Böndernas underverk - polkett från Visnums-Kil efter Anton på Berget

Ligner Gustavsson berättar 1998 om julvisegängen

Ligner Gustavsson, 1998

I Gullspång finns en jultradition sedan långt tillbaka med julvisegäng som går från gård till gård under juldagskvällen och natten mot annandagen med sin stjärna, sjunger julvisan ”Guds son är född …” och samlar in pengar till behjärtansvärda ändamål. Idag finns julvisegäng i Amnehärad, i Gullspång centralt och i Otterbäcken. Ända in på 1990-talet gick även Sven Lindh i Kulta på egen hand kring med sin stjärna och sjöng. Seden har funnits i Hova, Södra Råda, Hassle m. fl. orter med dog troligen ut i början av 1900-talet. Ännu längre tillbaka, i mitten av 1800-talet, var seden med ”att gå med ljusa stjärnan” även vanlig i Visnum och Visnums-Kil.
Kärnan i traditionen  i Skaraborg och sydöstra Värmland  var att man sjöng på juldagen och natten mot annandagen. Man hade en judasfigur som samlade in gåvor i husen, man hade en upplyst stjärna som man snurrade på när man sjöng julvisan ”Guds son är född …”
Julvisan skrevs av amiralitetsstyrmannen C. E. Borritz, (f. i början av 1700-talet) till  melodin av en känd andlig vårvisa ”Ach liuflig tid” skriven av Anna Britta Elf. Julvisan spreds snabbt via skillingtrycksutgåvor i stora delar av landet.
Jag gjorde 1998 några intervjuer med personer som deltagit i julvisetraditionen i Gullspång med omnejd. Nedanstående är ett utdrag av en intervju jag gjorde med Ligner Gustavsson 1998-07-24 i hans hem i Nunnestad. Ligner spelade dragspel och accompanjerade julvisegängen. Han var medlem i både Nunnestadsgänget och Gullspångs gamla julvisegäng.  /Roland Tiger

Nunnestads julvisegäng sjunger i Amnegården 2015

-   Du har ju vart med väldigt länge. Om man går tillbaka ännu längre. Har du hört berättelser om hur det gick till längre tillbaks.

-   Vad jag kan berätta för dig som jag vet. Det är att min farmors far, han var född 1827. Han var en mycket, mycket berömd Judas på sin tid. Judas är ju han som tar emot gåvor när vi är ute. Han var mycket berömd på det och det berodde mycket på att han hade gjort sig nån form utav älghuvud som han på nåt sätt hade gjort så att underläppen gick att rycka med ett snöre så att den klappra. Och du vet folk de var väl ganska spökrädda och allting och så därför var han väldigt berömd för han hade det där snöret under rocken så de såg inte det och så ryckte han på ryggen och då gick underläppen på älgen.

-   Var det nåt som var traditionellt eller var det nåt han hade hittat på?

-  Det var nåt han hade hittat på. Annars förr, vet du, då gick dom ju inte för pengars skull. För det fanns ju inte pengar. Utan dom gick väl egentligen för mat och brännvin, de var väl det viktigast. Och när jag började och vara med …  Första gången jag vet att jag var med det var 1936. Men då spelade jag munspel för då hade jag inget dragspel än. Men --37 hade jag fått dragspel så då var jag med och spelade. Sen spelade jag fram till -42 eller -43 men då hade jag ett annat dragspel. Men det är en liten rolig historia med det här. Det var nån gång i slutet av trettiotalet då var det väldigt mildväder den där julnatta. Och det där dragspelet jag hade, det var ett litet tyskt dragspel med limmade knappar på. Och det där limmet var inte vattenfast så på natten framåt två, halv tre då började de här knapparna lossa på dragspelet. Och då så fort som … Då blev det bara ett hål i plåten men det visste jag att nu är den knappen borta. Och då skulle den finnas på marken, det visste jag ju. Och då var det att sätta i gång och leta när vi hade sjungit färdigt vid fönstret och få tag i den där knappen för den fick jag ju ta i fickan med mej sen. Sen kom det ut ett rykte efter jul. Det sa såhär: - De där julvisesjongera de var så fulle så när de hade sjungit färdigt då kröp en del på marka och de andre stod och lyste på dem med ficklamper. Det var ju det att vi leta ju dragspelsknappar. Så var det då.

