Mats Holmstrand, fotograf 1936 - 2023

Mats Holmstrand 1936 - 2023

 

Mats Holmstrand var född 1 februari 1936 i Kristinehamn och avled  26 november 2023.

Föreningen Grön Musiktradition i Visnums-Kil kom att uppmärksamma fotografen Mats Holmstrand i samband med spelmansträffarna i hembygdsföreningen och sedermera med Grön Musiktradition som arrangör.  Samarbetet med spelmannen och konstnären Lennart Gybrant resulterade i att Mats bilder på lokala spelmän blev visade vid spelträffar och workshops. Fotografen, som ibland bevistade arrangemangen, höll sig ofta i bakgrunden, nästan obemärkt och inväntade motiven. Han smög in med sin kamera och tog sina bilder av spelmän, publik och miljöer utan att göra något större väsen av sin närvaro. Jag har förstått att detta var en medveten strategi från hans sida som fotograf.
Vid föreningens bildkaféer, då föreningen försökt att identifiera foton i Kristinehamns bildarkiv som har koppling till Visnums-Kil dyker fotografen Mats Holmstrand ofta upp som upphovsman. Det är allt från arrangemang i hembygdsföreningen eller i kyrkan. Det är också dokumentära bilder från socknen gjorda på uppdrag av länsstyrelsen och andra.

 2019 utkom en fotobok ”Bilderna” med foton i svart/vitt av fotografen Mats Holmstrand och med kommenterande texter av spelmannen och konstnären Lennart Gybrant. I en anmälan av fotoboken ”Bilderna” skrev jag följande:

”En stor del av bildverket ägnas åt Södra Råda medeltidskyrka som förstördes av lågorna en dag i november 2011. Bilderna speglar besökare som i stillsam beundran beskådar målningarna i kyrkans tak, människor i andakt, vigslar och barndop. Här finns bilder som ibland påminner om fotografen Sune Jonssons sätt att varsamt närma sig människor som uttrycker sin gudstro på olika sätt.

En annan bildsvit dokumenterar Visnums-Kilsspelmannen Sigvard Karlsson i Munkerud  vid en spelmansstämma i början av 1980-talet. Vidare finns ett avsnitt om pyramidbyggaren Lars Larsson i Sund och skomakaren David Andersson i Stenåsen. Bokens avslutande del speglar ett vinterdygn 1956 i byn Linhult, Södra Råda.
Mats Holmstrand är en mycket skicklig fotograf med blick för det egenartade och unika i människors vardagsliv. Mats borde uppmärksammas mycket mer för sin fotokonst. Lennart Gybrant har beledsagat Mats bilder med fina poetiska betraktelser. Boken Bilderna är ett värdefullt tillskott till den lokala litteraturen men har ett stort värde för den generellt intresserade av fotokonst.”

 Mats Holmstrands betydelse som dokumentär fotograf  går  långt utöver det lokala. En Wikipediaartikel https://sv.wikipedia.org/wiki/Mats_Holmstrand visar fotografens livsverk i större bredd och omfattning.

 

/Roland Tiger

Karl Henrik Kilman, f. 1873 - fiskare och bonde

 

Indelte soldaten och  korpralen Lars Johan Kilman var född i Steg[el]mon på Långeruds ägor i Visnum 1846. Han lät sig värvas som soldat  1869 och beviljades avsked 1899, två år innan den allmänna värnplikten infördes.

Lars Johan gifte sig 1867 i Visnums-Kils kyrka med Karolina  Andersdotter, f. 1847
Paret fick tio barn men fick se sex av barnen emigrera till Amerika. Äldsta dottern Edla f. 1869 dog i barnsäng 1905 efter att ha fött sitt sjätte barn i äktenskapet med Johannes Larsson. Dottern Eva f. 1879 dog i två och ett halvt års ålder i difteri eller strypsjukan som det står kyrkboken. Av de sex barn som emigrerade till Amerika bosatte sig fem i Minnesota och en i Montana. Sönerna Karl f. 1873 och Krispin f. 1875 stannade kvar på hemorten.

Karl Henrik Kilman, f. 1873

Den här bloggartikeln ska handla om sonen Karl Henrik Kilman, f. 1873, bonde och fiskare.

