Mona Kalin 1936 – 2019, en författare med anknytning till Kristinehamn, Bäckhammar och Visnum

Mona Kalin

Mona Kalin föddes i Kristinehamn 1936. Hennes far var svetsaren Tage Kalin och modern Astrid, född Axelsson. På grund av moderns sjukdom växte hon upp hos släktingar i Bäckhammar. Hon gick kontors- och journalistutbildning i Göteborg, där hon bodde och arbetade i många år som journalist och yrkeslärare.

Varje sommar återvände Mona Kalin till Kristinehamn och den lilla skrivarstugan mellan järnvägsstationen och pingstkyrkan. Under ett antal år hade hon dessutom en liten sommarstuga i Valunda, Visnum. Sommartid kunde man ibland möta henne på vägen från bussen eller från affären i Nybble med en somrig hatt på huvudet och dragandes på en shoppingkärra.

Mona Kalin hämtade mycket av sitt litterära stoff i arbetarmiljöerna i bruksorten Bäckhammar (Harghammar i romanerna). Där fanns en rik muntlig berättartradition med utgångspunkt i fantasi och myter men även med hög grad av verklighetsförankring. Hon räknas som en i raden av viktiga kvinnliga arbetarförfattare men påverkan från äldre värmländsk berättartradition, framför allt Selma Lagerlöf, är också tydlig.

Arbetarkök i Bäckhammar. Ur Kristinehamns bildarkiv.

Mona Kalin hann ge ut sju romaner, en lättläst roman, två diktsamlingar samt en radiopjäs baserad på romanen ”Den babyloniska prinsessan”. Hennes första roman ”Livet är härligt”, som utkom 1978, är baserad på hennes fars barndom i Bäckhammar, hennes sista, 38 år senare (2016), baseras på moderns erfarenhet av svensk psykvård från 1940-tal och framåt. Romanen ”Käraste syster min” utgavs 1981 i En bok för alla och kom att ge romanen många nya läsare.

Inga goda ord. Dikter. (Wahlström & Widstrand 1965)

Livet är härligt (Alba 1978)

Käraste syster min (Alba 1979)

Svansviftningarnas drottning (Alba 1981)

Den barmhärtige Hemsamariten (Alba 1983)

Sara och kärleken (LL-bok, 1984)

Prinsessan av Babylonien (Alba 1986)

Kattleken (Alba 1989)

Gamla vanliga dikter. (Nomen förlag, 2015)

Arbetarhustru. (Nomen förlag, 2016)

Några av Mona Kalins bokutgåvor, flera med omslag av Hans Arnold

Folkligt kulturarv i form av populärkultur, sägner, sagor, folkvisor är ett återkommande inslag i hennes författarskap. 1962 lämnade Mona in till ULMA i Uppsala (accnr 25054) en sammanställning av visor, ramsor och lekar efter Ida Karlsson, Visnums socken, som i sin tur hade materialet efter Kristina Kalin (Andersdotter) f. 1868. 

Tyvärr finns inga noter till visexemplen här nedan men de två första sjungs helt säkert på fiskeskärsmelodin. 

Stackere den sôm litta ä

långt imella gålera.
Hänner å fötter blir fulle mä frôst
å ögona fulle mä tårer.

Vi ska lulle mammas barn
å tjäne ôss e kake.
Ôm vi inga kake får
ska vi lätte lulla stå
å lätte pôjken gråte. 

Det satt ena käring ve vägen å spann

fantan tulan lu lan lej.
Hon koka en gröt så pepprande fin
fantan tulan lu lan lej:
Skam ger ja rocken.
Prästen ger ja tampa.

Sågs dä va Vall-Kari feck
när ho geck vall uti skogen.
Ho feck den lelle spelgôssen vånn
som inte vell köre för plogen.
Och skogen å plogen å Vall-Kari mä,
skogen å plogen å Kari.

Va ska du mä tåa?
Ja ska hôppe te koa.
Va ska du mä koa?
Ja ska mjölke henne.
Va ska du mä mjölka?
Ja ska ge de småbarna
sôm sitter på körktaket
å gråter efter mat. 

