathilda efter sin hustru.    Läst var ett mått på ett fartygs lastförmåga beroende på vilken last det gällde.

Axel insåg tidigt i sin karriär som redare att framtiden för segelskeppen var begränsad. I samarbete med chefen för Kristinehamns mekaniska verkstad, Harald Asplund lät han omändra en nyinköpt slätskonare till ångfartyg, som fick ett nytt namn, Activ. Axel seglade som kapten på flera av de skepp som ingick i fartygsflottan samtidigt som fler ångfartyg införskaffades. Kanaltrafiken utökades och kom att inbegripa frakter till och från Östersjöns hamnar.
1881 gick Axel i land för gott och ägnade sig helt åt ledningen av rörelsen som några år in på 1880-talet flyttades till Göteborg.

Axel Broström 1838-1905

Sonen Dan Broström föddes 1870 i Kristinehamn men fick sin utbildning efter folkskola i Göteborg. 1890  Gick han in i faderns företag som bokhållare. Och samma år grundade Axel Ångfartygsaktiebolaget Tirfing. 1898 intogs Dan som meddelägare i företaget och drev tidigt utvecklingslinjen mot fartyg i stål och högre tonnage: Sista träångaren i fartygsflottan såldes 1902. 1905 överlät Axel Broström ledningen av verksamheten helt till sonen och fadern avled kort därefter samma år.

Dan (Daniel) Broström 1870-1925

Dan Broström var politiskt aktiv på riksplanet under 1910-talet. Han var ledamot av riksdagens andra kammare 1906—11 och statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet  1914 till början av 1917 i den Haammarskjöldska regeringen.
1925 avled Dan Broström i en bilolycka i Tönninge. Hustrun Anna-Ida och chauffören som vid tillfället var passagerare överlevde olyckan.

Vid frånfället  förfogade bolagen i Broströmskoncernen, landets största rederirörelse, över fyrtiosju fartyg med sammanlagt 289,840 tons d. w. Broströmska koncernen ägde dessutom Eriksbergs mekaniska verkstad och största delen av Götaverken.
När Dan Broström avlider är sonen Dan-Axel 10 år och naturligtvis inte mogen att beträda någon post i koncernen.  Efter studier hemma och i utlandet anställdes han 1938 i Broströmskoncernen, och som verkställande direktör för moderbolaget Ångfartygsaktiebolaget Tirfing från 1949-1969. 1973 lämnade han alla poster i koncernen p g a ohälsa. Under Dan-Axel Broströms ledning utvecklades koncernen inledningsvis kraftigt, och flottan bestod 1965 av 81 stora fartyg. Det utgjorde mer än en tredjedel av Sveriges hela handelsflotta.  Därefter inleddes redarimperiets nedgång och förfall och vid Dan-Axels död 1976 var detta ett faktum.

Källor:
Axel L Broström, urn:sbl:17042, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Ramm.), hämtad 2022-11-05.

Daniel (Dan) Broström, urn:sbl:17043, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Kamm.), hämtad 2022-11-05.

Dan-Axel Broström [www]. Hämtat från https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan-Axel_Broström, hämtat 2022-11-05.

Ernvik, Arvid (1956), Socknen vid Kilsviken : Minnesskrift vid Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum. Ystad. 159 s.

Perne, Martin (1979), Vänerskepparen som blev storredare. Uddevalla. Bokförlaget Settern. 180 s.

Broströmsgraven på Visnums-Kils kyrkogård

 

Om man besöker Visnums-Kils kyrka finner man till vänster om grusgången mot ingången på södra långsidan en tumbagrav (gravnummer 9:197 a) som i storlek och utförande skiljer sig från omgivande gravstenar. Tumbagravar är kistliknande gravar med sidoväggar i sten med en översida med inskriptioner och/eller bildelement. Så här i senhösttider är tumbans översida skyddad av ett ”lock” av korrugerad plåt. Fortfarande är graven ifråga omtalad som Broströmsgraven,  vilorum för Axel och Dan Broströms anfäder. Vid renoveringen av kyrkogården 1941-42 återställdes tumbagraven i ursprungligt skick. Sidostenarna hade kommit på avvägar och användes som trappstenar vid kyrkan, klockargården  och en annan gård. Broströmssläkten kontaktades efter återställandet och informerades om åtgärderna och svaret blev en överraskning: I tumbagraven är begravda svärföräldrarna till Axel Broströms farbror Magnus Ingevaldsson och dennes första hustru Sara Carlsdotter. Uppgifterna verifieras av gravboken.
Axel Broströms farfar, Ingevald Larsson, och hans tredje hustru, Sara Olsdotter, ligger faktiskt också begravda på Visnums-Kils kyrkogård (gravnummer 9: 153 och 9: 152) men deras gravar har inte fått samma uppmärksamhet  som tumbagraven, vilket är synd. För här ligger på riktigt anfadern och anmodern till skeppsredaren Axel Broström och han son Dan Broström. 

