Kyrkrenen från Kilsby respektive Nynäs

Kyrkrenen från Ekbacken till Visnums-Kils kyrka

Att kyrkan var en viktig samlingspunkt i bygden vittnar bl.a. de kyrkrenar som förr ledde från de stora gårdarna, Nynäs och Kilsby till kyrkan i Visnums-Kil. Idag skvallrar en vacker gammal grind i smidesjärn och en öppning i stengärdesgården mot Nynäs ägor om att det har lett en kyrkren till kyrkan från de båda gårdarna. När kyrkrenarna kom till är osäkert men på den häradsekonomiska kartan 1883-1895 (Kilsbyn 1112-63-10) är kyrkrenen från Kilsby tydligt utmärkt. Kyrkrenen från Nynäs verkar ha kommit till senare. Ett fotografi från senare delen av 1920-talet har fångat ett hästekipage på väg från Ekbacken vid Kilsby mot kyrkan.

Förr i tiden förväntades varje vuxen besöka kyrkan och gudstjänsterna, åtminstone under de viktigare kyrkhelgerna. Under stormaktstiden var detta inskrivet i kyrkolagen.
Gör någon förackt af then allmänna Gudstjensten, så at han sellan kommer till kyrckjo på Söndagar och Högtidsdagar: är han therföre varnad, som i kyrckjoordningen sägs, böte 10 Daler. Håller någor sitt husfolk ifrån kyrckjo, således som sagdt är, vare lag samma.
- Sveriges Kyrkolag av år 1686, Missg. B. kap. 3, § 3.
I det tredje budordet Tänk på vilodagen, så att du helgar den betonas att söndagen var en vilodag som var och en skulle respektera. Det sågs inte med blida ögon att utföra arbete på helgen efter helgmålsringning kl. 18.00 på lördagen. För jordbrukaren som var och är beroende av tjänlig väderlek var det inte alltid lätt att lägga ner arbetet på helgen och invänta vardagen.

Bernhard Julius Kaldén, som tillträdde som komminister i Visnums-Kil 1901 var skolad i den shartauanska kyrkotraditionen och höll hårt på det tredje budet.  Det berättas att komministern vid något tillfälle anmärkt på att manskap från Kilsby utförde arbete på fälten under sabbaten. Patron på Kilsby ska ha blivit så förtörnad att han befallde att kyrkrenen skulle plöjas bort. Om historien är sann är oklart men sant är att berättelsen om detta cirkulerat i bygden. Troligen hade väl kyrkrenen spelat ut sin roll och att den var ett hinder för ett mer rationellt jordbruk.
Kyrkrenen från Nynäs plöjdes bort så sent som 1978.

Kyrkrenen från Nynäs fotograferad 1958

Göran Andersson - skomakare, spelman och fiolbyggare

Göran Andersson i Stenåsen

Samuel Kaldén, son till komminister B. J. Kaldén, mindes väl spelmannen och skomakaren Göran Andersson som under många år under 1920- och 30-talen hjälpte folket i Visnums-Kils prästgård med skolagning.
- Han kom på sin cykel och knackade så anspråkslöst på i köket. Där lämnade han av eller hämtade skodon och när allt var klart och betalt blev det en kopp kaffe. Då berättade han ofta om sina fioler och ibland sade han då att han hade gjort en ny ”fejol”, som han gärna tog in för att spela på, så att alla skulle höra vilket bra ljud det var i den.
Ofta experimenterade han med att göra olika typer av fioler. Han visade och berättade om att han gjort något alldeles extra med botten, lock eller strängar. Även instrumentets hals och snäcka ägnade han stor omsorg och snidade den på olika sätt, ibland i form av fågelhuvud. En gång visade han särskilt att han där skulpterat ett kvinnohuvud.
Göran var alltid vaken och intresserad av att se, knacka och lyssna på gammalt trävirke, där han kunde ana möjlighet till att hitta lämpligt material till fiolbygge. Det var vanligen gammalt tätådrigt granvirke, som han fann bäst ljud i.I prästgården fann han ett stycke av en gammal lönnstam. Det var förmodligen lämplig för att få virke till en fiolhals eller botten.
Borta i Stenåsen hade han sin skomakareverkstad i köket och där tillverkades nog också hans fioler. Samuel åkte sparkstötting en vinter bort till Stenåsen med skor som behövde lagas och då satt Göran i fullt arbete vid sin skomakareläst och bredvid sig hade han sin son David, som var honom behjälplig.
Göran avled och begravdes en vacker försommardag 1939 på kyrkogården i Visnums-Kil. 
Ännu fyrtio år efter skomakaren, spelmannen och fiolbyggaren Göran Anderssons död hade Samuel Kaldén tydliga och ljusa minnen av honom och tecknade ned ovanstående intryck av Göran.