Mona Kalin avled i oktober 2019 i en ålder av 83 år. De flesta av hennes verk finns inte längre att köpa i bokhandel. Hennes sista roman ”Arbetarhustru” som kom 2016 finns däremot att få tag på. Övriga verk kan lånas på bibliotek eller köpas i antikvariat. 

Sankt Göran i Visnums-Kils kyrka. Del II

Ett helgon och en martyr är värd en ballad

Vid vänstra långväggen i Visnums-Kils kyrka finns idag utställd en träskulptur av Sankt Göran till häst  med en besegrad drake nedanför halvvägs under hästekipaget. Lansen som dödar draken har under årens lopp förkommit.  Skulpturgruppen är en av flera som hörde till den gamla medeltidskyrkan som såldes och revs i samband med uppförandet av nuvarande kyrkobyggnad som stod färdig 1756. Inventarierna från gamla kyrkan, bl a Sankt Göranskulpturen, är medeltida och representerar den katolska delen av vår kyrkohistoria.

Vem var Sankt Göran? Sankt Göran heter i vissa berättelser även Georg eller Örjan. Han var en kristen överste från Kappadokien som tjänstgjorde i kejsar Diocletianus här. Med hjälp av kontakter i det kejserliga hovet lyckades han omvända kejsarinnan Alexandra till kristendomen. Diocletianus har blivit känd som en grym förföljare av romarrikets kristna. Göran blev gripen år 303, torterad och avrättad tillsammans med kejsarinnan.
I helgonlegender berättas att Sankt Göran räddat en jungfru/prinsessa som stod i tur att offras till en grym drake. Sankt Göran dödade draken, räddade jungfrun och staden som draken hade i sitt våld. Det är den legenden som Sankt Göranskulpturen i kyrkan refererar till.
Sankt Göran figurerar också i svenska helgonlegender och sägs har räddat Stockholm och lett Sten Sture den äldres trupper till seger mot Kristian I i slaget vid Brunkeberg 1471.

Sankt Örjanslåten

Sankt Göran (Örjan eller Georg) har i likhet med andra hjältar och martyrer genom historien fått sånger tillägnade sig. Det äldsta belägget för en ballad som hedrar Görans minne är ett melodifragment från 1500-talet. Längre fram i tiden, från slutet av 1600-talet till 1830-talet, finns uppteckningar i skillingtryck av Sankt Örjansballaden.
Den mest bekanta melodin är Sankt Örjansjåten som spelas från Stadshustornet i Stockholm varje dag och spelades vid lunchtid i radio från 1930-talet fram till 1970.  Den version av balladen som spelas från stadshuset  är en bearbetning gjord av organisten och tonsättaren Axel Boberg.
Erik Fernow anger att visan om Sankt Göran var bekant hos allmogen. Men om den sjungits i Visnums-Kil har vi ingen kunskap om. Åtminstone anger Fernow att Sankt Göran i socknen "varit hållen i stor vördnad".

Melodi av Sankt Göransvisan upptecknad i Småland 1830 eller 1840 av
G. O. Hylten-Cavallius

Hör du Sankt Örjan, jag säger dig

Du skall mitt ärende utrida
Till Babylon, den sköna stad
Emot den draken att strida

Den draken har så underlig sed
Var dag vill han hava av sin föda
Båd folk och fä och vad han får
Så månd han den staden utdöda

Konungen gav åt sitt folk det råd
Var dag en människa att giva
Så månde dock detta länga vårt liv
Och så får vi längre leva

Då varven voro gångna omkring
På konungens dotter det månd falla
Och borgarna gingo för kungen in

Konung, I hållen I have sagt
Och gören oss inte till mene
Eller ock vi gå i slottet in
Och brytom stockar och stenar

Jungfrun sig klärt i sin bästa dräkt
Den bästa, som hon hade
Så tar hon med sig sitt lekelamb
Och så av slottet utgångar

Riddar Sankt Örjan kom ridandes,
Hans häst för alla månde springa.
Baneret var vitt och korset rött
Det förde han i sina händer

Stånden I här min jungfru skön
Vi sörjen I så svåra?
Vad är väl Eder till möda lagt?
I sägen det uppenbara!