Källa:  Kyrkogårdar i Kristinehamn : Bevarandeplaner, Anna Svensson, Kyrkogårdsförvaltningen Kristinehamns pastorat. Karlstad, 2013     

Johannes Kaldén - en auktoritet vad gäller hästar och hästavel

 

Johannes Kaldén 

Johannes föddes 1898 i Finspång, där fadern B Julius Kaldén hade tjänst som brukspräst. 1902 flyttade familjen till Visnums-Kil där fadern1902 tillträdde tjänsten som komminister, en befattning han innehade ända till våren1942. Johannes fick sin folkskoleundervisning i hemmet och   genomgick sedan realskola i Kristinehamn 1910-13, Han tog studenten i Karlstad, troligen 1916, gjorde sin värnplikt i Stockholm 1918-19 som expeditionsbiträde på ett av infanteriregementena. Han utbildade sig till agronom på Ulltuna med examen 1922 och kom att bli sakkunnig på hästar och hästavel. 

Johannes Kaldén under studietiden i Uppsala

Efter examen blev han biträdande sekreterare i ardennerföreningen och 1939 ordinarie sekreterare och skattmästare där. 1939 blev han även statens ledamot i 3:e distriktets hästpremieringsnämnder och tjänstgjorde som ordförande inom en del av nämnda distrikt. I Rikspremieringsnämnden deltog han som ledamot inom norra området. Han tjänstgjorde som prisdomare vid ett stort antal hästutställningar och var ledamot i typbesiktningsnämnden. 

Johannes Kaldén vid besök i Visnums-Kil 1930-tal

Han författade också eller var medförfattare till flera betydande verk med anknytning till sitt arbete (se nedanstående lista. Källa: Nationalbibliografin Libris).

Husdjursaveln i östra distriktet : av Johannes Kaldén och S. Kvarnbäck : Norrköping 1942

Kaldén, Johannes (författare)

Kvarnbäck, S. (författare)

[Stockholm] : Skand. kreatursförsäkringsbol., 1942

Svenska 160 s. + Register ... 13 s.

 

Historisk översikt av Skaraborgs läns hästavel / av Johannes Kaldén.

Kaldén, Johannes (författare)

Publicerad: Stockholm : Lantbruksförb:s tidskr.-ab. 1946

Svenska 61 s.

 

Husdjursaveln i mälardistriktet. : Stockholm 1946. Av J. Kaldén, S. Sixtensson, N. Insulander och T. Lindahl

Kaldén, Johannes, Pseud (författare)

Sixtensson, Sven (författare)

Publicerad: 1946

Publicerad: [Stockholm], 1946.

Svenska

 

Husdjursaveln i Skaraborgs län / av Johannes Kaldén och Orwar Fredricson.

Kaldén, Johannes, 1898- (författare)

Fredricson, Orwar, 1901- (författare)

Publicerad: Skara : Skand. kreatursförskringsbol. 1957

Tillverkad: Stockholm : Lindbergs tr.

Svenska 327 s.

 

Hästaveln i södra Kalmar län / utgiven till hästutställningen vid Ottenby den 7-8 juni 1952

Kaldén, Johannes (författare)

Stockholm : Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget, 1952

Svenska 30 s.

 

Husdjursaveln i mälardistriktet, Stockholm 1946 / av J. Kaldén ...

Kaldén, Johannes (medarbetare)

Stockholm : Skand. kreatursförsäkringsbol, 1946

Svenska 294s

 

Ljunits och Herrestads härads lantbruksklubb och hingstförening : 1894-1944

Frendahl, Victor (författare)

Kaldén, Johannes (författare)

Ystad : Bjurström, 1944

Svenska 78 s.