Helge Johansson - spelman i Visnums-Kil

Helge Johansson 1894-1966 ärvde gården Lerbäcken efter sin far. Lerbäcken såldes från Backa 1896 i samband med att komministerbostället flyttades från Visnum till Visnums-Kil. 
Helge var spelman vid sidan av jordbruket och spelade till dans på logdanser tidigt på 1900-talet innan dansmusiken successivt förändrades och nya danser ersatte allmogemusiken.
Helge var väldigt blyg av sig och ville helst inte synas eller stå i centrum när han spelade.
Helge var god vän med skomakaren Göran Andersson i Stenåsen. Göran var även fiolbyggare och kom då och då till Lerbäcken för att visa upp någon nybyggd fiol och för att spela tillsammans med Helge.
" Det här gick ju riktigt bra. Vi kunde nog trä upp (uppträda)", brukade Göran säga ibland efter att ha spelat ihop med Helge. Helge skaffade en fiol som Göran byggt, en med speciellt utformad snäcka.
Helge spelade aldrig ihop med Anton på Berget och Sigvard Karlsson. Han hade liksom aldrig ärende åt det hållet. Idag vilar Anton på Berget och Helge Johansson sida vid sida på Visnums-Kils kyrkogård under var sin gravsten.

Helge Johansson

Pingstkapellet i Kärr

Kommer man från Nybble och passerar Ed finner man som första hus på höger hand en sommarbostad i falurött, i dag ägd av ett holländskt par. Mycket lite skvallrar idag om byggnadens ursprung och tidigare funktion som pingstkapell, en period som sträckte sig mellan 1937 och 1973.

Kapellet i Kärr nybyggt och omålat

Kapellet byggs

1936 inleddes byggandet av Betaniakapellet i Kärr, en utpost till pingstförsamlingen i Kristinehamn. Av godsägaren Victor Andersson, Ed, fick församlingen 1936 friköpa en tomt, belägen mellan gamla och nya landsvägen vid Kärr. Där uppfördes under 1936 en frikyrkolokal med sittplatser för ungefär 150 personer samt en bostadslägenhet på ett rum och kök för en vaktmästare. På övre botten iordningställdes ett rum för gästande evangelister. Lokalen och bostadslägenheterna försågs med elektriskt ljus och uppvärmning. Byggnaden saknade indraget vatten och wc. Samlingslokaldelen hade ingång från gamla landsvägen. Den var möblerad med enkla bänkar med ryggstöd med en mittgång fram till podiet eller estraden. På podiet fanns till höger en predikstol och bakom denna tramporgeln. Ovanför podiet fanns en enkel oval tavla med namnet Jesus. I en nisch i mitten fanns dopgraven. Till höger om den ledde en dörr in till ett mindre rum, där dopkandidaterna förberedde sig för dopet. Längre fram doldes dopgraven av ett draperi. Sidorummet var tillräckligt stort för att få plats med en säng, en byrå eller ett sängbord. Det fungerade bl a som ett avskilt rum för sjuka medlemmar i vaktmästarfamiljen och som bönerum. Här tillbringade Johannes Jonsson, en av pingströrelsens pionjärer i Visnums-Kil, sina sista dagar i augusti 1938. Inför en dopakt fick man fylla dopgraven med vatten som man körde fram med häst till entrén och via en ränna ledde ned i dopgraven. 

Interiör från pingstkapellet i Kärr

Stort åtagande

Kapellet var ett stort åtagande för en liten lokal bönegrupp på ca 20 personer. Med stöd från pingstförsamlingen i Kristinehamn, offer (kollekter), ideellt arbete och dagsverken samt gåvor i form av virke mm kunde man färdigställa kapellet och inviga detsamma 1937.
När på året 1937 invigningen skedde är oklart men utifrån en odaterad tidningsnotis (troligen från Värmlands-Posten) inleddes invigningshögtiden på en lördag med enskilt möte för troende med firande av Herrens nattvard. Påföljande söndag kl. 15.00 skedde själva invigningshögtiden för en fullsatt lokal.  Vid invigningshögtiden medverkade pastorer och strängmusik från församlingen i Kristinehamn samt gästande evangelister. Kl. 20.00 hölls väckelsemöte inför medlemmar och många intresserade från trakten. Många tog med intresse del av verksamheten i kapellet men antalet medlemmar begränsade sig till ett tjugotal genom åren.