Riden nu bort, fager ungersven
Och gör Eder intet till mene
Ty detta är nog att jag skall dö
Jag dör nu hellre allena

Och så kom draken av denna sjö,
Sankt Örjan emot honom rider
Och ingen fågel flyger så snabbt
Som han sitt svärd uttryckte

Kära min jungfru, I träden fram
I binden om draken Edert bälte
Att Eder fader och moder må se,
Det I från honom ären frälste

De ledde den draken allt till den stad
Sankt Örjan och jungfrun den sköna
Och allt det folk som i staden var
Begynte då till att löpa

Hör du det konung, jag säger dig
Här gäller nu intet att löpa:
Med allt ditt rike och allt ditt folk
Idag skall du låta dig döpa.

Källor:

Gröna visboken. 2. uppl. 1950. sid. 278-279

Sveriges medeltida ballader utgivna av Svenskt Visarkiv. Band 2. 

Legendvisor, Historiska visor, sid. 66-90. Stockholm 1986
Beskrifning öfver Värmland : afdelad i sex tidehvarf : tvänne under hedendomen och lika många under påfvedömet och lutherska tiden : jemte en kort inledning om landets läge, namn, vattendrag, bergsträckningar, skogar m.m. utgifven af Erik Fernow. Ny uppl. utgifven af H.O. Norstedt. Karlstad, 1898, sid. 208-209.

Sankt Göran i Visnums-Kils kyrka. Del I

Vid vänstra långväggen i Visnums-Kils kyrka finns idag utställd en träskulptur av Sankt Göran till häst  med en besegrad drake nedanför halvvägs under hästekipaget. Lansen som dödar draken har under årens lopp förkommit.  Skulpturgruppen är en av flera som hörde till den gamla medeltidskyrkan som såldes och revs i samband med uppförandet av nuvarande kyrkobyggnad som stod färdig 1756. Inventarierna från gamla kyrkan är medeltida och representerar den katolska delen av vår kyrkohistoria. Många medeltida helgonbilder stuvades undan i tornrum eller andra ställen eller förstördes i samband med reformationen. I kyrkorummet fick de inte längre plats. Åtskilliga helgonskulpturer har längre fram i tiden tagits till nåder, ofta i ett erbarmligt skick p g a brist på underhåll och usla lagringsförhållanden. Förutom St Göran och draken fanns en unik biskopsbild från gamla kyrkan som togs om hand av Historiska museet i Stockholm och blev kvar där. En madonnabild från gamla kyrkan finns idag uppsatt vid dörren till sakristian.

Vem var Göran och varför helgonstatus?
Sankt Göran heter i vissa berättelser även Georg eller Örjan. Han var en kristen överste från Kappadokien som tjänstgjorde i kejsar Diocletianus här. Med hjälp av kontakter i det kejserliga hovet lyckades han omvända kejsarinnan Alexandra till kristendomen. Diocletianus har blivit känd som en grym förföljare av romarrikets kristna. Göran blev gripen år 303, torterad och avrättad tillsammans med kejsarinnan.
I helgonlegender berättas att Sankt Göran räddat en jungfru/prinsessa som stod i tur att offras till en grym drake. Sankt Göran dödade draken, räddade jungfrun och staden som draken hade i sitt våld.

Sankt Göran. Målning av Rogier van der Weyden
Holland 1400-tal

Sankt Göran figurerar också i svenska helgonlegender och sägs har räddat Stockholm och lett Sten Sture den äldres trupper till seger mot Kristian I i slaget vid Brunkeberg 1471. Skulpturen Sankt Göran och draken i Storkyrkan utgör ett magnifikt segermonument över slaget och antas ha inspirerat till Sankt Göranskulpturer i andra kyrkor. Om Visnums-Kils kyrka är en av dessa kan ifrågasättas. I varje fall är Sankt Göransbilden i Visnums-Kil den enda i sitt slag i Värmland.