Karl fick börja försörja sig redan samma år som han konfirmerades och det var 1888 enligt kyrköckerna för Visnums-Kil. Han tog tjänst som dräng på olika gårdar i Visnums-Kil och Skäringsbol och Ölme. Av folkräkningen  för 1890 framgår att han  då hade tjänst i Åserud. Han berättar om det hårda livet som dräng med start på arbetsdagen vid fyratiden på morgonen och som pågick så länge det var tillräckligt ljust att arbeta utomhus. Kosten var av varierande kvalitet liksom hygienen på gårdarna. På ett ställe mjölkades i trästävor som endast diskades en gång i veckan. Stävan sattes efter mjölkningen upp och ned på en påle vid kalvkätten där flugorna flockades.

I Skäringsbol var förhållandena bra.  Dränglönen var 160 kr per år och maten var förträfflig. Den här tillvaron avbröts genom inkallelsen till militärtjänstgöring som bör ha skett 1894. Unga män blev inkallade till beväringen även före den allmänna värnpliktens införande 1901.

I och med tjänsten i Ölme ansåg sig Karl vara fullärd när det gäller alla förekommande sysslor i ett jordbruk. Han flyttade tillbaka till hemorten och en tjänst i Mellerud där han mötte sin blivande hustru Johanna Ingevaldsdotter, f. 1871. De gifte sig 1896 och nu börjar jakten efter något eget.

Inledningsvis blir han torpare i Ljustorp på fyra tunnland med två kor och en oxe. För det skulle Karl göra tre dagsverken i veckan. Jordbruket fick skötas på nätterna och inkomsten drygas ut genom dagsverken som inte krockade med torpskontraktet.
Flyttade sedan till svärföräldrarna.Efter ett par år där  med fiske som huvudsaklig inkomstkälla förvärvades ett litet ställe, Rönningen, där Karl byggde en stuga. Rönningen kunde bara föda en ko och det var inte tillräckigt för den växande familjen.
Karl förvärvade ett större jordruk i Lindås. Familjen blev inte länge där utan köpte Hedäng i Medhamn. Den gården kunde föda familjen, tre kor och en häst.

Under alla år som småbrukare  tvingas Karl att dryga ut förtjänsten genom att ha fiske som bisyssla. Han hade ingen motor i sin båt utan fick använda årorna. Det kunde bIi långa sträckor att ro. I samband med en tidningsintervju i NKP skämtar Karl om att han nog rott fyra varv runt Vänern som fiskare i sina dar.

Oskar Kilman metar på isen

Jordbruk var det Karl ville ägna sig åt. Han fick ett banklån på 15 000 kr och köpte Medhamnstorp 1922. Genom hårt arbete och avverkning av skog lyckades han klara lånet för gården. En arbetskarl var han hela sitt liv med många praktiska kunskaper som han tillägnade sig genom åren. Han kunde t.ex. stensätta brunnar, hugga sten för stenstolpar och grundstenar.

Karl Kilman med sönerna Oskar och Gösta på Vålön

1928 köpte Karl en större gård, Kvarnbråten i Visnum på 100 tunnland mark.  Spannmålsodlingen gav god förtjänst till att börja med men sedan kom Krügerkraschen som drev ner priserna och förtjänsten. Det var dags att söka något nytt och det blev Vålön i Varnum 1934.  Med sig till Vålön hade han sönerna Oskar, f. 1906 och Gösta, f. 1902 som i huvudsak sysslade med fiske. Gösta var sedan 1928 gift med Gerd Ingeborg Svensson, f. 1907.

Karl blev änkeman 1937. Själv avled han 1958 i en ålder av 84 år.

Källor:

Konfirmationsbok för Visnums-Kil 1886-1890
Församlingsböcker för församlingarna Visnums-Kil, Visnum och Varnum
Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1890
Tidningsartikel i NKP 1953-08-05
Gravstensinventeringen https://www.rotter.se/gsi/430827
Intervju samt foton: Birgit Johansson, Medhamn

Två generationer fiskare på Sörgårdsholmen

 Fiskaren Jakob Andersson-Holmer föddes den 31/7 1866 på Sandholmen inte långt ifrån Sörgårdsholmen. I 20-årsåldern remigrerade han till Amerika och återvände före 1894, då han återvände för att 17/6 gifta sig med  Anna Matilda Malmberg f. 1875. En av Jakobs döttrar har lämnat en kort berättelse  om sin far och berättelsen återfinns i hembygdsföreningens arkiv.

