"Kjellgrens ärtor"

En ung Samuel Kaldén i prästgårdens ärtodling.

Vid växtinventeringar hittas ibland gamla och unika växter, rosor, fruktträd eller perenner, som har levt kvar ömt vårdade i trädgårdar intill våra dagar eller som lyckats överleva på ödetomter här och var.
Mindre ofta stöter man på ettåriga nyttoväxter som odlats i decennier i följd genom att man sett till att spara utsäde till nästa odlingssäsong. Gråärten är en baljväxt som har odlats i hushållen i alla tider ända in på 1850-talet då det kom andra baljväxter (gula och gröna ärtor) som var mer lämpliga för storskalig odling. Idag har gråärten fått något av en renässans bland hobbyodlare intresserade av äldre kulturväxter. I klockargården i Visnums-Kil fick gråärten en fristad i början av 1960-talet och har odlats i obruten följd till idag och förhoppningsvis många år framåt. 

 Min pappa Samuel Kaldén fick ärtorna, troligen på 1950-talet, av en man vid namn Kjellgren som han, efter vad jag minns, träffade i samband med sitt arbete. Denne Kjellgren skulle ha varit Eric Kjellgren, omtyckt lararettsläkare i Arvika. Pappa var trädgårdsarkitekt med kontor i Karlstad och arbetade mest med kyrkogårdsutvidgningar i de flesta församlingar inom Karlstads stift (Värmland och Dalsland) samt även närliggande församlingar inom Närke, Västmanland och Västergötland. Jag tycker mig minnas att han kan ha mött Kjellgren i Dalsland eller västra Värmland. Ärtorna har sedan odlats på familjens sommarställe Klockargården i Visnums-Kil, Kristinehamns kommun. Farfar köpte Klockargården som pensionärsbostad på 1940-talet efter ca 40 års arbete som präst i Visnums-Kils församling. Min far var född i prästgården där och fick så småningom ärva Klockargården och jag och min syster efter honom. Jag har varit alla mina somrar som barn och ung i Klockargården och minns att vi odlade, skördade och åt de goda ärtorna. 

Gråärtor i Klockargården juli 2020.

 

Ett år var det nära att vi förlorade dem. Pappa hade hängt ärtriset i vedboden för att torka och det tyckte mössen var perfekt. Tre ärtor fanns kvar och såddes i trädgårdslandet vid ett träd. Det gick bra och vi fick flera ärtor för sådd inför året därpå. Sedan jag och min man övertog Klockargården har vi fortsatt att odla ärtorna där. Vi odlade också ärtorna vid vårt hus i Hallsta, Ånge kommun under åren 1985-2016. 

 Gråärten kan användas som sockerärt, vilket jag gör mest.”Snoppa” och förväll mycket kort i kokande lätt saltat vatten. Frys in i lagom portioner. Eller förväll lite längre och ät genast med lite smör. 

 Funkar också utmärkt som ”släpärt”. Låt ärtorna växa till sig lite mera innan du plockar. Låt fästet och ’trådarna’ sitta kvar, förväll i lätt saltat vatten, doppa sen i skirat smör och sug ur ärtorna. Mums! 

 /Maria Tiger

Fårskötsel i liten skala på Visnums-Kils prästgård 1920-talet

Fåren på prästgården på vårbete. Akvarell av Samuel Kaldén

Samuel Kaldén, född 1905 i prästgården i Visnums-Kil, berättade 1982 hur han i sin ungdom hjälpte till med att sköta fåren på prästgården:

Under uppväxttiden 1910 -1920 var jag med och skötte om fåren i Visnums-Kils prästgård. Under vinterhalvåret hade vi i allmänhet fyra får, tre tackor och en bagge, eller ”bäse”. Fåren utfodrades under vintern med hö från en spjälhäck, som fåren fick repa åt sig fodret ur. Som fyllnadsfoder gav vi dem hackelse av havrehalm och rotfrukter. En hink färskt vatten fanns alltid i fårkätten. Råghalm och torrt löv användes som strö. På våren skedde lammningen, tackan fick ofta två lamm, ”tvärlamm”, kallad på bymål. Under ivrig svansviftning diade lammen på ömse sidor om tackan. Ibland fick man med nappflaska hjälpa ett lamm som tackan inte brydde sig om. På våren när det blev grönt ute släpptes fåren ut och klarade sig i allmänhet utan extra foder. I prästgården togs fåren alltid in om nätterna. Klippningen skedde under sommaren. Fåret lades på marken och fram och bakben bands samman, då kunde fåret ej resa sig och blev snart lugnt och lät sig klippas med ullsax, en tvåskärig sax med fjäder i handtaget. Man kunde också använda en vanlig hästsax. Vi sände i allmänhet ullen till spinneri för beredning. Tillbaka därifrån fick vi garn, svart för strumpor, vitt för vantar och sockar och någon gång grått. Ullen blev också till filtar, då färgades ibland ullen ibland röd. I prästgården fanns alltid gråa filtar med svarta bårder eller vita med gråblå bårder eller röda med svarta eller vita bårder. Något år kardade vi och spann ullen i Prästgården och det blev fint naturvitt garn. Fåren hade vi för köttet skull, det saltades och röktes. Fårskinnen spändes och spikades upp på vägg i luftig bod med ullen mot väggen, för att torka, Sedan skickades de till garveri för beredning. Skinnet användes sedan som skydd mot golvdrag, eller syddes samman och användes som slädfäll.

När B J Kaldén flyttade till klockargården efter pensionering fick några 
av fåren följa med.