Svenska gårdstomten och tomtarna i häststallet på Kilsby gård

 

Kilsby gård. Akvarell av Samuel Kaldén, 1922

I det gamla bondesamhället fanns övernaturliga väsen av olika slag. Närmast husbondfolket stod gårdstomten som frivillig tjänste- och skyddsande för gårdsfolket och kreaturen i uthusen.  För det mesta skötte gårdstomten sina sysslor självständigt efter eget huvud. Sällan var han synlig men resultatet av hans arbete var uppenbart. Skymtade han till i ögonvrån nån gång var han liten till växten med en gammal mans ansikte inramat av ett grått eller vitt helskägg. Klädseln var vadmalsgrå men huvudbonaden kunde vara röd och toppig. I de flesta fall var hustomten ensamstående och kunde ha tjänat samma gård i århundraden ifall han trivdes med generationsväxlingen på gården och blev väl behandlad.

Tomte matar hästar i stallet. Julkort målat av Jrnny Nyström

Gårdstomten var alltså en varelse som på något sätt stod utanför tiden. I Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” går huvudpersonen omkring på gården i vinternatten och grunnar på den gåta han inte ser någon lösning på.: Varifrån kommer människorna och var tar de vägen i det eviga kretsloppet födelse, liv och död? Viktor Rydbergs ”Tomten” publicerades 1881 i tidskriften Ny Illustrerad Tidning. Illustrationerna till dikten gjordes av Jenny Nyström som i och med detta arbete och efterföljande antal julkortstomtar befäste bilden av den svenska tomten.

 I en del berättelser uppträder gårdstomten tillsammans med andra tomtar och i sällsynta fall i familjebildning med tomtemor, tomtefar och smånissar. Här kan ha skett en sammanblandning med vättarna, eller vittra, som också var småfolk som existerade i människors närhet. De beskrivs allmänt leva i familjekonstellationer.

 Den svenska gårdstomten stod, oavsett om han verkade ensam eller tillsammans med andra, långt ifrån den kommersiella, jovialiske tomten som kommer med julgåvor.

 Gårdstomten  var grinig, lättstött, lättkränkt och långsint och kunde ställa till med besvär för gårdsfolket och i värsta fall lämna gården och dra ned den i fattigdom. Man skulle akta sig noga för att skratta åt eller förnärma tomten. Då kunde man få en hurril så man handlöst föll till golvet. Det kunde ta lång tid att komma på god fot med tomten igen. Trots sin ringa längd ansågs tomten vara urstark. Han kunde bära tunga bördor långa vägar och kunde om det var nödvändigt lyfta en ko eller en häst.

Sovande tomte målad av Jenny Nyström

 

 

 

 

 

 

Gårdstomtar har tydligen funnits i hela landet. I Skåne kallades han nissen eller gonissen, i Norrland tomtkallen.

 

I Visnums-Kil berättas om gårdstomtar på Kilsby gård. Otto Karlsson i Månserud, f. 1863, far till Anton på Berget, berättar i en uppteckning gjord av Linus Brodin 1927 om hur hans tio år äldre bror gjorde sig ovän med tomtarna i häststallet på gården.

En äldre broder till Otto Karlsson ( i 70-årsåldern när Otto berättade detta) gjorde dagsverken i stallet på Kilsby tillsammans med stalldrängen. Kilsby var och är en stor gård och hade många hästar på den tiden. Det här var före mekaniseringen av jordbruket, innan traktorerna hade tagit över.

Otto Karlsson(1863-1938) framför sitt torp Månserud

Så fort brodern var ensam i stallet hölls dessa småtomtar där eller småpytten som Otto kallade dem. Brodern såg aldrig småtomtarna när han stod intill hästarna men blev varse dem uppe på höskullen. De hade tröja och toppig röd mössa. En gång när tomtarna kastade ner hö till hästarna genom gluggen från höskullen stod brodern och såg på och råkade väl skratta till åt den lustiga synen.  Genast fick han en kraftig örfil så att han stöp på huvudet. Gårdstomtarna var kända för att vara långsinta så Ottos bror fick besvär med tomtenärvaron i fortsättningen. En händelse som var avgörande  för att brodern behövde byta jobb  var den gången när han glömt nyckeln i stalldörren och återvände  för att hämta den.  När han kom till stallet stod där en gubbe bredbent för dörren och han var så stor att han räckte över takåsen.. Det blev till att byta sysselsättning. Men mot hästarna var tomtarna i allmänhet snälla och hjälpte till med ryktning och utfordring.

 

 

Källor: Schön, Ebbe: Vår svenska tomte (1996), Stockholm, 199 s.

 Folkminnesuppteckning efter Otto Karlsson, Månserud Visnums-Kil  nedtecknad av Linus Brodin 1927. I.F.G.H. Acc: 1249