Jakob Andersson-Holmer f. 1866

Gunnar Holmer
f. 1904

 

 

Jakob köpte vid återkomsten från Amerika Sörgårdsholmen av Tidström på Kilsby. Här byggde han ett hus med två rum och kök och levde som yrkesfiskare tillsammans med hustrun och en stor barnaskara. Enligt uppgift skulle hustrun ha fött 14 barn varav 13 levde till vuxen ålder. Fisket bedrevs med egentillverkade redskap. Fångsten roddes över gränsen till angränsande socken söderöver och såldes till en fiskhandlare vid namn Johnsson. Samtidigt passade man på att besöka diversehandeln i Nolby och provianterade mjöl och spannmål i Årås. Varorna roddes hem eller drogs på kälke över isen om det var vinter.

Sörgårdsholmen och Arskagen. I Arskagen höll fiskarkollegan August Malmberg till

(Häradsekonomiska kartan)

På höstarna drog de not och fick då huvudsakligen sik och siklöja. Långrev lades på sommaren då man fick ål, ryssjor gav fångst av lake vintertid. Något fiske av lax förekom inte på den tiden. På vintern tog man upp is. Barnen fick vara med och lägga upp isblock och göra i ordning ishögen som täcktes av sågspån och myrstack. Ishögen kunde bevaras hela sommaren in på hösten. Isen användes för att hålla fisken färsk i fisklådorna.
Under sommaren utfördes annat arbete bl.a. lastning av timmer från avverkningar på Kilsbyskogen. Timret varpades ut i stora länsor till skutorna som låg utanför Arskagsudden, ett mycket mödosamt arbete. Sedan vinschades timret ombord.  Motsvarande lastning  av timmer skedde även i Medhamn.

Gunnar Holmer, f. 1904,  son till Jakob Andersson-Holmer övertog fisket och Sörgårdsholmen efter fadern. Gunnar hade en äldre bror, Erik, f. 1896 som också var fiskare. Han bosatte sig i Visnum, Bengtsgård och fiskade i Kilsviken. Men enligt församingsboken 1931-40 var han en tid bosatt på Linsön.

Gunnar och Ragnar Holmer drar not.

Gunnar Holmer gifte sig 1935 med Olga Maria Nygren, f. 1903 i Gräsmark. Hans huvudsakliga syssla var fisket men han gjorde även dagsverken för Kilsby. Gunnar är intressant så till vida att han förde noggranna fiskejournaler över sitt fiske. I journalerna får vi veta vilka fiskar han fångade och sålde. Vi får också veta hur fångsterna varierade under året och vilka fångstredskap som användes. Vidare förde han bok över vilka utgifter som var kopplade till fisket. 

Huvudsakliga fångster och under vilken del av året 1932

I fiskejournalen stöter vi på impregneringsmedlet karbolineum som användes för att impregnera de fiskredskap som låg i vatten länge och riskerade att börja ruttna. Fram till 1950-talet var fiskegarn tillverkade av lingarn eller bomullsgarn. Nylonnäten började bli allt vanligare fr.o.m. 1950-talet och behövde inte samma vård som nät och ryssjor av bomulls- eller lingarn. Karbolineum tillverkades genom torrdestillation av trätjära eller stenkolstjära. Produkten blev karbolsyra, ett giftigt ämne med släktskap med ämnet kreosot som användes för impregnering av kraftledningsstolpar och järnvägsslipers.

Gunnar Holmer blev den siste yrkesverksamme fiskaren på Sörgårdsholmen.

Källor:

Hembygdsföreningens arkiv
Församlingsböcker Visnums-Kils församling
Intervjuer med Alf och Per-Åke Haraldsson och Evert Eriksson

Minnet av Vänerns översvämningar 1773 och 1782 finns inristat på minnessten vid Kilsviken

Uppgifter om översvämningar av Vänern är sporadiska på 1500- och 1600-talen. Noteringar om sådana och deras ödesdigra konsekvenser för de drabbade återfinns av och till i kyrkoböcker och domböcker. Översvämningarnas orsaker hade folk inte klart för sig. Sju år med högvatten skulle följas av lika många år med lågt vattenstånd, trodde man. Enstaka översvämningsår sattes i samband med stora omvälvande historiska skeende som krig och ofred.