Träffades i torpsstugorna

Pingströrelsen i Visnums-Kil ska ha kommit till socknen via Finnerödja och evangelister verksamma där, bl a två norska evangelister Maria och Anna Jansson.  De samvetsömma på Nynäs som utförde civilt arbete för Kungliga väg- och vattenfallsstyrelsens räkning var också en tidig drivkraft i rörelsen.

Under det första skedet, före tillkomsten av Betaniakapellet, brukade bönegruppen samlas i en ödestuga i Justorp. Ibland fick man låna missionshuset i Berg. En stuga vid Åserud användes också för sammankomster liksom Henning Karlssons hem i Hasselmarken. Emma Johanssons stuga i Tullens användes också som lokal för bönegruppens möten. Emma Johansson var en ensamstående mor till flera barn, levde i fattigdom och drog sig fram som dagsverkare i gårdarna och tillverkade riskvastar och sålde för sitt och sina barns uppehälle. Hon blev omvänd och anslöt sig till bönegruppen och blev rörelsen trogen fram till sin död 1943.

Pionjärerna

Johannes Jonsson, arrendator på prästgården i Visnums-Kil, blev tidigt dragen till pingströrelsen och blev en av pionjärerna. Johannes bror Anders Jonsson i torpet Sunnås, som också låg under prästgården, upplät torpet till bönegruppens sammankomster. Hur förhållandet var mellan arrendatorn och pingstvännen Johannes Jonsson och den högkyrklige komministern Bernhard Julius Kaldén i prästgården är inte dokumenterat men som representant för statskyrkan såg han troligen skeptiskt på den framväxande karismatiska väckelsen som slagit rot i socknen. 

Gruppbild från tidigt stugmöte i bönegruppen. Johannes Jonsson
står som fjärde man från h. iförd vegamössa.  Längst ned Sunnås
och Johannes Jonsson, arrendator i prästgården

Att några betraktade pingströrelsen som rena irrläror vittnar följande yttrande: ”Vägen till helvetet går via Sunnås. ”Vem som först fällde dessa fördömande ord är inte klarlagt.  Det hände också att ungdomar utförde olika pojkstreck för att störa verksamheten. Man bar t ex bort förstutrappen till torpet och en gång släpptes en katt ner i skorstenen. Johannes Jonsson, hans dotter Anna och hennes dotter Märta   flyttade till vaktmästarbostaden i det nybyggda Betaniakapellet sedan prästgårdsarrendet hade löpt ut 1937. Johannes och Anna dog båda 1938 och Märta gifte sig samma år med Johan Johansson som var dräng på Nynäs.

Foto troligen taget i samband med en gudstjänst i kapellet. Bakre raden fr. v: 

Henning Karlsson, okänd, okänd, Karl och Hulda Eng. Mellanraden fr. v: 

Emma Johansson, okänd, okänd, Birger Eng. I främre raden fr. v: 

Rickard Johansson, okänd, Märta Johansson, Elna Bard, Anny Johansson.

I Hasselmarken var Henning Karlsson och Rickard Johansson aktiva och drivande inom bönegruppen. Henning blev ca 1940 äldstebroder i församlingen i Kristinehamn. Henning åtnjöt stort förtroende inom församlingen trots att han inte kunde motstå tobakens frestelse. Det var svårt att lägga av med snusandet. Han gömde snusdosan i vedboden och smög sig dit när begäret blev för stort. Snusandet hemlighöll han även för sin fru.  Församlingsrepresentanterna som utsågs att tala Henning till rätta undrade om inte hustrun känt tobakslukten när de pussade på varandra.