-   Om man går tillbaka i tiden innan du började, nu vet jag ju att när ni är ute så sjungs det bara julvisan. Har du hört att man har sjungit även annat, någon inledningssång?

- Nej, det har jag aldrig hört. Men däremot vet jag att vi gång har sjungit … För att nån gång ibland så blev vi inbjudna på kaffe eller mat, julnatta. Ofta så hade vi inte tid när vi blev bjudna på mat och sånt. För att det tog ju nära på en timma innan vi kom in och äta och ut igen. Och natta hon gick ju fort. Så därför brukade vi göra så när vi blev bjudna nån gång att då tacka vi ja och sen så fortsatte vi att sjunga och sen när vi räknade med att mat och allting var klart då gick vi tillbaka till det huset. Och då förekom det nån gång att vi sjöng inne hos det värdfolket nån julsång eller nåt sånt där. Men nåt mer vet jag inte om.

Otterbäckens julstjärna.

Ligner berättar om familjen Öberg i Esterberga som alltid bjöd in julvisegänget på en matbit eller kaffe på morgonsidan.
Och det hörde väl till … Det var så här att det finns i en familj ner i Esterberga som hette Öbergs. Det hörde till att det sista … att dit var vi nån gång och fick kaffe på natta. Oftast var det i slutet på sjungandet på morgonen. Det hörde absolut till och det var till för några år sedan när syskona dog nu och då var det ju slut naturligtvis. Annars har jag varit hos Öbergs och druckit kaffe varje julnatt.

Stora Årås har vi varit och spelat på, ja. Men Ribbingsfors hörde inte till vårt distrikt.

På frågan om gänget gjorde något för att ge sig till känna vid gårdarna:

-  Ja, på den tiden, alltså före 1940 eller -45 så behövde dom inte göra nånting. För då var hus och fönster så gistna så att när gänget satte igång ute då vakna dom som var inne. Men numera så får Judas föra ett himla liv för att få folk i kåken vakna. Så stor skillnad är det. Och vad som jag mest har tänkt på det är när vi spela och sjöng på den tiden före
-40 och det att då hade ju rutorna frosta igen så det var ju bara en oval i mitten som var klar och resten var rimfrost. Och då var det så att längst ner på rutorna såg du barnansiktena och längst upp var det föräldrarna. Idag finns det ingen frost på rutorna.

Gullspångs gamla stjärna från början av 1920-talet..

På frågan om man stod i någon viss ordning när man sjöng:

-  Nej, nej ingenting. Och numera har jag fått stått i mitten. För det blåser och har sig ofta och då är det kallt helt enkelt. Men det är ju inte så kallt som det var en natt, gissningsvis -78. Då var det -16 grader hela natten och vi sjöng från kl. sex på kvällen till fram mot sex på morgonen. Det gick att spela fem verser men det gick inte att spela sex.

På frågan om hur många som vanligtvis gick med i julvisegänget svarar Ligner:

-  Nä, nä det kan det ha varit till att börja med på kvällarna när vi var ute då kom ju vem som helst och anslöt sig och … Och jag säger, på trettiotalet då gick det bra att ha dem, men sen på sjuttiotalet kom de och var med. Vi tyckte egentligen aldrig om det där för att det var som en svans. För att när vi var inne i trädgårdarna så försöker vi alltid akta så att vi inte trampar sönder någonting. Men däremot svansen, det var inte noga med de, ser du. Men sen när de pratade och klagade över trädgården då var det julvisegänget som hade gjort det. Men numera är det sällan svans. Jag vet inte det har ändå försvunnit.

-   Om man går tillbaks till Judas, han skulle ju vara utklädd och inte visa egentligen hur han såg ut. Han var väl svärtad i ansiktet? Skulle han ha några andra attribut. Det här med staven skulle den vara på något visst sätt?