 Jonas Wallin, borgmästare i Mariestad förde 1729-1756 väderstatistik och kunde konstatera att Vänerns vattenstånd var avhängigt av snötillgång och vårflod i de större tillflödena i norra delen av sjön.

 

 1773 steg Vänern över sina bräddar i en omfattning som aldrig tidigare uppmätts. Förutom de materiella skadorna på hus och hem och på gröda uppstod sjukdomsepidemier, främst rödsot/dysenteri. I församlingarnas dödböcker kan man tydligt avläsa den ökade dödligheten. 1773 års vattennivå finns även inhuggen på minnesstenen vid Kilsviken på Nynäs ägor. Sockenstämman uppdrog till klockaren Carl Carlsson i Visnums-Kil att hugga in årtalen 1773 och 1782 på en stor sten vig Kilsvikenför att för eftervärlden påminna om ”då denna sjö till näst- och omkringliggande lantegendomars kännbaraste skada så våldsamt uppstigit att, att få människor kunde dess like erinra sig, och steg vattnet somligstäds så över hemmanens marker, att husen knappt voro fria, varav både säd och gräsväxt förlorades”.

På minnesstenens sydvästra sida står  högst upp
WH I OCT M 1782 och där under 1/7 1782

På minnesstenens sydöstra sida står högst upp 1773 och Ws H
17/10 1860 därunder.

Högt vattenstånd i Vänern med efterföljande översvämningar omtalas redan på 1500-talet och har återkommit med jämna intervall genom åren. Mest utsatta har genom åren varit hemmanen Dyrön och Lövön.  Viktor Andersson, dåvarande ägare till Ed omtalar i en tidningsartikel i NWT 1936 att de tidigaste invallningarna av jordbruksmark i Visnums-Kil skulle ha anlagts omkring 1850-talet. På Ed byggdes de första invallningarna 1865 av dåvarande ägaren patron Jansson. År 1910, förvärvade Viktor Andersson Ed och det året blev en svår start för den nye ägaren, då sjön svämmande över invallningarna och förstörde grödan på stora arealer. Sedan blev det inte högt vattenstånd förrän 1917 och 1920 och fyra år senare gick sjön åter över alla marker, som var sådda och bearbetade.

Minnesstenen 1961

Översvämning av Kilsbys ägor  1927 vid kyrkkorset och ranseriet.

Viktor Andersson har ett tydligt minne från det årets flod, därför att vattnet trängde igenom vallarna så fort. Han hade varit på ett sammanträde på kvällen. Det var hård vind och sjön gick hög. På hemvägen riktigt hörde han hur vattnet forsade emot honom på vägen. Han lät då undersöka vallarna, men vattnet hade då redan brutit igenom och det var med knapp nöd gården lyckades rädda en del djur som stod tjudrade för bete, från en säker död i vattenmassorna. Påföljande morgon var det sjö överallt på Eds marker och samma var förhållandet även för Kilsby. Månaders mödosamt arbete var tillspillogivet och lagt under vatten. År 1925 var sjön lägre men 1927 gick den åter över ägorna.

Erik Rosenberg nämner minnesstenen i sina memoarer ”Lockrop och vingsus” i samband med en  resa med häst och risselsläde till släkten i Berg i Medhamn under julen 1910 då Erik var åtta år. De körde över Kilsvikens is från Strand och landade på Nynässidan i höjd med minnesstenen. Sedan fortsatte resan förbi Nynäs, genom allén, förbi kyrkan och in på Medhamnsvägen. Erik anger att åtalen 1773 och 1883 finns inristade på stenen (Ernvik anger också årtalet 1783 medan  Riksantikvariatets fornminnesinventering anger årtalet 1782 vid sidan av årtalet 1773.)

