Uppgifter om översvämningar av Vänern är sporadiska på
1500- och 1600-talen. Noteringar om sådana och deras ödesdigra konsekvenser för
de drabbade återfinns av och till i kyrkoböcker och domböcker.
Översvämningarnas orsaker hade folk inte klart för sig. Sju år med högvatten
skulle följas av lika många år med lågt vattenstånd, trodde man. Enstaka
översvämningsår sattes i samband med stora omvälvande historiska skeende som
krig och ofred.
Jonas Wallin, borgmästare i Mariestad förde 1729-1756 väderstatistik och kunde konstatera att Vänerns vattenstånd var avhängigt av snötillgång och vårflod i de större tillflödena i norra delen av sjön.
På minnesstenens sydvästra
sida står högst upp
WH I OCT M 1782 och där under 1/7 1782
På minnesstenens sydöstra sida står högst upp 1773 och Ws H
17/10 1860 därunder.
Högt vattenstånd i Vänern med efterföljande översvämningar
omtalas redan på 1500-talet och har återkommit med jämna intervall genom åren.
Mest utsatta har genom åren varit hemmanen Dyrön och Lövön. Viktor Andersson, dåvarande ägare till Ed
omtalar i en tidningsartikel i NWT 1936 att de tidigaste invallningarna av
jordbruksmark i Visnums-Kil skulle ha anlagts omkring 1850-talet. På Ed byggdes
de första invallningarna 1865 av dåvarande ägaren patron Jansson. År 1910,
förvärvade Viktor Andersson Ed och det året blev en svår start för den nye
ägaren, då sjön svämmande över invallningarna och förstörde grödan på stora
arealer. Sedan blev det inte högt vattenstånd förrän 1917 och 1920 och fyra år
senare gick sjön åter över alla marker, som var sådda och bearbetade.
Minnesstenen 1961
Översvämning av Kilsbys ägor 1927 vid kyrkkorset och ranseriet.
Viktor Andersson har ett tydligt minne från det årets flod,
därför att vattnet trängde igenom vallarna så fort. Han hade varit på ett
sammanträde på kvällen. Det var hård vind och sjön gick hög. På hemvägen
riktigt hörde han hur vattnet forsade emot honom på vägen. Han lät då undersöka
vallarna, men vattnet hade då redan brutit igenom och det var med knapp nöd
gården lyckades rädda en del djur som stod tjudrade för bete, från en säker död
i vattenmassorna. Påföljande morgon var det sjö överallt på Eds marker och
samma var förhållandet även för Kilsby. Månaders mödosamt arbete var
tillspillogivet och lagt under vatten. År 1925 var sjön lägre men 1927 gick den
åter över ägorna.
Erik Rosenberg nämner minnesstenen i sina memoarer ”Lockrop
och vingsus” i samband med en resa med
häst och risselsläde till släkten i Berg i Medhamn under julen 1910 då Erik var
åtta år. De körde över Kilsvikens is från Strand och landade på Nynässidan i
höjd med minnesstenen. Sedan fortsatte resan förbi Nynäs, genom allén, förbi
kyrkan och in på Medhamnsvägen. Erik anger att åtalen 1773 och 1883 finns
inristade på stenen (Ernvik anger också årtalet 1783 medan Riksantikvariatets fornminnesinventering anger
årtalet 1782 vid sidan av årtalet 1773.)
Sedan man presenterat en utredning och ett underlag
framtagna av lantbruksingenjör Klas Westling, kunde man med stöd av
efterföljande statsbidrag åstadkomma starkare invallningar, vilket skedde under
åren 1929-1930. I övrigt kan nämnas att det år 1936 insattes nya pumpstationer vid Nynäs, som
förut hade två pumpaggregat.
1944, 1957 var det översvämningar liksom 2000.
Källor:
Ernvik, Arvid: Socknen vid Kilsviken, 1956, sid. 145-148
Rosenberg, Erik: Lockrop
och vingsus, 1957 sid. 81-83.
Tranberg, Karolina: Vänerns höga vattenstånd och dess omfattning 1807-2000.
Göteborgs Universitet 2002
Riksantikvarieämbetets Fornsök (https://app.raa.se/open/fornsok/)
Artikel i NWT 1936-08-27