-  Nej, det har jag inte hört. Men det har ju vi använt oss utav. Alltså våran Judas han har ju haft stav hela tiden och lite silverband och bråte på den och lite medaljer på sig. Han har spökat ut sig lite grand så där. Men i övrigt är det ingen som gör nåt sånt, har på sig nåt extra eller så.

-   Släpptes Judas in eller fick han gåvorna eller pengarna vid dörrn?

-  Ja just precis det. Det var sällan han var inne utan han fick … Vår Judas som vi har nu, jag sa ju förut att han var fräck, han ser till att han får om han så är ute eller inne. Men vanligt var att dom öppnade dörrn och gav en gåva. På den tiden så var det inte så mycket pengar det var frågan om utan det kunde vara precis vad som helst apelsin, äpple, karameller eller. Jag har bara varit med en enda gång när vi fick en flaska brännvin, en enda gång.

-   Men eljest hände de väl att man blev bjuden in i stugan? Judas framför allt.

-  Ja, Judas i synnerhet. Han var inte torr. Annars det har gått väldigt hyfsat till. Nuförtiden.  Förr då dom sjöng för mat och brännvin då var dom dåligt nytra den saken är klar, många utav dom.

Sven Lindhs stjärna.

-  Du kommer inte ihåg att man att den mat eller de pengar man samlade in gick till ungdomarnas kalas under julen utan att man delade lika på vad man fått in inom laget?

Vi bara delade broderligt. Så länge jag var med fram på fyrtiotalet så delade vi och det blev … En kanske fick ihop 25-30 kronor på en natt. För det var ingen som fick nåt om han inte var med till morgonen. Du skulle ha hängt med hela natten. För till att börja med kanske vi var en 14-15 stycken som sjöng. Men sen börja de att gå hem allt eftersom de tröttnar. Sen var det kanske fem, sex, sju kvar på morgonen. Den sämsta utdelningen jag var med om det var 1942 eller -43. Då var det snöglopp. Det var nåt otroligt snöglopp. Och jag vet att jag hade en avriven rullgardin över dragspelet för att försöka skydda det lite. Men vi kunde inte hålla på längre. Jag tror vi slutade nånstans mellan nio och tio. Och då delade på penningarna som vi hade fått in och jag vet att jag fick 83 öre. Det var min tilldelning.

-  Men nu går det ni samlar in oavkortat till nyttiga ändamål?

-  Vi som sjunger nu här har den principen med insjungna pengar att dem skänker vi bort, vartenda öre vi kommer över skänker vi. En fjärdedel går till Gullspångs IF för att vi får ha deras buss och vi använder deras lokaler när vi ska prata. Tre fjärdedelar fördelas på ungdomsverksamhet. Har gjort alltså. Men det har även förekommit att vi har sjungit för hjälpbehövande även i andra länder. Vi sjöng för Rumäniens barn exempelvis och vi sjöng för den där stora jordbävningen som var, var det i Ryssland eller var det Skopje eller vad hette det, och skänkte dit dom. Och förresten. den gången vi sjöng för Rumäniens barn, jag kan inte säga årtalet, var det -93 eller nåt i den stilen, då sjöng vi först i Hova in på ålderdomshemmet där men det brukar inte ge så mycket bland de gamla. Men sen sjöng vi utanför Ica i Otterbäcken och så sjöng vi på torget i Gullspång och vi fick ihop 6 115 kronor. Det är fantastiskt vad folk var givmilda. Det är det mesta vi nånsin har fått ihop annars så brukar det ligga kring 3 000 kronor numera och det är ju inte dåligt de. Som vi då skänker som sagt var. Och det här med ungdomsverksamhet det gäller alla, även kyrkans ungdom, ja alla föreningar som har något med ungdomar att göra kan få bidrag.

-   Långt tillbaks, så långt du minns, då fanns det väl fler gäng som gick runt?

