Ett varningsord till konfirmander

1913 års konfirmander fotograferade mot kyrkogårdsmuren 

och sockenstugan i bakgrunden. Präst. B J Kaldén

För ett tag sedan kom jag att läsa Ingemar Eliassons memoarer Jag vet var jag kommer ifrån : stycken om  mitt liv. Vid läsningen fastnade jag speciellt för avsnittet om det tidigt vaknande politiska intresset hos författaren.  Ingemar kom särskilt ihåg hur hans far Elias Johansson uttryckte sin harm över att prästen i Visnums-Kil utnyttjat sin ställning genom att distribuera skriften Ett varningsord av Sven Hedin till konfirmanderna 1912, där Ingemars far var en av deltagarna. Skriften var främst en pamflett till stöd för svensk militär upprustning mot bakgrund av Rysslands förmodade expansiva ambitioner västerut, nu då man förlorat rysk-japanska kriget och stängts ute från isfria hamnar i öst.

Det finns ingen anledning att betvivla att komministern i Visnums-Kil var en av många lokala distributörer av skriften ute i landet, främst lärare och präster. Men frågan är varför Visnums-Kilsprästen var behjälplig och under vilka omständigheter?

De första årtiondena på det nya seklet var rösträttsfrågan och försvarsfrågan de stora tvisteämnena. Högerregeringen med Arvid Lindman som statsminister hade 1907-1909 drivit igenom en rösträttsreform som innebar att samtliga vuxna män över 24 år hade rösträtt till andra kammaren med vissa förbehåll. Det proportionella valsystemet fastställdes. Socialdemokraterna och liberalerna förordade majoritetsvalprincipen. Kvinnor tilläts rösta i kommunala val och stadsfullmäktigeval men inte i riksdagsval. Vid kommunval tillämpades inkomstbaserad röstskala. Val till första kammaren skedde fortsättningsvis via indirekta val. 

Inför andrakammarvalet 1911 hade Arvid Lindmans regering som resultat av kommittéarbete om försvarets finansiering genomdrivit ett beslut om förstärkning av marinen i form av ny typ av pansarbåt, s.k. F-båt. Vid det kommande andrakammarvalet 1911 gick vänsterflygeln i landet, socialdemokraterna och liberalerna, till val på ett program som innebar minskade försvarsanslag och minskad tjänstgöringstid för värnpliktiga, förslag som vann gehör hos väljarna. I december 1911 lade den nya regeringen med Karl Staff i spetsen pansarbåtsbeslutet på is för att våren 1912 avse att riva upp beslutet.

S. Hedins pamflett Ett varningsord, 1912

Det är nu Sven Hedin kommer in i bilden påhejad av officerare ur arméstaben. Sven Hedin åtog sig att författa en pamflett till stöd för upprustning av krigsmakten. Hedins huvudargument var hotet från Ryssland, ett land som enigt författaren kastade längtansfulla blickar mot Sverige och dess hamnar. Med andra ord den vanliga rysskräcken som Hedin spädde på genom att livfullt måla upp scener från ett förmodat ryssockuperat fädernesland.   Sven Hedin tänkte sig en massiv påverkanskampanj understödd av en omfattande spridning av den 71-sidiga pamfletten. Albert Bonnier, som egentligen stödde Karl Staff, gick med på att trycka 450 000 exemplar av skriften. Genom kontakter inom penningaristokratin lyckades Sven Hedin finansiera en upplaga på en miljon exemplar, en häpnads-
väckande siffra med tanke på att Sveriges befolkning 1912 räknade drygt fem miljoner invånare. Skriften distribuerades som gratisbilaga med samtliga högertidningar i landet. Dessutom skickades 25 exemplar till landets skolor med uppmaning från författaren att dela ut pamfletten bland skolans elever. Sven Hedin var även efter dagens mått mätt en av landets största influencer någonsin. Många i Sveriges lärarkår hade svårt att stå emot uppmaningen från den kände och respekterade forskningsresanden och mottagaren av otaliga utmärkelser både inhemska och internationella. Det var heller inte första och sista gången som kulturella och politiska åsikter smög sig in i den obligatoriska skolans undervisning och undervisningsmaterial.  En hel del sympatiserade säkert med Hedins åsikter och spred propagandan helt införstådda med dess innehåll. Hur komministern i Visnums-Kil ställde sig till skriften kan diskuteras. Troligen sympatiserade han med det parti som uttalat hade svenska statskyrkans väl för ögonen.

I Ett varningsords efterföljd startades en insamling till en kanonbåt av F-typ, en insamling som slutligen uppgick till 17 miljoner, vilket torde i dagens penningvärde torde motsvara mer än 500 miljoner. De insamlade medlen räckte väl till en kanonbåt plus några andra mindre fartyg. Men skulle Staff-regeringen ta emot gåvan?

Sven Hedin var heller inte upphov till bondetåget 1914 som följde i efterdyningarna av Ett varningsord, men han uppmuntrade tilltaget. Samtliga landskap i landet var representerade, även Värmland. Att det var bönderna som tågade var naturligt. Sverige var fortfarande ett bondesamhälle. Inemot 45 % av landets befolkning hade 1900 sin utkomst av jordbruk och i därtill anknutna näringar, idag som jämförelse 2 %. Om några från Visnums-Kil deltog i bondetåget är oklart. Ca 30 000 deltagare mötte upp i Stockholm för att lyssna till kungens tal till deltagarna på kungliga slottets borggård. Bondetågets företrädare försökte tona ned partipolitiska inslag i manifestationen. Äganderätten till jorden idag och i framtiden och därmed behovet av ett starkt försvar kunde man enas om. Konungens tal till de samlade bönderna blev i vissa avseenden ett misstroende mot den sittande Staff-regeringen, som kort därefter avgick. Vem som skrev talet – Sven Hedin givetvis. Men det visste man inte då men avslöjades efter Gustav V:s bortgång 1950.

Referenser:
Ingemar Eliasson: Jag vet var jag kommer ifrån : Stycken om mitt liv. Andra tryckningen, 2014
Axel Odelberg: Med kungen som verktyg : Historien om försvarsstriden, borggårdskrisen & Sven Hedin. Stockholm, 2014
Rösträttens århundrade : Kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin i Sverige. Red. Ulrika Holgersson & Lena Wägnerud. Halmstad 2018