Sedan man presenterat en utredning och ett underlag framtagna av lantbruksingenjör Klas Westling, kunde man med stöd av efterföljande statsbidrag åstadkomma starkare invallningar, vilket skedde under åren 1929-1930. I övrigt kan nämnas att det år 1936  insattes nya pumpstationer vid Nynäs, som förut hade två pumpaggregat.

1944, 1957 var det översvämningar liksom 2000.

Källor:
Ernvik, Arvid: Socknen vid Kilsviken, 1956, sid. 145-148

Rosenberg, Erik: Lockrop och vingsus, 1957 sid. 81-83.
Tranberg, Karolina: Vänerns höga vattenstånd och dess omfattning 1807-2000. Göteborgs Universitet 2002
Riksantikvarieämbetets Fornsök (https://app.raa.se/open/fornsok/)
Artikel i NWT 1936-08-27

Orgeln i Visnums-Kils kyrka. Del I

 

Kyrkan  i Visnums-Kil med orgelläktareni bakgrunden.

Akvarell av Samuel Kaldén 1923

Visnums-Kils kyrkostämma var tidigare ute än grannförsamlingarna Visnum och Rudskoga att skaffa orgelverk till respektive sockenkyrka. I Visnums pastorat  väcktes 1838 frågan om orgel till kyrkan i Visnum. I Rudskoga beslöt kyrkostämman 1861 att inrätta en orgelbyggnadskassa. Orgeln som beställdes av E. A. Setterqvist, Örebro invigdes 1869. Visnums-Kil invigde sin första kyrkorgel 1822.

Vis nums-Kils kyrkas första orgel

Intresset för införskaffande av ett orgelverk till Visnums-Kils kyrka väcktes 1821av kammarherre C. F. Hammarhjelm oå Nynäs och patron J. Holmstedt, Kilsby. De åtog sig att kontakta brukspatron E. W Holmstedt på Hennickehammar, bror till J. Holmstedt på Kilsby, som hade ett orgelverk med 8 stämmor till salu. Ernvik anger i boken Socknen vid Kilsviken felaktigt att orgeln hade 6 stämmor men ett kyrkostämmoprotokoll av den 19 augusti 1921 noterar att orgeln hade 8 stämmor. För att öka på osäkerheten  vad gäller omfattningen av orgelverkets stämmor anger ett inventarium i kyrkoarkivet från 4:e maj 1822 att orgeln skulle ha haft 9 stämmor. Vilken typ av orgelverk som det var frågan om och vem som var orgelbyggaren, det kan vi aldrig få veta. Kanhända var orgeln, som Ernvik antyder,  ett orgelpositiv av den typ som återfinns i Nyeds kyrka. Kostnaden för orgelverket, 500 riksdaler banco, fördelades mellan hemmanen i socknen. Även torpare, drängar, pigor och soldater fick bidra efter förmåga. Hammarhjelm och Holmstedt bidrog med 100 respektive 30 riksdaler banco. Orgeln hade i slutändan  blivit 100 riksdaler banco dyrare. K. G. Hamberg, organist och klockare i Filipstad fick därtill ersättning för nermontering och uppsättning av orgelverket samt för spel på orgeln i samband med invigningen.

Altaret i Visnums-Kils kyrka inför konfirmation 1924.

Akvarell av Samuel Kaldén

Karl Gustav Göransson, f. 1795 anställdes som klockare i Visnums-Kil 1821. Han kunde inte spela orgel och anmodades att senast 1824 ha lärt sig så pass mycket orgelspel att han kunde ackompanjera psalmerna vid gudstjänsterna. I tiden där emellan fungerade Lars Magnus Broström som vikarie 1822-1824. Lars Magnus, f. 1807, var halvbror till  skeppsredaren Axel Broström. K. G. Hamberg, organist och klockare i Filipstad, fungerade som Karl Gustav Göranssons lärare i orgelspel fram till 1824 då Göransson ansågs kunna klara organistsysslan på egen hand i hemförsamlingen.

Mer om orgeln i del II av denna artikel.

Källor: 

Ernvik, Arvid (1956), Socknen vid Kilsviken : Minnesskrift vid Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum. Ystad. 159 s

Räf, Per-Ola (Pelle) (2007).Orglar och organister i Karlstads stift t o m 1869. 544 s.