 
Johannes var bosatt i Örebro 1923-35 (de första tio åren på Nasta herrgård). Sedan flyttade han till Stockholm och Kungsholmen, där han var bosatt resten av sitt liv. Johannes dog redan 1958 några dagar efter sin 60-årsdag och är begravd i föräldragraven i Visnums-Kil. Bland sina vänner var Johannes uppskattad för sitt sin glada och charmerande personlighet och för sin berättarkonst.

 

 

 

Samuel Kaldén och prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson

 I juni 1920 kom Samuel Kaldén hem från Kristinehamn där han hade gått i realskola  och varit inneboende på Norra torget 5. De betyg han kunde visa upp hemma i Visnums-Kil i juni 1920 var minst sagt slätstrukna. Samuel vantrivdes med skolformen, d.v.s. undervisning i klass med många elever och kunde inte göra sig själv rättvisa. En grav närsynthet  gjorde inte förutsättningarna bättre.

Samuel Kaldén, 12 år t h på fotot

 

Samuel och hans syskon hade fått sin undervisning i prästhemmet. Julius Kaldén, fadern, hade vid sidan av prästexamen även folkskollärarexamen och föredrog att  sköta barnens undervisning själv.  I sin roll som komminister i församlingen ingick att vara ordförande i skolstyrelsen och kanske spelade detta in i beslutet att inte sätta egna barnen i byskolan i Kärr. Samuel var nu 15 år gammal. Hans jämnåriga i bygden hade säkert redan hamnat i arbete inom jordbruk eller andra näringar. Ytterst få hade ekonomiska möjligheter att studera vidare.  Samuel verkar ha varit osäker om sin framtida yrkesbana.  Som ett tillfälligt arbete i väntan på tydligare framtidsplaner fick han några månader under åren 1921-1924 göra dagsverken hos prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson.  

Johannes Jonsson bredvid dotterdottern Märta och dottern Anna

Johannes började som prästgårdsarrendator 1915 och hade hjälp av sönerna  Viktor och Karl och ibland Gösta Johansson, en släkting till Johannes och 1921-24 också av Samuel.  Han förde noga arbetsdagbok över de dagsverken han gjorde åt arrendatorn och dagboken noterade från slutet av 1922 även vad Viktor, Karl och Gösta gjorde. Arbetsdagboken ger en ganska bra bild av det arbete som utfördes på gården vår, sommar och höst. Samuel verkar snabbt fått ansvar för att harva, köra vält och plöja, oftast under Viktors överinseende. Arbetsdagboken visar också på hur viktig Kalvmyren (nordost om Sunnås) var för arrendet vid sidan av gärdena närmast prästgården.

Skördelag på ladugårdsbacken vid prästgården. Johannes
med sönerna Viktor och Karl. Samuel Kaldén tredje person fr. h.

I prästgården fanns en liten islandshäst, Blända, som Samuels far använde till och från olika förrättningar i församlingen. 1917 under Första världskriget . när det rådde brist på mat i landet , slaktades hästen eller såldes och en ko införskaffades och längre fram ytterligare en. Samtidigt uppfördes på prästgården en mindre ladugård och ett vedhus.  Djuren på prästgården och arbetet hos arrendatorn dokumenterade Samuel i ett antal akvareller under 1920-talet. 

Havren på södra gärdet skördas. Viktor kör självbindaren.  Johannes inspekterar.

Arbetet hos prästgårdsarrendatorn  ledde Samuel in på den bana som kom att bli hans livsgärning – arbetet som trädgårdsarkitekt.  Efter åren hos arrendatorn praktiserade Samuel i olika handelsträdgårdar. Det ledde honom därefter till trädgårdsmästarutbidning i Ulfhäll, Strängnäs och därefter utbidning till trädgårdsarkitekt i Köpenhamn.

Akvarell av luktärt utförd av Samuel K vid trädgårdsmästar-
utbildningen i Strängnäs.

 

1937 hade Samuel lämnat hemmet i Visnums-Kil och startat egen firma som trädgårdsarkitekt i Karlstad. Prästgårdsarrendatorn Johannes Jonsson avslutade sitt arrendekontrakt i prästgården 1937 82 år gammal och flyttade till det nybyggda pingstkapellet i Kärr, där han avled 1938.

Samuel på besök hos föräldrarna  i prästgården Visnums-Kil 1937