Man talar än idag om att välja mellan pest och kolera om att välja mellan två dåliga saker. Pesten förknippas vanligen med medeltiden men återkom med jämna mellanrum ända in på 1700-talet om än inte med samma ödesdigra konsekvenser som när den först dök upp 1350 i vårt land. Men faktum är att rödsoten (dysenteri) bara under 1800-talet skördade ca 100 000 offer, många fler än koleraepidemierna som kom och gick under 1800-talet.
Återkommande koleraepidemier 1834-1873
Kolera, som härjade i vårt land mellan 1834 och 1873, med
enstaka fall senare, var en ny åkomma för landet och som läkarvetenskapen
inledningsvis inte visste så mycket om. Sjukdomen hade dock i alla tider
funnits i Indien och spritt sig i återkommande utbrott i Asien och så småningom
i Europa. Till Sveriges gränser nådde den aldrig förrän 1834 då det första
dödsfallet noterades i Göteborg. Sedan spred sig sjukdomen snabbt i Göteborg
och vidare längs Göta älv och till slut in i Vänern och hotade hamnstäderna
varav vissa klarade sig utan större utbrott och vissa som drabbades hårdare.
Koleran är en otäck sjukdom som dränerar kroppen på vätska genom kraftiga
diarréer och kräkningar vilket kan innebära döden inom några timmar. Överlevnadsprocenten bland dem som drabbades
var ca 50 %. I samhällen med utvecklad sjukvård är idag sjukdomsförloppet i
kolera lätt att häva. Till Jönköping, som var en stad som upplevde stora
utbrott av kolera, kom sjukdomen landvägen. Till östsidan av Sverige kom
smittan österifrån, från Finland, Ryssland och Baltikum.
Vad orsakade kolerasjukdomen?
Läkarkåren var oenig om vad som orsakade sjukdomen. En
falang, miasmatikerna, trodde att smittan uppkom mer eller mindre spontant
genom osunda dunster (miasma) från marken eller luften. Den andra falangen, den
kontagiösa, ansåg att smittan överfördes genom kontakter (kontagium) människor
emellan eller med djur och föremål. Att förorenat vatten och dåliga eller
obefintliga avlopp var boven i dramat fick man först kunskap om i samband med
att Robert Koch upptäckte kolerabacillen 1883. De som anslöt sig till den
kontagiösa teorin förordade strikta karantäns-bestämmelser och bevakning av
infartsvägar till städerna. Miasmatikerna ansåg att epidemin inte gick att
stoppa med några effektiva åtgärder andra än allmän renlighet.
I det första utbrottet 1834 lyckades Mariestad undvika
sjukdomsfall. Däremot drabbades Kristinehamn och Karlstad i Värmland. Hur var
det då med Visnums-Kil? I död- och begravningsböckerna för Visnums-Kils
församling för perioden 1834 till 1873 finner man två uttalade dödsfall i
kolera. I sept. 1834 dog soldaten Ås från Åsereds soldattorp. Dödsfallet skedde
i Kristinehamn och personen begravdes där. I november1854 dog lösdrivaren Carl
Olof Olsson i kolera i Råda och blev begravd där. Under den här perioden 1834
till 1873 saknar ganska ofta död- och begravningsböckerna notering av
dödsorsak. Ytterligare dödsfall i kolera kan därför ha förekommit. I
folktraditionen existerar i Medhamn ett område som anses vara en
kolerakyrkogård. Området finns infört i Riksantikvarie-ämbetets Fornsök men i
kommentarerna anges att platsen inte är antikvariskt undersökt. En
kyrkogårdslämning på Norra Sandholmen är utmärkt på fornlämningskartan men kan
ha ett äldre ursprung än koleraperioden på 1800-talet.
 |
| J O Wallin, psalmdiktaren skrev dikten
Dödens Engel 1834 med koleraepidemin i åtanke. Den utkom i tryck 1839. Illustrationen ovan av Carl Larsson är från en utgåva 1880. |
Om inte kolera gett något större avtryck i död- och
begravningsböckerna för Visnums-Kil, vilka andra farsoter drabbade dödligt
befolkningen perioden 1834 till 1873 och några år därefter? Tuberkulos och
lunginflammation var genomgående vanliga dödsorsaker. Scharlakansfeber drabbade
socknen 1856 och än allvarligare 1875. Strypsjukan eller difteri var en
allvarlig sjukdom som ofta drabbade de yngre. 1875 och 1876 orsakade sjukdomen
ett antal dödsfall. Rödsot hade ett kraftigt utbrott 1841 med elva döda.
Mässling orsakade många dödsfall 1856 och 1862. Den allvarliga sjukdomen
smittkoppor visade sig 1851 och 1868.
Kolera skördade cirka 40 000 liv i Sverige 1834-1873
För att summera första koleraåret 1834 dog 4 650 personer i
Göteborgs och Bohus län (3 % av befolk-ningen), Stockholm 3 892 döda (2, 1 % av
befolkningen), Älvsborg 1 511 offer (0,8 % av befolkningen), Jönköping 748 döda
(0,5 % av befolkningen, Skaraborg 471dödsfall (0,3 %) och Värmland 182 dödsfall
(0,1 % av befolkningen).
Därefter återkom koleran med nya stora utbrott 1853, 1855,
1857 och 1866 men inte lika kraftiga som 1834. Totalt avled i Sverige ca 40 000
personer i kolera 1834 -1873. Efter 1873 noterades endast mindre eller enstaka
fall.
.png) |
Kolerakyrkogård i Medhamn enligt lokal tradition. Fornsök: L2005:2474 |
Källor:
Larsson, Daniel: Kolera : samhället, idéerna och katastrofen
1834. Stockholm, 2015
Kolerans forna besök i Europa och vårt land. Helsovännen,
Årg. 7, 1892
Zacke, Brita: När koleran kom till Värmland. Värmland förr
och nu, 1977, sid. 141-147
Visnums-Kils kyrkoarkiv. Död- och begravningsböcker 1825-1894