-  Här nere i Nunnestad … På den tiden fanns inte Gullspångs gamla julvisegäng utan då var det  Nunnestad här nere och här fanns det två gäng. Alltså det var det vanliga kallat för det stora gänget och sen var vi ungdomar… Det fanns ett ungdomsgäng också som hade en litet mindre stjärna och gick och sjöng här fast det var inte så vittfarna utan det blev mest i bygden här runt ikring. Så då var vi ett par gäng. Sen så blev då … Det börja på att tryta här nere kan jag tro för sen kom Gullspångsbor med i gänget. Sen gick det några år och då bildade dom ett nytt gäng här nere i Nunnestad och då kallade sig de första för Gullspångs gamla julvisegäng. Så det är grunden till julvisan här i … De har ju varit med sedan -40-talet i varje fall och sjungit en del utav de pojkarna.

-   Men i övrigt i Amnehärad eller bortöver … ?

Nej, för när jag var ung var det bara vi i Nunnestad som sjöng. Då fanns det inget i Gullspång. Och då hörde det till saken att vi som Nunnestadsgänget vi gick upp till Brandbergs, Isak Brandberg …
… Nej, huset före järnhandeln, Isak Brandberg hette han att dit måste vi … Sen gick vi inte längre upp där.

-  Träffades ni i julvisegänget nån gång under året före juldagskvällen?

-  Inte mer än strax före jul så brukar vi ha en eller två träffar före och resonerar om … Vi övar faktiskt lite grann och så pratar vi om: Vart ska vi gå? Idag nu så har det ju blivit så att det är inget att resonera om för det är torget helt enkelt.

- När det blev annandag och man sjungit färdigt gick var och en hem till sitt?

-  Ja, ja, ja. Jag ska tala om för dig att jag och jag vet att de andra kände att var gång vi skiljdes efter en julvisenatt så var det en viss saknad. Kamratskapet var och är fortfarande väldigt gott. Då hade det gått ytterligare en natt alltså. Vi var ett år äldre.

Källor:
Amnehärad och Södra Råda : [en hembygds-bok] / Erik H. Cederbom; 1963 427, [7] s.

Stjärngossarna : deras visor och julspel / av Hilding Celander: Nordiska museet, 1950. 500 s.
Vadsbobygden : tidskrift för Vadsbo hembygds- och fornminnesförening. Årg. 2 (1919)

Intervju med Ligner Gustavsson 1998-07-24

Gullspångs nuvarande stjärna.

Ett tvåtusenårigt vallhorn från Konsterud

Det tvåtusenåriga vallhornet från Konsterudsmossen

Man hittade vallhornet vid torvbrytning på 1940-talet. I samband med att man lastade ur torv i en torvlada ramlade hornet ur en torva. Hornet, som i dag finns i Värmlands museums samlingar hittades i Konsterud, Visnum. Det ca två tusen år gamla hornet säger mycket om sin tid och om forntida hantverksskicklighet. Hornet är mycket välgjort och dekorerat och ljudhålen placerade så att man ådstadkom rena toner i skalan.
2016 ingick vallhornet från Konsterud i ett europeisk musikarkeologiskt projekt, där en mängd olika forntida instrument från olika delar av Europa  presenterades i en europeisk vandringsutställning. Tanken med utställningen var att visa på att länderna i Europa har, och har haft, samma typer av musik och ljudproduktion men med olika typer av instrument.
Vallhornet från Konsterud och andra vallhorn hör samman med boskapsskötseln. Hornet användes för att kalla på boskapen.
En vokal musikform med samma syfte är lullen som finns belagd i Visnum och Visnums-Kils socknar. Exemplet här är fragment av en lull upptecknad av Gunnar Turesson efter Hilma Järn, Nybygget Visnums-Kil 1958.

Det har säkert sjungits många typer av folkliga sånger i Visnums-Kil och Visnum men mycket lite av den vokala musiktraditionen har tecknats upp och bevarats. Var finns alla vaggvisor, vallvisor, dansleksmelodier, berättande visor? Finns fortfarande några som kan visor som mor, farmor/mormor sjöng för dem? Hör av er i så fall till Grön Musiktradition (GMT)

Källor:
Gunnar Turesson: Värmländska kulturtraditioner - Del II Säterlivets lock och arbetssånger. Tidens förlag, 1963, sid. 120-122
SvR Värmland 27 januari 2015