När tillverkades Sankt Göran och draken i Visnums-Kil?
Det råder olika bud om när Sankt Göransbilden i Visnums-Kil kom till, alltifrån slutet av 1300-talet till 1600-talet. I Värmlands museums årsbok 1961 presenteras ett urval av 100 sevärdheter i landskapet, däribland Sankt Göranskulpturen i Visnums-Kils kyrka. Artikeln är författad av fil.lic. Rune Norberg, Stockholm. Han argumenterar utifrån framställningen av Sankt Göransfigurens klädedräkt m m att skulpturen torde kommit till i slutet av 1300-talet. 

Tronande biskop, 1200-talet, Sankt Göran och draken, 1400-talet samt
Madonna, 1200-talet. Foto Riksantikvarieämbetet

I anslutning till ett fotografi av biskopsbilden, Sankt Göran och madonnan utställda på trappen till  kyrkan lyder bildtexten: ”Tronande biskop, 1200-talet, Sankt Göran och draken, 1400-talet samt Madonna, 1200-talet” Riksantikvarieämbetet ansåg alltså vid tiden för fotot att skulpturen av Sankt Göran skulle härröra sig från 1400-talet. Arvid Ernvik ansåg å sin sida i ”Socknen vid Kilsviken”, utkommen i anslutning till Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum 1956 att Sankt Göran skapades under 1500-talet. I informationsmaterial om kyrkan och dess inventarier ansluter sig församlingen till Ernviks datering.

Länsstyrelsen i Värmland anger slutligen i ett informationsblad ”Kyrkliga kulturminnen Visnums-Kils kyrka” Sankt Göransbildens tillkomst till ca 1600. Existerar överhuvudtaget någon tillförlitlig datering av detta märkliga kyrkliga inventarium?

Hur såg Sankt Göransbilden ut ursprungligen?
Idag ser Sankt Göransbilden ganska blek och färglös ut, ungefär som en avlutad möbel. En del detaljer har förlorats genom åren. Seldon och tömmar har försvunnit. Lansen, som också saknas, var rikt ornamenterad enligt uppgifter. Skulpturgruppen har framför allt förlorat sin ursprungliga färgsättning. Någon gång har färgrester funnits som utgångspunkt för antaganden om skulpturens utseende.

Fil.lic. Rune Norberg beskriver den ursprunglige Sankt Göran  i Visnums-Kil på följande sätt:

Den unge riddarren är rödhårig, har brun dräkt med nu svartnade spår av silvermönster, gula byxor, svarta handskar, troligen en gåmg försilvrade, och ett rött bälte, belagt med rektangulära brickor. […] Sadeln är röd.

Rune Norberg menar att skulpturen inte är något obetydligt konstverk. Stelheten i utförandet, de slutna, stränga anletsdragen beror inte på oförmåga hos konstnären (provinsiell troligen) utan utgör ålderdomliga, medvetna stildrag.
Djurclou menar å sin sida att skulpturen är ett exempel på jemmerligt träsnideri.
Så kan omdömena variera liksom meningarna om tillkomstår.

Roland Tiger

Källor:
Djurclou, N G: Bidrag till Wermlands antiqvariska topografi / [utg. av Gösta von Schoultz och Gilbert Svenson].  [Karlstad] : [Värmlands museum], 1954-1956. Första delen.

Beskrifning öfver Värmland : afdelad i sex tidehvarf : tvänne under hedendomen och lika många under påfvedömet och lutherska tiden : jemte en kort inledning om landets läge, namn, vattendrag, bergsträckningar, skogar m.m. utgifven af Erik Fernow. Ny uppl. utgifven af H.O. Norstedt. Karlstad, 1898

100 sevärdheter i Värmland : ett urval / red. av Värmlands museum

Karlstad : Värmland förr och nu. Värmlands museum, 1961

Ernvik, Arvid: Socknen vid Kilsviken : Minnesskrift vid Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum. Ystad 1956.