Rickard Johansson, granne med Henning i Hasselmarken, var också aktiv i bönegruppen och senare i kapellets verksamhet. Rickard, som var kassör för verksamheten i Visnums-Kil, var duktig på gitarr och spelade orgel i kapellet till församlingssången ur Segertoner som var pingströrelsens sångbok, sammanställd 1932 av Levi Pethrus. Rickard gifte sig på 1940-talet med Anny som var evangelist på utposten Kärr ett antal år. Tillsammans höll paret söndagsskola i Hasselmarken och deltog aktivt i församlingslivet och musiken i kapellet.En del Visnums-Kilsbor kommer ihåg att man såg Anny komma cyklande varje söndagförmiddag på väg från Hasselmarken till kapellet. Gitarrfodralet hade hon vilande på knäna med halsen på styrstången. Gitarrfodralet guppade lustigt upp och ner när hon kom trampande fram den långa milen från Hasselmarken. 

Rickard och Anny Johansson med söndagsskolebarn i Hasselmarken

Populär evangelist

De yngre tyckte om att besöka pingstkyrkans möten. Det var en friare gudstjänstordning och mycket sång och musik fastän en del tyckte det var märkligt och lite skrämmande med allt tungomålstalande. En norsk evangelist Bergelott Nordmoen som var verksam på utposten Kärr en kort period var mycket populär och slog an på ungdomen och inte minst de unga männen. Hennes visum löpte ut i september 1941 och hon blev tvungen att återvända till ett okänt öde i hemlandet Norge som var ockuperat av Tyskland. Bergelott dök upp hos Rakel och Åke Johansson i Hasselmarken en gång på 1980-talet i sällskap med sin man och sina två barn och bar syn för sägen att allt gått bra.

Tältmöten

För att nå fler med det kristna budskapet anordnades sommartid tältmöten på några platser i socknen, bl a Medskagen och på Eds ägor. Årligen anordnades också i början av augusti stormöten i kapellet med deltagande av pastorer och strängmusik från Kristinehamn. I anslutning till mötena serverades kaffe utomhus vid tjänligt väder. Kapellet hade inget eget kök utan man fick nyttja vaktmästarbostadens kök.

Ett erbjudande från kommunen

1940 blev kapellet via församlingen i Kristinehamn kontaktad av Visnums-Kils landskommun som ville göra ett byte av lokal med församlingen. Man erbjöd församlingen gamla ålderdomshemmet (nuvarande hembygdsgården) plus en mellanskillnad mot att kommunen fick överta kapellet. Troligen hade kommunen behov av ytterligare lokaler för skolverksamheten. Församlingen avböjde dock erbjudandet.

Många hyresgäster i kapellets vaktmästarbostad har passerat revy genom åren. Första hyresgästen var den tidigare nämnde Johannes Jonsson, dottern Anna och hennes dotter.  Frans och Elin Toll var hyresgäster i kapellet ett antal år liksom Alfhild och Erik Öhlén på 1960-talet.

Slutet

Den sista hyresgästen var Göte och Mary Andersson som senare bytte efternamn till Abresparr. Göte som var född i Väglösa, Rudskoga var kolportör och reste kring i trakten och sålde religiösa skrifter och musik. Göte var också missionär på Island. När de flyttade stod kapellet tomt en tid innan det såldes till Eje och Ingrid Hultström. Därmed sattes punkt för pingstkapellets 36-åriga historia som frikyrkolokal.

Kapellet före och efter ombyggnad till privatbostad

Källor:Esse Lövgren: Den religiösa utvecklingen i Visnums-Kil I-III
(Värmlands-Posten 1946-07-08—15)
Oscar Lövgren: Ur väckelserörelsens historia II : Värmländskt fromhetsliv. Stockholm 1940
Odaterad artikel om invigningen av Betaniakapellet 1937
(troligen från Värmlands-Posten)
Följande personer har vänligen bidragit med upplysningar om verksamheten och/eller lånat ut fotografier till artikeln:
Signe Johansson, Lerbäcken; Lars-Erik Ahlzén, Filipstad;  Rakel Johansson, Hasselmarken;  Birgit Johansson, Såen, Medhamn; PeO Johansson; Tord Jakobsson, Kristinehamn;
I Hultström, Kristinehamn 

Vad är GMT - Grön MusikTradition?

GRÖN MUSIKTRADITION vill bevara, sprida och utveckla den folkliga musiktraditionen i sydöstra Värmland, i Visnums-Kil med omnejd, men även verka för annan lokal kultur och lokalt kulturarv, allt utifrån ett miljö- och hållbarhetstänk. 
Föreningens verksamhet består av att arrangera och/eller delta i aktiviteter som stämmer med föreningens ändamål.
Föreningen är politiskt och religiöst obunden. Verksamheten stöds av KULTURENS bildningsverksamhet.