Orgeln i Visnums-Kils kyrka. Del II

Orgelläktaren i Visnums-Kils kyrka. Akvarell av Samuel Kaldén 1923

 

Första orgeln modifieras och byggs till
Redan 1827 anmälde klockaren Göranson till kyrkostämman att orgeln var i stort behov av åtgärder. Fyra år senare utbetalades 25 riksdaler för reparationen  till en ”Lindberg” (enligt P-O Räv troligen organisten Johan Lindberg d ä i Fägre, Skaraborg). Först 1846 och året därefter skedde en mer grundlig reparation och utbyggnad av orgeln utförd av orgelbyggaren E. A. Setterqvist, Örebro. 1880 beslöts om ännu en reparation av orgeln, som av okända orsaker fullföljdes först två år senare. 1896 tillkallades E. A. Setterqvist igen för att yttra sig om orgelns status. Han konstaterade vid tillfället att orgelverket inte längre kunde repareras och kyrkostämman beslöt att bilda en orgelfond för att finansiera en ny orgel.
Biskopen hade 1901 vid visitation av kyrkan, anmodat kyrkostämman besluta om anskaffande av en ny orgel. Detta hörsammade man vid kyrkostämman 23 maj 1902 efter att kyrkorgeln varit ospelbar vid några gudstjänster och ett mindre orgelharmonium i hast måst skaffas till kyrkan som ersättning.

Notis i NWT 1902-10-15

Ny kyrkorgel upphandlas
Kyrkostämman beslöt att begära förslag och anbud från orgelbyggaren E. A Setterqvist & Son i Örebro samt uppdra till kyrkorådet att fullfölja upphandling och ta upp ett lån på tio års amorteringstid. Setterqvist lämnade förslag på ett orgelverk med 10 stämmor. Man beslöt sig för att nöja sig med 8 stämmor för att slippa utbyggnad av orgelläktaren. Däremot innebar det förslag som godkändes att orgelns manual vändes mot församling och prästen i koret. Efter godkännande av fasadritning och amorteringslån byggdes orgeln till ett pris strax under 5 000 kronor. Domkyrkoorganisten i Karlstad, C. V. Rendahl provspelade och godkände den nya orgeln 16 sept 1903 enligt kyrkostämmoprotokoll. 

Invigningen av den nya orgeln skedde samma datum (Ernvik anger 1906). Enligt en artikel i NKP 30 september 1903 skedde invigningen 16 september av kyrkoherde Fröding. Den sedan ett år tidigare tillträdde komministern B. J. Kaldén höll högmässopredikan. Inledningsvis spelades musiken på det orgelharmonium som tillfälligtvis ersatt den trasiga kyrkorgeln. Sedan och vid gudstjänsterna härefter fick musiken brusa fritt från den nya orgeln. 1947 fick kyrkan elektricitet och orgeln modifierades så att orgeltrampare inte längre behövdes för att sköta lufttillförseln till orgeln. Orgeltramparsysslan hade fram till 1947 förtjänstfullt skötts av Anton Karlsson, ”Anton på Berget” som 1930 ersatte sin far Otto Karlsson i Månserud som orgeltrampare och ringare.

Källor: 

Ernvik, Arvid (1956), Socknen vid Kilsviken : Minnesskrift vid Visnums-Kils kyrkas 200-årsjubileum. Ystad. 159 s

Räf, Per-Ola (Pelle) (2007).Orglar och organister i Karlstads stift t o m 1869. 544 s.

”Den nya orgeln i Visnums-Kils kyrka.”. Nya Kristinehamnsposten, 30 september 1903.

Svenska gårdstomten och tomtarna i häststallet på Kilsby gård

 

Kilsby gård. Akvarell av Samuel Kaldén, 1922

I det gamla bondesamhället fanns övernaturliga väsen av olika slag. Närmast husbondfolket stod gårdstomten som frivillig tjänste- och skyddsande för gårdsfolket och kreaturen i uthusen.  För det mesta skötte gårdstomten sina sysslor självständigt efter eget huvud. Sällan var han synlig men resultatet av hans arbete var uppenbart. Skymtade han till i ögonvrån nån gång var han liten till växten med en gammal mans ansikte inramat av ett grått eller vitt helskägg. Klädseln var vadmalsgrå men huvudbonaden kunde vara röd och toppig. I de flesta fall var hustomten ensamstående och kunde ha tjänat samma gård i århundraden ifall han trivdes med generationsväxlingen på gården och blev väl behandlad.

Tomte matar hästar i stallet. Julkort målat av Jrnny Nyström

Gårdstomten var alltså en varelse som på något sätt stod utanför tiden. I Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” går huvudpersonen omkring på gården i vinternatten och grunnar på den gåta han inte ser någon lösning på.: Varifrån kommer människorna och var tar de vägen i det eviga kretsloppet födelse, liv och död? Viktor Rydbergs ”Tomten” publicerades 1881 i tidskriften Ny Illustrerad Tidning. Illustrationerna till dikten gjordes av Jenny Nyström som i och med detta arbete och efterföljande antal julkortstomtar befäste bilden av den svenska tomten.

 I en del berättelser uppträder gårdstomten tillsammans med andra tomtar och i sällsynta fall i familjebildning med tomtemor, tomtefar och smånissar. Här kan ha skett en sammanblandning med vättarna, eller vittra, som också var småfolk som existerade i människors närhet. De beskrivs allmänt leva i familjekonstellationer.

 Den svenska gårdstomten stod, oavsett om han verkade ensam eller tillsammans med andra, långt ifrån den kommersiella, jovialiske tomten som kommer med julgåvor.

 Gårdstomten  var grinig, lättstött, lättkränkt och långsint och kunde ställa till med besvär för gårdsfolket och i värsta fall lämna gården och dra ned den i fattigdom. Man skulle akta sig noga för att skratta åt eller förnärma tomten. Då kunde man få en hurril så man handlöst föll till golvet. Det kunde ta lång tid att komma på god fot med tomten igen. Trots sin ringa längd ansågs tomten vara urstark. Han kunde bära tunga bördor långa vägar och kunde om det var nödvändigt lyfta en ko eller en häst.

Sovande tomte målad av Jenny Nyström

 

 

 

 

 

 

Gårdstomtar har tydligen funnits i hela landet. I Skåne kallades han nissen eller gonissen, i Norrland tomtkallen.

 

I Visnums-Kil berättas om gårdstomtar på Kilsby gård. Otto Karlsson i Månserud, f. 1863, far till Anton på Berget, berättar i en uppteckning gjord av Linus Brodin 1927 om hur hans tio år äldre bror gjorde sig ovän med tomtarna i häststallet på gården.

En äldre broder till Otto Karlsson ( i 70-årsåldern när Otto berättade detta) gjorde dagsverken i stallet på Kilsby tillsammans med stalldrängen. Kilsby var och är en stor gård och hade många hästar på den tiden. Det här var före mekaniseringen av jordbruket, innan traktorerna hade tagit över.

Otto Karlsson(1863-1938) framför sitt torp Månserud

Så fort brodern var ensam i stallet hölls dessa småtomtar där eller småpytten som Otto kallade dem. Brodern såg aldrig småtomtarna när han stod intill hästarna men blev varse dem uppe på höskullen. De hade tröja och toppig röd mössa. En gång när tomtarna kastade ner hö till hästarna genom gluggen från höskullen stod brodern och såg på och råkade väl skratta till åt den lustiga synen.  Genast fick han en kraftig örfil så att han stöp på huvudet. Gårdstomtarna var kända för att vara långsinta så Ottos bror fick besvär med tomtenärvaron i fortsättningen. En händelse som var avgörande  för att brodern behövde byta jobb  var den gången när han glömt nyckeln i stalldörren och återvände  för att hämta den.  När han kom till stallet stod där en gubbe bredbent för dörren och han var så stor att han räckte över takåsen.. Det blev till att byta sysselsättning. Men mot hästarna var tomtarna i allmänhet snälla och hjälpte till med ryktning och utfordring.

 

 

Källor: Schön, Ebbe: Vår svenska tomte (1996), Stockholm, 199 s.

 Folkminnesuppteckning efter Otto Karlsson, Månserud Visnums-Kil  nedtecknad av Linus Brodin 1927. I.F.G.H. Acc: 1249